Läraren Agneta Hedblom på Hudikskolan tycker att det är en otrolig tillgång att få ha med arbetsterapeuten Christin Nilsson i klassrummet.
Läraren Agneta Hedblom på Hudikskolan tycker att det är en otrolig tillgång att få ha med arbetsterapeuten Christin Nilsson i klassrummet.

Christin stöttar alla i klassen

Efter ett år med pre-piloten på "Partnering for Change" (P4C) har Christin Nilsson, arbetsterapeut på Hudikskolan, starkare fokus på generella insatser och kunskapsspridning och lärarna är djupare involverade i det arbetsterapeutiska perspektivet.

Text och foto: Marika Sivertsson

En supertydlig inledning, med en genomgång av vad lektionen kommer att handla om, är regel i Erik Bergströms klassrum. För vissa elever är det en förutsättning för att tillgodogöra sig undervisningen, och för alla elever är det bra.

– Ökad tydlighet är en av de anpassningar jag har gjort efter Christins observationer. Hon har andra ögon för vad som händer i klassrummet, för min roll, mitt upplägg och mina genomgångar. Hennes feedback på det har varit nyttig, berättar han.

Han har deltagit i pre-piloten för P4C och konstaterar att Christin Nilssons roll som arbetsterapeut på skolan har förändrats på ett sätt som påverkar honom mycket mer som lärare.

– Tidigare kom hon in i vissa elevärenden, gjorde kartläggningar och stöttade mig i anpassningar jag kunde göra för just den eleven. Det fungerade bra. Men i den roll hon har nu får jag också stöd i min egen utveckling, det är en oerhört fin möjlighet.

Christin Nilsson själv uppskattar mycket det uttalade fokuset på generella insatser som finns i P4C. Hon nämner ett tydligt exempel: en elev hade behov av att få sitta mer avskilt. Klassrummet delades in i avdelningar med hjälp av skärmväggar, varpå flera elever visade sig vara hjälpta av att få en lugnare miljö. En individuell anpassning, med ett eget bås, hade dels varit utpekande, dels inneburit att andra elever gått miste om en anpassning som ingen upptäckt att de behövde.

Christin har andra ögon för vad som händer i klassrummet, för min roll, mitt upplägg och mina genomgångar.

Erik Bergström, Lärare

– Jag försöker tänka att jag ska förebygga insatser för enskilda. Först ser vi vad vi kan göra för alla i klassrummet, därefter ser vi om det finns elever som behöver hjälp på gruppnivå. Om vi ser att det behövs så har vi naturligtvis enskilda insatser också, men de är få.

Hon skulle helst vilja se att det fanns kit med stressbollar, tyngdvästar och liknande hjälpmedel i alla klassrum. Så mycket händer i skolmiljön, både inne i och utanför klassrummet, och alla elever kan få svårigheter med koncentrationen. Under en period har det funnits sådana kit på prov i en del klassrum, och eleverna har visat ett stort intresse för att använda dem.

– Vi är inte framme med detta riktigt än. Men jag hoppas att det kommer, säger hon.

Detta läsår är hon en av tre arbetsterapeuter på olika skolor som deltar i en pilotstudie, som ett led i att anpassa P4C till svenska förhållanden. Men hon var först i Sverige med pre-piloten, som hon jobbade med förra året. Främst har P4C inneburit att hon arbetat med observationer i klass, från förskoleklass till årskurs sex, och med coachande samtal med lärare. Arbetssättet ställer höga krav på utbyte – Christin Nilsson behöver förstå lärarens arbete för att hennes egen kompetens ska komma till sin rätt. Att fika i personalrummet och ha ett öra för jobbdiskussionerna där är en del av hennes uppgift på skolan.

Hon tycker att P4C stämmer väl överens med hur hon redan jobbar, förutom nämnda fokus på generella insatser samt kunskapsspridning.

– Den kanadensiska modellen är visserligen annorlunda i att den är inriktad på motoriska svårigheter. I svenska skolor möter vi främst elever med npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vad jag fann under pre-piloten är att utbildningen för P4C i Sverige bör kompletteras med en utbildning om npf och barn.

Liksom så många andra arbetsterapeuter har hon fått uppfinna sitt eget sätt att jobba i skolan. Hon kom till Hudikskolan för fyra år sedan, egentligen sökte hon en tjänst som specialpedagog men skolledningen omvandlade tjänsten till arbetsterapeut. Christin Nilsson konstaterar att rollerna är mycket lika, särskilt inom ramarna för P4C.

– I dag kan vi kalla in en specialpedagog om vi behöver hjälp med utredning av inlärningssvårigheter, exempelvis. Men i övrigt skulle jag säga att gränserna inte är så skarpa. Våra uppgifter överlappar.

Det hör till saken att Hudikskolan är en mellanstor privatägd skola med omkring 500 elever. Beslutsvägarna är korta, den som vill ha Christin Nilssons tjänster kan hugga henne i förbifarten i en korridor. Och yrkesgrupperna samarbetar utan att fästa så stor vikt vid professionsgränser. Sekretessbestämmelser avgör naturligtvis med vem hon kan dela information. Arbetsterapeuten har samma status som skolsköterskan, med vilken hon kan dela all information om elever. Gentemot kurator, lärare och rektor har hon tystnadsplikt i alla elevärenden som lyder under hälso- och sjukvårdslagen.

För observation i klass och coachande samtal gäller emellertid inte sekretess. Här jobbar hon ju med läraren snarare än med eleverna. Medan lärare är upptagna med att undervisa, är Christin Nilsson upptagen med att observera allt som händer i klassrummet, som hur undervisningen går fram, hur miljön i klassrummet fungerar för eleven och hur lärare bemöter elever med svårigheter. Hon kan ibland ha intryck som skiljer sig ganska mycket från den bild läraren sedan tidigare har av förutsättningar och möjliga lösningar.

– Det kan ibland vara en process för läraren att nå insikt om hur det ser ut för eleven, säger hon efter att ha sökt en stund efter orden.

Med munnen full av återhållna anekdoter berättar hon att det är en ny roll för henne, och en rolig utmaning.

– För mig personligen är det jättesvårt! Jag ska lyssna in läraren och låta läraren hitta fram till lösningarna. Men jag blir otålig, jag vill berätta vad jag sett och föreslå insatser så att vi snabbt kommer framåt.

Hon konstaterar att hon haft tur med lärarkollegorna på Hudikskolan. Hon känner sig uppskattad och har starkt stöd för sitt arbete. Agneta Hedblom, som är lärare i en sjätteklass på Hudikskolan bekräftar det:

– Det är en otrolig tillgång att få ha med Christin i klassrummet. Som lärare får man alltid hitta lösningar för elever, den delen är egentligen inte ny. Men vi ser saker på olika sätt och det är oerhört ­roligt och givande att få bolla efter observationen. Jag kan landa på ett helt nytt ställe sedan, säger hon.

Med den kunskapsspridande rollen blir arbetsterapeuten också tydligare och mer välkänd i övriga yrkesgrupper. Christin Nilsson hade redan innan hon deltog i pre-piloten jobbat in sig, men när hon först kom till skolan var det oklart för de nya kollegorna vad hon kunde bidra med. Delvis var det oklart även för henne själv: först behövde hon lära sig hur det fungerar i skolans värld.

– Ett gemensamt arbetssätt skulle göra det mycket enklare för oss att börja arbeta i skolan och framför allt skulle vi få stöttande strukturer. I dag kan arbetsterapeutens roll skifta beroende på vem hen är.

Vad som nu står för dörren är alltså pilotprojektet, det omfattar drygt 60 elever i F-6 och tre klasslärare – fler lärare kommer att omfattas eftersom fler lärare är inblandade i undervisningen. I piloten genomför Christin Nilsson semistrukturerade intervjuer enligt BAS – Bedömning av anpassningar i skolmiljön, med eleverna. I BAS ingår 16 olika frågeområden i skolan, som rör elevens hela skoldag. Intervjuerna görs i början, i mitten och i slutet av piloten, och de kommer att ligga till grund för utvärderingen.

– Läraren får en större möjlighet till förståelse när hen vet hur eleven upplever skolan och vad eleven behöver. Och det går lättare för mig som arbetsterapeut att lägga pussel och komma fram till åtgärder när allas perspektiv kommer upp till ytan: elevens, lärarens och mitt eget. Med BAS får vi in elevperspektivet fint.