Vid det välbesökta minglet ”Är det värt att rehabilitera farmor?” passade vi på att fira Kvalitetsansvarig rehabilitering (KaR) en nyckelfunktion för kvalitet inom kommunal hälso- och sjukvård tillsammans med Fysioterapeuterna.
Om en ökad kvalitet och jämlik tillgång till rehabiliteringskompetens inom hälso- och sjukvården ska kunna bli verklighet krävs att kompetensförsörjningsfrågan inte glöms bort. En del av denna problematik skulle kunna åtgärdas om fler som utbildat sig inom hälso- och sjukvård stannar kvar i yrket. Detta diskuterades under seminariet ”Hur behåller vi och vårdar hälso- och sjukvårdens medarbetare”, tillsammans med Saco hälso- och sjukvård. Alla var överens om att ledarskap, kompetensutveckling och fortbildning är viktiga komponenter.
Förutom dessa två seminarier/ mingel som vi arrangerade tillsammans med andra så syntes förbundet på många platser under Almedalen i år. Vi fanns på plats och lyfte frågor och kom med inspel utifrån våra fokusområden. Förbundsordförande Ida Kåhlin deltog i paneler och rundabordssamtal om hälsofrämjande, förebyggande och rehabiliterande insatser med bäring både utifrån jämlik tillgång till kompetens och hjälpmedel som såväl omställning mot en god och nära vård. Tillsammans med flera brukarorganisationer och andra professionsförbund lyftes och diskuterades personcentrering, kvinnors hälsa samt funktionshindersperspektivet och hälsolitteracitet tillsammans med frågor som rör elevhälsa och tillgänglighet i skolan.
Vi kan bara konstatera att i de flesta fallen är vi rörande eniga i att om framtidens vård ska bli både god och nära så behöver vi utgå från personen i centrum och på allvar bygga bort stuprören.
Fler och olika professioner behöver även ingå i hälso- och sjukvård, ofta med kompetens som inte tidigare varit självklara i just vårdsammanhang exempelvis med koppling till IT, AI och övrig digital teknik. Nya innovationer med tillhörande forskning måste till för all lösa de rent strukturella och digitala utmaningar vi har. Inte minst avseende patientdata.
Longitudinell forskning måste även till med utgångspunkt i deltagarbaserade frågeställningar. Därtill behöver vi fundera på själva evidensbegreppet.
Sammanfattningsvis är det tydligt för oss att våra frågor hamnar högt upp på politikers agenda genom att många av slutsatserna handlar om att när vi utgår från ”vad är viktigt för dig” skapas personcentrering, krav ställs på jämlik tillgång och åtgärderna kommer då behöva vila på samverkan.
Vi kan avslutningsvis konstatera att när Sveriges Arbetsterapeuter finns i rummet så inkluderas vår profession på ett självklart och naturligt sätt i diskussioner, ofta med önskemål om framtida samverkan som följd. Mycket glädjande!
Tillsammans gör vi skillnad.