Tidigare var Jeanettes och dottern Linns relation väldigt konfliktfylld. Efter att ha gått föräldrastödsprogrammet Ipsa har Jeanette ett annat tålamod och strategier för att behålla lugnet även när det tjorvar ihop sig.
Tidigare var Jeanettes och dottern Linns relation väldigt konfliktfylld. Efter att ha gått föräldrastödsprogrammet Ipsa har Jeanette ett annat tålamod och strategier för att behålla lugnet även när det tjorvar ihop sig.

Jeanette har hittat lugnet

Det är mycket lugnare hemma hos familjen Lilja i Sollentuna numera. Föräldrastödsprogrammet Ipsa gav Jeanette Lilja strategier som gjort det lättare att vara en bra förälder.

Text: Katja Alexanderson  Foto: Nicklas Thegerström

Skorna står prydligt uppradade på hyllor i familjen Liljas hall i villan i Sollentuna. På en byrå finns tre korgar för småprylar, tydligt märkta med Jeanette, Andreas och Jacob. Inga pryttlar och kläder som ligger och skräpar på golvet så långt ögat når. Inne i det luftiga kombinerade vardagsrummet och köket skvallrar en Time timer om att här bor någon som fått hjälp av en arbetsterapeut att få struktur på vardagslivet med barn. Denna någon är Jeanette Lilja som för ett par år sedan fick en adhd-diagnos. Hon pratar snabbt, väldigt snabbt, när hon ska berätta om vägen fram till diagnosen.

– Jag är norrlänning och har alltid känt att jag kanske föddes på fel ställe. Jag pratade, gick och gjorde allt i mycket snabbare tempo än de flesta runt mig.

Under uppväxten var det inget som tydde på den framtida diagnosen, det gick bra i skolan och hon hade inga problem att hänga med på lektionerna. Så här många år senare konstaterar Jeanette att hon nog redan då kompenserade sina svårigheter med sin begåvning. Men i de sena tonåren slog en enorm trötthet till.

– Jag undrade varför jag alltid kände mig så sjuuukt trött. Jag undrade hur alla mina kompisar orkade vara så sociala.

Läkarna utredde från alla håll och kanter i flera år, men kunde inte hitta något kroppsligt fel. Jeanette nöjde sig med det och tänkte att det är väl så livet ska vara. Hon pluggade, skaffade jobb och gifte sig. Livet rullade på tills sonen Jacob föddes 2009.

– Åh, herregud. Då blev det tungt. Jag fattade inte hur folk fick ihop att jobba och ha barn. Det var en gåta för mig.

Hon bet ihop, men livet som småbarnsförälder var tufft. Orken räckte bara till måstena, och knappt det. Sommaren 2014 föddes dottern Linn.

– Om jag tyckte att det var tungt innan så var det ingenting mot hur det blev med två barn.

Jeanette mådde dåligt, var ofta ledsen och hade svårt att få till en fungerande vardag med barnen. Relationen till maken tog stryk och Jeanette upplevde att hon inte fick tillräckligt med hjälp hemma då maken reste mycket i arbetet. Hon kraschade och blev sjukskriven för utmattning. När kompisen Linda, som själv nyligen fått en adhd-diagnos, undrade om inte Jeanette också möjligen hade adhd var det svårt att ta till sig. Hon kunde inte identifiera sig med den gängse bilden av en stökig kille som haft det jobbigt i skolan. Men när en terapeut också tänkte i samma banor, började det sjunka in att det nog kunde vara så. Dessutom kunde hon inte få stöd med stresshantering när man misstänkte adhd. Hon fick en remiss för utredning. Efter två, tre månader och upprepade samtal om återbudstider får hon en tid. Och mycket riktigt visar det sig att hon har adhd. I det här läget blir Jeanette något av sin egen rehabkoordinator, och vill ha all hjälp som går för att få till ett lugnare och mer stabilt liv.

– Jag googlade sönder mig själv och internet. Samtidigt var jag ju utmattad och kunde inte låta bli att ifrågasätta vad som var adhd och vad som var utmattning. Det var ett intensivt grävande. Jag pratade i timmar med Linda och i dag har vi podden Adhdlivet tillsammans.

Till saken hör också att Jeanette och dottern befann sig i ständig konflikt.

– Det slog gnistor mellan oss. Jag fattade inte vad jag skulle göra för att få det att funka. Varenda situation blev fel. Jag skulle väcka henne på morgon, redan där gick det fel. Jag väckte på ”fel” sätt och hon blev arg. Sedan var det inte rätt frukost. Och sen kunde hon byta kläder sju, tio gånger. Vartenda plagg. Sen skulle hon borsta håret, och tänderna …

Hon fortsätter:

– När jag lämnade på förskolan ställde hon till med en scen och jag stod där och skämdes för att jag inte kan hantera mitt barn. Det var fruktansvärt. Jag hade panik – och inga verktyg.

Även förskolan och hennes man hade problem med att få till bra rutiner med dottern, men inte alls i samma omfattning. Det fick henne ändå att känna sig lite mindre dålig som förälder. När hon hittade föräldrastödsprogrammet Ipsa, för föräldrar med egen adhd, vet hon att hon vill gå det. Hon har bara lovord, tycker att upplägget är perfekt utformat för personer med adhd. Tydlig struktur, skräddarsydda påminnelser, välplanerade gruppträffar och inte minst det ­individuella stödet av arbetsterapeuten Sofia Buddgård.

– Det var en lättnad. Jag skrev ”tack, tack, tack” i varenda utvärdering. Det var precis vad jag behövde. Jag är frälst.

I början av Ipsa ska föräldern välja en situation som hen vill förändra med sitt barn. Jeanette valde att få på Linn kläderna på morgonen. I början tyckte hon att det verkade lite fjuttigt att fokusera på en liten uppgift, när allt var kaos. Men ändrade sig när hon såg att det gick att utöka förhållnings­sättet till fler områden. Tillsammans med Sofia tog de fram bildstöd för att stötta Linn i att välja kläder på kvällen – i dag ska du välja en kjol, en tröja och så vidare. Sedan fick Jeanette även fundera ut strategier för hur hon skulle göra om dottern ville byta kläder på morgonen.

– Bildstödet hjälpte oss båda två att hålla fokus ... det finns massor av leksaker i hennes rum. Det var helt galet vilken effekt det fick, nästan från en dag till en annan.

Men kanske minst lika viktigt var att Jeanette fick tips på hur hon skulle behålla behärskningen om dottern trilskades. Genom att sätta sig ner, blev både hon och Linn lugnare.

– Det var en magisk förändring. Jag brukade stå i dörren och säga att nu är det jättebråttom. Och då blev Linn superstressad.

Sedan har hon lärt sig att ta mikropauser för att samla kraft inför potentiellt stressande situationer. En stund liggandes på toagolvet och andas gör susen.

Att få bolla med andra föräldrar med liknande problem på gruppträffarna har också varit otroligt värdefullt. Personer som precis vet vad du menar, som inte dömer och som har egna erfarenheter.

– Andra som inte har diagnos har inte riktigt kunnat förstå hur jag har haft det.

På de individuella träffarna fick hon också hjälp med att få ordning på saker som kändes rörigt i hemmet och besvärade henne, som den numera superorganiserade hallbyrån.

– Alla lade grejer över allt och min stressnivå gick upp, jag klarade inte av det. Jag fick i uppgift att inte leta i tre dygn efter de perfekta korgarna, utan öva på att dra ner nivån och ta något som fanns hemma.

Och Ipsa har gjort skillnad, det intygar Jeanettes man ­Andreas. Det är lugnare hemma, och det funkar även bättre på förskolan för Linn. Jeanette lägger till att hon även regelbundet träffar en psykoterapeut, vilket också bidragit till framstegen. Och den egna podden betyder mycket. Bitarna har fallit på plats och hon har accepterat sin adhd-diagnos.

Förhoppningen är att börja arbeta mer, i dag kör hon på 25 procent. Samtidigt funderar hon på om hon någonsin kommer att kunna arbeta heltid, i alla fall inte 8 till 17 varje dag. Att ta det lite lugnt på jobbet,
hålla en lägre men jämn nivå på insatserna ligger inte för henne. Det är inte så hon kommer till sin rätt. Drömmen vore att kunna arbeta intensivt för att sedan vila och vara ledig.

– Min styrka är ju att jag kan gå ”all in”. Kan man inte få vara sån här?

I januari var Jeanette på sin sista och av­slutande ­ipsa-träff.

– Jag grät de sista gångerna, för jag visste inte hur jag skulle klara mig. Men då skrev jag en lapp om Ipsa som jag har satt upp på kylen. Det räcker med att den sitter där, då finns den i mitt huvud också. Det är en del av mitt liv nu: att tänka igenom, behålla lugnet … Jag förstår inte hur jag skulle kunna glömma det, för om jag inte håller det vid liv skulle mitt liv med barnen raseras. Jag kan inte släppa det!

Någon timme efter att vi skiljts åt kommer ett mejl där hon sammanfattar varför Ipsa är så fantastiskt. Att det handlar om hur och inte bara om vad man ska göra.

– Att omvandla kunskap till faktisk handling i vardagen – det hjälpte Ipsa mig med.