Text & foto: Marika Sivertsson
Snön ligger ännu djup mellan skogskåtorna i den gamla Lappstaden mitt i Arvidsjaur. Mats Nilsson pulsar fram, obekymrad av kylan. Han har dragit på sig sin samiska kolt, och förvandlingen är ett faktum. Ryggen är rakare, axlarna bredare. Blicken skarpare. Solen förstärker de klara färgerna i kolten. Mot bakgrunden av gnistrande snö och gamla kåtor syns han säkerligen på flera kilometers avstånd.
I kolten trotsar Mats Nilsson flera hundra år av indoktrinering som säger att han ska skämmas över att vara same. En faster sydde den åt honom, han fick den i bröllopspresent. Fram till dess hade han aldrig haft någon önskan att pryda sig samiskt. Det var inte som att han skämdes, han har aldrig hymlat med sin samiska bakgrund. Men någon källa till stolthet var den inte direkt.
– Det var en stor upplevelse för mig att jag trivdes så fint i kolten. Jag kände det redan första gången jag tog den på mig. Sedan dess har jag den ofta.
Kolten puffade fram en stolthet och en samisk medvetenhet som arbetsterapeuten Mats Nilsson i dag använder för att sprida kunskap om samers villkor. Han är en del av Kunskapsnätverket för samisk hälsa, som vid årsskiftet övergick från projekt till att bli ordinarie verksamhet i de regioner där samebyar finns. Och han har i egen regi i flera år varit ute i skolor och på studieförbund och pratat om suicid och mobbning, numera är han också utbildare i MHFA (Mental Health First Aid), första hjälpen till psykisk hälsa.
– Utbildningen i MHFA gick jag på Karolinska institutet förra våren, veckan efter att jag kommit tillbaka efter en sjukskrivning på grund av egen psykisk ohälsa. Det var fantastiskt bra, jag kan säga att jag vände uppåt redan där. Jag fick verktygen för att förstå hur jag ska må bättre och jag kunde använda min erfarenhet för att förstå hur jag ska hjälpa andra att göra det.
Det senaste året har varit tufft på det sätt livet kan bjuda oss alla svårigheter. Modern blev plötsligt sjuk och gick bort i februari för drygt ett år sedan. Bara någon vecka därpå skildes Mats Nilsson och hans fru. Han kraschade helt. Men tack vare sitt engagemang för andra förstod han vikten av att prata och att söka hjälp. I dag är han glad och stark igen, även om han känner att coronapandemin just nu hindrar honom från att arbeta både i Kunskapsnätverket och med suicidprevention.
Han påpekar att de båda engagemangen kompletterar varandra: det är inte bara i vården vi behöver öka kunskapen, det är också hos ortsbefolkningen. Människor i allmänhet har mycket låg kunskap om samers livsvillkor. Ett bättre bemötande av samer skulle i hans ögon vara ett stort steg mot bättre hälsa, psykisk såväl som fysisk. I dag är fördomarna i majoritetsbefolkningen starka, och är ett hinder för att samer ska känna förtroende för de institutioner där de kan få hjälp.
Mats Nilsson har själv följt sin pappa i renskogen sen han var liten knodd, han vet vad han pratar om. Hans familj är renägare i samebyn Västra Kikkejaur. Tillsammans med sina tre syskon växte han upp i en gammal gästgivargård i byn Allejaur fem mil från Arvidsjaur. Här bodde också farmor och farfar, de sista i släkten som talade samiska. Lillebror Fredrik och äldsta brodern Tomas tog sig an renskötandet tillsammans med pappan.
– Fredrik tog sitt liv 2003. Han skulle fylla 26 år den sommaren. Jag får inte tillbaka honom, men jag vill inte att någon annan ska behöva gå igenom samma sak som min familj har gjort. Jag skulle vilja rädda alla. Men om det jag kan bidra med räddar en enda person, så är det värt allt engagemang.
Det tog några år innan han klarade att tala offentligt om broderns självmord. Det var svårt, men helt nödvändigt, att berätta om vad som ledde till att Fredrik själv avslutade sitt liv. Mats Nilsson har gjort det med hjälp av ett tonsatt bildspel som han har kombinerat med fakta, statistik och handlingsalternativ vid mobbning och psykisk ohälsa. Under flera år har han varit flitigt anlitad som föreläsare i grund- och gymnasieskolor.
– Det är väldigt starkt. De som lyssnar får lära känna Fredrik, och de får lära sig motverka mobbning. Rätt nyligt kom en av hårdingarna bland ungdomarna fram till mig och sa att min föreläsning var det enda han kom ihåg från mellanstadiet. Jag tänker att jag nånstans når fram.
Efter broderns död tog Mats Nilsson för en tid över hans arbete som renskötare. Men det är oerhört slitsamt och väldigt osäkert ekonomiskt, han kunde inte se sin framtid där. Med klimatförändringarna har stödutfodringen ökat. Det är kostsamt och det uppväger inte för bristen på mat på vintern. Renarna fortsätter att gå när de inte hittar något att äta, de går bort sig, svälter ihjäl eller faller offer för rovdjur. Återväxten blir dålig eftersom främst fjolårskalvar dör av svält, samtidigt som det finns risk att vajorna aborterar sina foster om de inte får tillräckligt med mat.
Plötsligt slokar axlarna. Ja, hela Mats Nilsson hänger med kroppen.
– Och lapphatet är så svårt, jag skulle aldrig klara av det i längden. Det är illa i dag, nu däruppe i Girjas. De skjuter och plågar ihjäl renar och uppmanar folk att både ge sig på renar och samer.
Girjas är samebyn nära Kiruna som i januari i år vann mot staten i Högsta domstolen. Domen gällde förvaltningen av jakt och fiske på samebyns område. Den är omtalad och hyllad, eftersom den gav samerna rätt att bestämma över jakten och fisket. Men domen har samtidigt trappat upp den konflikt mellan renägande samer och majoritetsbefolkning som aldrig fått sin lösning. Med konflikten följer en stark rasism, eller ”lapphat”, som är det ord Mats Nilsson använder. Efter Girjasdomen har samer mordhotats. Renar har lämnats att dö med överkörda bakben, eller så har de skjutits till döds. Slaktrester har lämnats vid vägkanten för alla att se.
Frågan om jakt och fiske har alltid varit laddad, och den utbredda ilskan över domen har inte avtagit trots att Girjas sameby har förklarat att ortsbor ska få företräde till jakt- och fiskerätter. Men argumentet ”urminnes hävd”, som vann Girjas-målet, kan också komma att stärka samerna i konflikter om annan verksamhet som hotar renskötseln. Det kan handla om en gruvetablering som lovar arbetstillfällen, eller vindkraftverk.
– Det är allt detta som ligger till grund för hur ortsbefolkningen alltid behandlat samer. Jag har fått höra det sen jag började skolan: ”Lappjävel, ni lever bara på bidrag. Ni stoppar gruvetableringar och avverkningar, ni vill bestämma över jakten.” Jag själv blev arg och gav tillbaka, sen fick jag vara ifred. Jag var bra på idrott, det hjälpte. Men nånstans fastnar det ändå inuti en.
Det svåra, som han minns, är självklarheten i mobbningen av samiska barn. Vuxna lade sig inte i, det hörde till att lappungarna fick lite stryk. Även den som inte var direkt utsatt fick förstå att det egna värdet var lägre än andras på grund av den samiska tillhörigheten, många försöker fortfarande undvika att förknippas med sin bakgrund.
– Det påverkar självkänslan att ha sådana erfarenheter med sig från barndomen. När min lillebror tog bort sig hade det varit en svår vinter med mycket utfodring. Det hade betydelse. Men att han inte lever i dag bottnar i den mobbning han utsattes för. Det låg och gnagde i honom även som vuxen.
Fredrik sa inte mycket om hur han mådde. Han hade en bra kamratkrets, han spelade fotboll, han var populär. Efter att ha druckit alkohol kunde han ibland ändå berätta att han kände att ingen tyckte om honom.
– Det finns en machokultur bland samer som är väldigt sorglig. Man ska inte visa sig ledsen eller svag, inte prata om hur man mår. Man ska vara stark och klara sig själv. Samer står ofta ensamma med svåra känslor och med sina bekymmer för renarna och för ekonomin.
Mats Nilsson sålde sitt renmärke för några år sedan. I dag ångrar han det lite, han vill gärna föra vidare det samiska arvet till Mattis. Men han brukar ta med sin son till renskiljningen då samebyn samlar ihop sina renar för att ta dem till vinterbetet. Och till barndomshemmet i Allejaur, på den gården finns spåren efter tre generationer renskötare. Det samiska är en naturlig del av tillvaron, även om renarna i familjen numera är få och sköts av andra.
– Gården ligger vid en sjö, med bergen bakom. Vi fiskar abborre och harr, och i backen som leder ned till huset kommer vi upp i vådlig fart på boben. Det är vansinnigt vackert därute. Vi har tur som har det.