En illustration av ett äldre par som fikar och använder vardagsteknik.
En illustration av ett äldre par som fikar och använder vardagsteknik.

Mitt hem, mitt liv – på mina villkor

Hemmet kommer att bli centralt i den nära vården och omsorgen. Men vad händer när hem ljuva hem ska bli hem smarta hem? Hur ska det kunna fortsätta vara en privat zon där jag kan vara mig själv? Och vem bestämmer vem som ska få komma innanför dörren, både den verkliga och den virtuella?

Text: Katja Alexanderson  Illustration: Helena Lunding Hultqvist

Vår vardag blir alltmer digital. Vi handlar på nätet, går till doktorn via telefonen, tittar på film på datorn och interagerar med vänner på sociala medier och så vidare. Och när det gäller hälso- och sjukvård är nära vård det alla talar om som vägen framåt. Bort från sjukhusen och närmare människor, hela vägen in i bostaden. Men hur ska hemmet förbli ett hem när massor av utomstående ska ha tillgång till det, både fysiskt och virtuellt.

Ingeborg Nilsson är professor i ­arbetsterapi vid Umeå universitet och har forskat om aktiviteters roll och betydelse för hälsan för äldre människor, bland annat om modern teknik i relation till sociala aktivi­teter. Hon konstaterar att med den ­digitala tekniken upphör den van­liga ytterdörren att fungera som den enda vägen in i hemmet. Det blir mindre tydligt vem som kommer innanför tröskeln när det inte ringer på dörren, utan i stället är telefonen eller surfplattan som är vägen in i bostaden.

– Det kan vara otäckt, i samband med digitaliseringen kan man ha släppt in folk utan att veta om det.

I sin forskning har hon sett att äldre vill känna kontroll över vem som får tillträde, oavsett på vilket sätt besöket sker. Man vill inte behöva oroa sig för om man stängt av mikrofonen på datorn ­eller inte. Är nattvakts­kameran på eller av, kan de titta på mig hela tiden?

– De äldre känner att de behöver kontroll över tekniken. Ibland kommer man hem till folk som har satt en liten tejp- eller pappersbit över webbkameran.

Att känslan av kontroll är så av­görande kan förklaras med bostadens betydelse för männi­skor i deras dagliga liv.

– Hemmet har som huvudsyfte – i alla fall som det fungerar kulturellt idag – att vara en trygg punkt där jag kan vara mig själv. Jag är inte riktigt samma person när jag går ut och är med andra människor.

Det speglas i uttryck som ”mitt hem är min borg”, ”hem ljuva hem” och ”komma över tröskeln”.

– Jag tror att kontrollfunktionen är väldigt viktig, och att det måste fungera så även fortsättningsvis. Bara för att hälso- och sjukvårdspersonal känner att de kan nå personer hemma, innebär det inte att man ska det. Det måste vara den äldre personen som godkänner eller bjuder in mig.

Ingeborg Nilsson lyfter fram att hemmet är ett uttryck för vilka vi är, att det inte är ett neutralt om­råde. Och att det är därför hem­besök ger så mycket information om en människa jämfört med att träffas i vården.

– Personen själv finns överallt i hemmet. Det uttrycks i alla arte­fakter och saker, i livsstilen. Ibland tänker vi på det som en arbetsplats, men det är det absolut inte. Det är det för mig en liten stund, men framför allt är det en persons privata livsområde.

I det sammanhanget tycker hon också att det är viktigt att som ­arbetsterapeut inte reducera hemmet till en aktivitetsarena, för då tappar man identitetsdimensionen.

Ingeborg Nilsson återkommer till att kontrollen över våra personliga data är avgörande för att skapa trygghet: Hon tror att det också ­gäller yngre personer, även om hon inte forskat på det. Att människor generellt har ett behov av att kunna styra vem som ska få ta del av information som rör ens person och hem.

– Det skulle kunna vara jättebra med ett smart kylskåp jag kan kommunicera med, men jag skulle nog inte vilja att min dietist skulle ­kunna göra det. Jag kanske har ett kostråd jag ska följa, och så äter jag för mycket glass … Jag vill kunna välja när jag ska skicka mina data ­vidare, för att kunna få råd och tips.

Mardrömsscenariot är staden i Kina där det med hjälp av ansiktsigenkänning och annan avancerad teknik pågår ett fullskaligt experiment för att övervaka befolkningen. Går du mot röd gubbe eller göra något annat staten ogillar får du minus­poäng, vilket i sin tur leder till ­inskränkningar i ditt liv. Du kan kanske inte kan få ett bostadslån ­eller tillstånd att resa.

På närmare håll finns gps-positionering via den smarta telefonen. Vem ska ha det och när ska den vara påslagen?När jag går skogspromenad eller på restaurang?

– Mina barn finns på snapchat­kartan när de vill. Vill de inte synas slår de på skuggläge.

En annan aspekt av en mer digital vardag är att vissa aktiviteter blir socialt fattigare när de sker online. Hjälpfunktionen i webbshoppen frågar inte hur det är med barn­barnen, berömmer den nya fina ­frisyren eller undrar hur du hade det på semestern. Därför tycker Ingeborg Nilsson att det är viktigt att äldre personer i högre grad blir innehållsproducenter på nätet och inte bara konsumenter. Att man till exempel bloggar eller skriver egna inlägg på sociala medier och inte bara följer nära och kära.

– Det kan bidra till nya kontakter som gör livet rikare. Du kan hitta personer att umgås med utan geografiska begränsningar – och få fler ”besök” hemma.

Det handlar också om att vårdens och omsorgens professioner behöver tänka nytt och skapa nya arbetssätt. I stället för att gå med en lista till affären kan hemtjänsten ha med sig en surfplatta och den äldre får klicka hem de ­varor hen vill ha.

– Det skulle kunna ge en social stund tillsammans och personen får en helt annan kontroll över inköpen, säger Ingeborg Nilsson.

På samma sätt kan robotdamm­sugare (om de blir lite bättre än ­dagens varianter) skapa utrymme för samtalstid. Och duschrobotar kan frigöra tid för andra uppgifter. Det blir mer tidseffektivt samtidigt som personen blir mer självständig och klarar aktiviteter med mindre stöd och mindre intrång i den personliga integriteten.

Ingeborg Nilsson trycker på att se den nya digitala tekniken som en möjlighet att förändra och förbättra arbetsterapeutiska insatser, och inte bara som ett sätt att spara pengar.

Hon konstaterar att i dag ger det första hembesöket ofta bara in­formation om läget, ­sedan får man komma tillbaka senare för själva insatserna och anpassningarna. Det blir väldigt dyrt, inte minst när det tar lång tid att åka till person­en, vilket det kan göra i såväl storstäder med krånglig trafik som i Norrland med långa geografiska ­avstånd.

– Vi behöver vara vilda och tänka nytt och inte begränsa oss i vad som kan vara möjligt – sedan får vi ta det därifrån. Ett hembesök måste inte alltid vara ett fysiskt hembesök. Kan man be personen ta bilder eller gå runt och filma med en kamera?

Kroppsnära kameror eller kläder med inbyggda sensorer skulle ­kunna användas för att analysera hur personer utför en aktivitet till vardags.

– Med teknikstöd finns potentialen att skapa en arbetsterapi som är ännu bättre än i dag. Personen skulle kunna göra aktiviteten precis på det sättet och den tidpunkten den brukar, i stället för att det är arrangerat och organiserat utifrån den tiden jag som ­arbetsterapeut kan komma på ­hem­besök.

Att kunna göra virtuella besök hos personer kommer sannolikt också att leda till att arbetsterapeuter kan göra fler hembesök än i dag. Dess­utom öppnar den nya tekniken för mer personcentrering i vården och omsorgen. Med relativt enkla medel skulle det till exempel gå att spela in individanpassade filmer för att ­instruera omsorgspersonalen vid förflyttningar. Men även för återkommande frågor och instruktioner skulle det kunna vara väldigt tids­besparande med inspelat material. En grundförsättning är att man ­skapar säkra sätt att överföra och lagra filmer och bilder.

Ingeborg Nilsson poängterar att den snabba teknikutvecklingen medför nya krav på arbetsterapeuters kompetens.

– Det kommer att utmana den ­traditionella fortbildningskulturen, något som nu kanske ofta handlar om förflyttningsutbildningar och ergonomi, nu kommer det behövas helt andra typer av vidareutbildningar.

Och hon konstaterar att det är professionen som måste driva utvecklingen av teknikanvändningen inom arbetsterapi, ingen annan kommer att göra det. Avslutningsvis vill hon skicka med en uppmaning:

– Släpp idén om att vara oteknisk – du ska klara av de här sakerna ändå. Det är det som är själva utvecklingen av teknik, att du inte ska behöva vara ”teknisk”.