Text och foto: Marika Sivertsson
För tjugo år sedan var Anette Liljegren med och startade uppföljning och rehabilitering för personer med lätta till måttliga hjärnskador. För detta utsågs hon häromåret till Årets nytänkare av utbildningsgruppen för Arbetsterapeuter i Örebro län. Hon påpekar att det inte var hennes idé, egentligen. Men hon har från början varit en av de drivande.
– De tyckte kanske att jag borde få nåt slags pris …
Hur kommer det sig att du blev arbetsterapeut med inriktning på hjärnskador?
– Jag började 1981 som undersköterska här på sjukhuset. Jag såg den personliga vård arbetsterapeuter gav strokedrabbade. Så jag började plugga till arbetsterapeut. Hösten 1986 var jag klar och började arbeta på rehab. 1991 byggdes det nya universitetssjukhuset, i samband med det startades olika specialistteam inom rehab och då valde jag hjärnskador.
Vilka kommer till er enhet?
– Vi tar emot ungefär 70 nya remisser varje år. På de flesta syns inte att de har en skada. Det kan vara högpresterande idrottskillar och tjejer, de har det mycket svårt. Många tänker: ”Jag vill att det ska bli som förut”. Jag brukar säga att jag inte tror att det kommer att bli det.
Hur arbetar du med dem?
– Många har svårt att komma vidare. Jag försöker förmå dem att inte fastna i att vara ledsna och besvikna. De måste komma ur det för att se hur situationen ska hanteras. Sen försöker vi ringa in problemområdena. Jag intervjuar, men de saknar ofta ord och begrepp. Jag beskriver och frågar, sen summerar jag fysiska, motoriska, kognitiva och emotionella problem på den vita tavlan. Jag jobbar mycket med metaforer, jag ritar och förklarar. Det är mycket känslor, skratt och tårar. Och kriser. Nästan alla har en jättetuff resa att göra.
Hur fungerar ert arbetslag i relation till patienterna?
– Vi samarbetar tätt. Vi är en kurator och en neuropsykolog samt två arbetsterapeuter. Patienten är ofta mycket begränsad i sin ork, och träffar inte oss alla. Det skulle bli för ansträngande. Jag kan exempelvis hjälpa patienten att fylla i någon blankett som en kurator kanske normalt skulle göra. Krissamtal har jag också, även om vi lämnar över till varandra om vi ser att det behövs mer expertis. Vi känner till varandras områden, och vi har koll på det som rör våra patienter, som Försäkringskassan. Och vi försöker tänka på eventuella behov av insatser av andra yrkesgrupper, som läkare.
Vad är viktigast i ditt jobb?
– Respekt för den situation patienten är i. Vi ska kunna mycket. Men ibland får vi vara ödmjuka i att vi inte kan allt. Det är så komplext med hjärnskador. Varje individ jag träffar har egna erfarenheter, och har unika behov. Så det är viktigt att vara ödmjuk inför patientens svårigheter.