Musiken är viktig för Christine Edmark, på senare år har hon skapat mer utrymme för den i sitt liv. Hon äger många gitarrer, men hennes instrument är framför allt piano.
Musiken är viktig för Christine Edmark, på senare år har hon skapat mer utrymme för den i sitt liv. Hon äger många gitarrer, men hennes instrument är framför allt piano.

Utanför boxen

Hon var en stjärna i operationssalen, men klarade knappt att sköta sin ekonomi. Först i fyrtioårsåldern fick överläkaren och singer-songwritern Christin Edmark en förklaring till varför hon presterat på topp, men funkat skitdåligt.

Text: Katja Alexanderson  Foto: Alexander Mahmoud

Christin Edmark. 14 bokstäver. Att dela upp allt läraren säger i grupper om 14 bokstäver är den unga Christins knep för att stressen inte ska ta överhanden när hon är klar med sina uppgifter. Och det blir hon blixtsnabbt. Sedan grupperar hon delarna, som växer likt snöflingor till mönster. Rastlösheten syns inte, hon kastar inga suddgummin, vandrar inte mellan bänkarna, hänger inte i gardinerna. Sportar ofantligt mycket på ­fritiden och spelar piano. Älskar teater och håller i roliga timmen. Skriver mycket. Levererar hela ­tiden, i skolan och hemma. En duktig flicka, även om hon på något sätt ändå identifierar sig med de stökiga killarna.

– Jag hade massor med kompisar, men kände aldrig gemenskap med dem. Det angick inte mig på ett personligt plan, som det verkade göra för de andra. Det var också någon form av leverans.

På lågstadiet finns glappet redan där, mellan att prestera på topp och fungera desto sämre. Som gjorde det möjligt att som överläkare ratta en ­intensivvårdsavdelning och rädda liv, men sam­tidigt knappt klara att sköta sin ekonomi och öppna posten.

– I ett arbete som jag älskar, och där det är livsviktigt att det blir bra för patienten kan jag få tillgång till alla mina resurser. När det gäller papper och städning kan jag inte motivera mig. Ingen kommer att dö eller bli ledsen om jag inte öppnar kuvertet just nu, säger Christin och konstaterar att det blir bråttom först när Kronofogdens logga är på breven. Då finns en deadline, då blir det viktigt.

Tillbaka i barndomens Helsingborg är glappet osynligt. Christin döljer det väl. En diagnos finns inte på kartan. De fyra bokstäverna kommer långt senare, i sviterna av en dödlig sjukdom. Men det återkommer vi till.

Åttaåringen funderar på om hon ska åka till Afrika och hjälpa till med världssvälten eller satsa på pianot. Det blir världssvälten.

När det gäller papper och städning kan jag inte motivera mig.


– Det handlar om att maxa ut hur mycket gott man kan göra med det man fått.

Hon går natur på gymnasiet, men byter utantillämnen som historia och samhällskunskap mot musik.

– Allt jag lär mig handlar om att hitta en minsta gemensam nämnare, en princip. Så att jag kan räkna ut svaret, och se system och logiken bakom. Då glömmer jag aldrig. Men jag lär mig inte ett skit av att repetera. Saker blir ointressanta om jag inte vet varför, därför gillar jag att nörda in på saker.

Hon går ut gymnasiet med höga betyg – och ­anorexia.

– Det började i tolvårsåldern. På något sätt ­kände jag att jag tar för mycket plats – i rummet, i samtal, i mitt sätt att vara. Det var skönt att rent fysiskt bli liten. Jag tror också att självskade­beteenden ofta handlar om att man vill att andra ska se hur man mår.

Trycket, både utifrån och inifrån, är stort på att de fina betygen inte ska slarvas bort på att bli kulturarbetare, även om hjärtat nog hellre valt musiken. Det blir läkar­linjen i Lund, som precis har övergått till problembaserad inlärning med mycket grupparbeten. Det funkar inget ­vidare.

– Jag hade ofta uppfattat frågan radikalt annorlunda, och kommit fram till andra lösningar. Jag hade inget självförtroende och klarade tentorna med nöd och näppe, mest för att jag lyckades klamra mig fast vid någon logik.

Men det som var tungt då, är också en tillgång. En för­måga att tänka utanför boxen, att hitta lösningar på svåra problem. Fattar du varför, behöver du inte komma ihåg vad det stod i ett av alla pm du fått. Och du blir säkrare på att improvisera och känna dig trygg i det.

Inför AT-tjänstgöringen byter hon Lund mot Stockholm.

– Jag har alltid velat byta grejer ganska ofta, har lätt att känna mig klar med saker. Och aldrig känt mig så akademisk att jag skulle orka bo i en stad där alla är det.

Under AT-tjänstgöringen blir det tydligt att ett jobb på vårdcentral inte är för henne.

– Ingen av mina bra egenskaper kommer fram där. Allt är superplanerat och det är inte akut, du får gå på sparlåga hela tiden.

I stället väljer hon att arbeta med barn med cancer – det har en omedelbar viktighet. Upplever att hon är bra på det och gör skillnad för familjer i kris. Blir narkos- och intensivvårdläkare, där livet ständigt är i fara och du oftast inte vet vad som väntar när du kommer till jobbet på morgonen.

– När det brinner till blir jag lugnare än alla andra – och ser folk, peppar och får dem att jobba bra tillsammans.

Livet rullar på, men glappet finns där. Även om det går att förklara bort en råddig vardag med att man har så ett viktigt jobb. Vem hinner svara på mejl, betala räkningar i tid, rensa garderoben, parkera rätt när man räddar liv hela dagarna?

Gifter sig, men kommer för sent till sitt eget bröllop. Som tur var stod den blivande maken kvar, och det gör han fortfarande.

– Fast till jobbet brukade jag komma en timme tidigt.

Och glappet tar ut sitt pris. När det blir för tungt är hon sjukskriven i längre perioder – eller tar ledigt och sticker till Filippinerna som läkare vid inspelningen av Robinson. Startar företag tillsammans med en sjuksköterskekompis som förser film- och tv-bolag med sjukvårdstjänster. Får två barn. Och upprepade problem med magen, men ingen vidare hjälp av vården. Läkarna verkar kasta ut alla rutiner när det gäller en kollega och småbarnsmamma i 35-årsåldern: ”det är ju så stressigt att vara läkare”. Men tarmvred efter tarmvred är inte stress utan den sällsynta bindvävssjuk­domen Ehler-Danlos syndrom. Och nu är det inte längre Christin som kopplar in slangar och apparater, utan kollegerna som gör det på henne. Ut och in på sjukhus. Upprepad sepsis. Näringsdropp och morfinplåster. Trots det håller hon ihop i det akuta skedet.

– Jag är rätt bra på katastrofer … Och det kan ju alltid vara lite spännande att bli opererad.

När hon kommer hem och bara ska vila och inte har något jobb att gå till blir det tuffare. Pappershögarna växer.

– Det blev en strukturlös tomhet. När den ”yttre fröken” var borta ersattes det inte av några vardagsrutiner. Inget var bråttom eller viktigt. Jag kanske ändå skulle dö – en perfekt ursäkt. Livet är för kort, jag skiter i det här. Men sen skulle jag ju inte det.

Hon kan inte arbeta som läkare, men musiken finns där. Christin börjar sjunga i band och spelar in låtar. Startar en blogg och lyckas på något sätt behålla en frisk identitet, trots lunginflammation, propp i armen och diverse annat.

– Jag har alltid sett mig som tillfälligt sjuk. Jag är som en guldfisk – när jag har en bra period kan jag inte tänka mig att jag någonsin ska bli sämre igen och blir jätteförvånad när det händer. Det har hjälpt mig.

Men en dag rämnar tillvaron. Hon känner att hon inte är en bra mamma längre. Att hon går ut över barnens välbefinnande.

– Då gick jag sönder på riktigt. Kände att jag fejlat kapitalt.

Hon funderar på om familjen skulle ha det bättre utan henne. Att hon är roten till alla problem.

– Men så är det inte, man gör inte så. Jag kan förstå känslan, men jag är för nyfiken på hur det ska gå. Jag vet att det är ett icke-val.

Men det går inte att kämpa på och klara sig själv längre.

– Det var bara att ta emot all hjälp vi kunde få, oavsett ­vilken förödmjukelse det innebar att visa sig otroligt svag. Bara att tugga i sig det.

När en psykiater föreslår att hon ska göra en adhd-utredning tänker hon att det inte kan skada – även om hon är ­förvånad. Efteråt på parkeringsplatsen med en p-bot som far fram och tillbaka med vindrutetorkarna får hon hjärtklappning och drabbas av en overklighetskänsla.

– När jag kom hem läste jag allt om adhd, varenda liten gren av information. Och tänkte att han har nog rätt, och var tacksam eftersom jag kände igen mig. Det var en förklaring och kändes lite nytt och spännande, som en möjlighet.

Utredningen blev mer av en transportsträcka och diagnosen ingen överraskning. Glappet handlar om svårigheter att reglera uppmärksamheten, snarare än om att antingen vara hyperaktiv eller ouppmärksam. Trots det kände hon sig fortfarande annorlunda.

– Jag är inte representativ för adhd-normen. Är inte en kille med tatueringar som varit stökig i skolan. Jag tänkte ganska tidigt att jag måste bli ett språkrör, för det måste finnas andra som känner igen sig i min historia.

Hon skriver om adhd på bloggen, pratar i radio och gör en föreställning på Dramaten. Och det visar sig att hon inte är ensam – nästan dagligen hör människor av sig till henne.

– Det finns en stor skam i glappet. Och den blir möjligen ännu tydligare om man har ett högpresterande yttre, där man regelbundet blir applåderad för de ibland övermänskliga leveranserna. Men där jag-vill-ligga-under-en-filt-och-dö-perioderna inte får plats i andras bild av en.

Det stärker känslan av hur viktigt det är att kunskapen om och förståelsen för adhd ökar. Så att även högpresterare blir synliga tidigt i livet och får verktyg för att funka bättre. Att fokus flyttas från prestation till fungerande – och att det stödet inte tas bort när det gått bra ett tag.

– Ingen säger till en person utan ben som sitter i rullstol att nu har det gått bra i ett par år så vi prövar utan den. Men så gör man till exempel med resurspersoner i skolan.

Diagnosen har ökat hennes självmedkänsla. En dag framför Iceroad truckers, 90 days to wed och annan skräp-tv betyder inte att du är usel människa.

– Jag kan vara lite extra snäll mot mig själv, för jag vet att jag kan vara grym i morgon. De dagarna är en förutsättning för det andra.

Under adhd-resan träffade hon en arbetsterapeut.

– Hon var underbar och lärde mig att korta startsträckan, växla mellan aktiviteter, avsluta saker och bryta ner ­saker i mindre bitar.

Men hon har också sett hur arbetsterapi kan skapa nya fängelser för människor – med oändliga listor över hur livet ska levas. Ordning och reda i skåpen, gärna färgkodat och uppmärkt. Nyttig mat lagad från grunden. Sätt ett larm för att komma ihåg frukosten. Sov ordentligt, i egen säng. Och ät definitivt inte glass uppkrupen under täcket och somna inte med två geléhallon i munnen (trots det har Christin noll hål). 

– Det blir bara kosmetik och leder inte till att du mår ­bättre. Du har inte förändrat något i grunden, som kanske inte ens ska förändras. I stället lever man ett tvångsmässigt perfekt liv för att uppfylla omgivningens krav, och får massor av beröm för det. Men vissa av oss kanske får ännu mer ­energi av att sova lite dåligt, fast framför öppna spisen …

Själv har hon blivit bättre på att hitta balansen i livet. Skapat utrymme för att få vara kreativ, valt bort umgänge där hon inte trivs. Slutat censurera sig själv så hårt. Och sedan två månader tillbaka jobbar hon som överläkare på Gift­informationscentralen.

– Jag jobbar 50 procent, resten av tiden är det mina egna grejer. Så jag behöver inte ta duntäckesdagar när jag är schemalagd, säger Christin och konstaterar att det är ett privilegium att ha kunnat skapa ett arbetsliv där det funkar.

Hon kan också känna att den nyvunna självinsikten gjort henne till en bättre mamma. En mamma som förstår varför man kan få ett utbrott, som kan förmedla att man kan misslyckas utan att vara misslyckad. Och som numera hittat strategier för att barnen ska komma i tid till skolan, som inser att det kan vara viktigt trots att ingen dör om man är fem minuter sen till lektionen. Samtidigt kommer lagom aldrig att bli hennes grej.

– För mig är det döden, det är ingenting av någonting. Tomhet, som att äta samma saker till frukost varje dag ­resten av sitt liv. 

Christin Edmark

Gör: Överläkare på Gift­informationscentralen, singer-songwriter, före­läsare, bloggare och ­egen­företagare.
Familj: Man och två barn. Bor i Vaxholm.
Finns på: Egna plattformen Kom Så Flyger Vi, som varje vecka publicerar en ­följares adhd-story, facebook.com/komsaflygervi, instagram.com/komsaflygervi, visciousdoveling.me – bloggen Kärlek, Morfinplåster & Rock 'n' Roll. Och med låtar på Spotify under artist­namnet Edda Mark.