Arbetsrättsjuristen Lena Svenaeus har granskat hur kopplingen mellan kön och arbete påverkar lönesättningen.
Arbetsrättsjuristen Lena Svenaeus har granskat hur kopplingen mellan kön och arbete påverkar lönesättningen.

Hoppet om lika lön lever

Gapet mellan kvinnors och mäns löner bottnar i en historisk undervärdering av kvinnors arbeten. Det säger arbetsrätts­juristen Lena Svenaeus som forskat om orsakerna till dagens löneskillnader. Men det finns hopp.

Text: Anki Wenster  Foto: André de Loisted

Mindre användbara, instabila, ointresserade av ­jobbet, lång upplärningstid, ogärna fortbildning – så framställs kvinnor i utredningen Uppfattningar av män och kvinnor såsom arbetskraft och skilj­aktigheter mellan könen i inställningen till förvärvs­arbetet.

Männen å andra sidan beskrivs med ord som mer användbara, stabila, intresserade av jobbet, kort upplärningstid, gärna fortbildning. Kvinnoutredningen är skriven 1951. Den gjordes av arbets­marknadskommittén som bestod av representanter för arbetsgivaren (SAF) och fackliga LO och finns med som ett historiskt exempel i Lena Svenaeus avhandling Konsten att upprätthålla löne­skillnader mellan kvinnor och män.

Lena Svenaeus engagemang för att motverka dis­kriminering inom olika områden har alltid funnits. I sitt yrkesliv som arbetsrättsjurist har hon speciellt intresserat sig för kvinno- och jämställdhetsfrågor. Hon var under 1980-talet biträdande Jämo och blev på nittiotalet chef för Jämo. Som förbundsjurist på LO, och chefsjurist på Akademikerförbundet SSR under många år har hon varit ombud i olika diskrimineringsärenden.

När Lena Svenaeus utbildade sig till jurist 1967 var det ovanligt med kvinnliga juridikstudenter och hon minns kommentaren från en av lektorerna: ”Ni flickor blir inte långvariga. Antingen blir ni med barn ­eller också gifter ni er med någon av pojkarna här”.

Själv hade Lena en bebis hemma och ett barn till på väg. Hon och maken delade lika på allt, hon stormtrivdes med utbildningen och tog sin juridikexamen vid Lunds universitet. Nästan 50 år ­senare möttes hon av ålderism, och ett vänligt men bestämt nej, när hon ville skriva en avhandling. ­Motiveringen var att juridiska fakulteten ville satsa på ungdomen. Lena skulle fylla 70 år.

– Jag blev väldigt ledsen och även chockad. Jag hade en idé som grott länge och ville fördjupa mig i lagstiftningen om könsdiskriminering och i ­Arbetsdomstolens sätt att hantera den. För att via forskningen få redskap för att bättre beskriva och förstå processerna.

Hon skrattar när hon berättar att en vecka efter att hon fått nej beviljades paradoxalt nog en forskargrupp på juridiska fakulteten stora medel för forskning om åldersdiskriminering.

Men Lena Svenaeus gav inte upp, och blev i stället antagen som doktorand 2012 vid Rättssociologiska institutionen. Avhandlingen blev klar 2017.

Nycklarna till dagens ojämlika löner hittar man i historien, den sociala kontexten och maktstrukturer som lever kvar med en ojämlik syn på mäns och kvinnors arbete. Och det syns i lönekuvertet, 2017 tjänade kvinnor i genomsnitt 11,7 procent mindre än män. När man vägt in ett antal faktorer som olika yrken, utbildning, sektorer och ålder har en kvinna i genomsnitt 4,3 procent mindre i lön.

Lena Svenaeus har granskat rättsfall och domslut från 1929 – det år Arbetsdomstolen inrättades – fram till 2016. Ett fall från 1945 är ett tydligt exempel på strukturer som fortfarande utmärker lönesättningen. Det handlade om Karin som rengjorde insidan på bussar. Städningen var starkt förknippad med kvinnoarbete och följden blev att hon automatiskt avlönades sämre än sin manliga kollega. Han hade ett mindre komplicerat arbete där uppgiften var att spola bussen ren på utsidan.

– Samma koppling mellan kön och arbete existerar fortfarande och syns i lönenivåerna. Men man viftar bort problematiken genom att skylla på marknadskrafterna och att kvinnor arbetar i ­offentlig sektor.

Som chef för Jämo drev Lena Svenaeus tillsammans med sin personalgrupp stora lönediskrimineringsprocesser under 1990-talet. Ett fall som fick mycket uppmärksamhet var jämförelsen mellan barn­morskans och medicinteknikerns yrkesområden. Efter flera år kom domstolen fram till att deras ­arbeten var likvärdiga. Löneskillnaderna ansågs bero på marknaden. En dimridå för könsdiskriminering, anser Lena Svenaeus.

Lena Svenaeus poängterar att trots delseger i EU-domstolen använde inte AD möjligheten att låta vardera parten bära sina kostnader.

– Jämo fick stå för motpartens rättegångskostnader på närmare 900 000 kr. AD signalerade genom detta att de inte ville att sådana fall skulle drivas i domstol, det var förhandlingsbordet mellan fack och arbetsgivare som gällde.

Och statistiken visar att det är så. Under de 40 år som jämställdhetslagen funnits har bara tio lönediskrimineringsfall prövats rättsligt i AD. Det är ­bekymmersamt anser Lena Svenaeus. Målen behövs för att belysa problematiken, men vägen framåt går inte bara genom att processa i domstol.

Seriös lönekartläggning enligt diskrimineringslagens bestämmelser är ett bra verktyg för att synliggöra och åtgärda ojämställda löner.

– Seriös lönekartläggning enligt diskrimineringslagens bestämmelser är ett bra verktyg för att synliggöra och åtgärda ojämställda löner. Och det är Diskrimineringsombudsmannen som ska se till att arbetsgivare tillämpar lönekartläggnings­reglerna.

Lena Svenaeus understryker vikten av att DO gör en djupare granskning av lönekartläggningar. Men även utreder och följer upp anmälningar om diskriminering. Enligt forskningen behövs det sanktioner för att få till förändringar när nya normer ska införas, det räcker inte med information.

Men sedan DO bildades 2009 har myndigheten inte använt de sanktioner som lagen ­erbjuder mot arbetsgivare som struntar i att göra ­lönekartläggningar eller arbeta för jämlikhet. Detta är Lena Svenaeus starkt kritisk till och hon har även ­debatterat frågan i media. Och hon är inte ensam. Även antidiskrimineringsbyråerna har lyft sanktionsfrågan och i höstas gjorde tankesmedjan Independent Living Institute en översyn av DO:s tillsynsbeslut och kom fram till samma resultat.

Även i Sveriges Arbetsterapeuters olika kollektivavtal lyfts vikten av att motverka löneskillnader på grund av kön. För den stora majoriteten av förbundets medlemmar löper löneavtalen tills vidare, ­vilket ibland kallas för sifferlösa avtal. Det finns inget centralt bestämt löneutrymme, och fokus ­ligger på lönebildningsprocessen med årliga löne­översyner.

– Det är meningen att lönekartläggning ska inleda löneöversynen och att parterna gemensamt ska diskutera vilka medel som krävs för att rätta till snedsitsar som upptäcks vid lönekartläggningen, säger Lena Svenaeus.

Hon fortsätter:

– Självklart har avsikten varit att man också ska prata pengar och se till att osakliga löner rättas till. Här finns en motsättning till tanken att löne­översynen främst är till för att belöna årets prestationer. Eftersom lönesättningen placerats ut till de lokala cheferna har arbetsgivaren ingen koll på situationen.

Hon tror ändå på arbetsvärdering som en väg för att få upp lönerna. Men tycker också att det bör införas en kraftfullare kontrollstation, efter att den anställde och arbetsgivaren haft ett lönesättande samtal, där fack och arbetsgivare gemensamt kontrollerar lönesättningen från ett jämlikhetsperspektiv. Hur ser det ut, blev det som tänkt? Det skulle ge möjlighet att göra korrigeringar innan lönerna fastställs. Hennes erfarenhet är att dagens avstämningar inte fyller den funktionen.

– Det vore utmärkt om en sådan kontrollstation kunde införas och även användas vid den årliga översynen, och för att förebygga lönediskrimi­nering.

Förutom förslaget på en kontrollstation i kollektivavtalet anser Lena Svenaeus att antingen måste de centrala parterna reservera löneutrymme för att åtgärda kvinnolöneproblemen eller så måste regeringen skjuta till medel.

– Kunde regeringen ge medel för att skapa förstelärartjänster på skolområdet kan de ställa medel till förfogande för vårdsektorn, medel som parterna ­sedan kan fördela. Det handlar ju om könsdiskri­minering i lönesättningen.

Fram till för ett år sedan var Lena Svenaeus anställd av SSR. När hon skrev sin avhandling var hon ­deltidsanställd. Hon har aldrig gått i pension. ­Engagemanget finns kvar och hon bläddrar bland sina dokument och plockar fram ett förslag till skärpt diskrimineringslag som hon nyligen skrivit, och presenterat för rättschefen på kulturdepartementet på eget initiativ. Nej, hon fick ingen reaktion konstaterar hon.

Men känner hon sig inte besviken på att det är svårt att via lagar komma åt lönediskriminering?

– Jo, jag är besviken, inte på juridiken i sig men på tillämpningen. Inte för att jag någonsin trott att domstolsvägen utgör den dominerande lösningen på ojämställda löner, men ett domstolsutslag kan i ett enskilt fall ha en viktig pådrivande verkan.

Men när Lena Svenaeus blickar framåt tio år är hon trots allt förhoppningsfull.

– Jag är ändå försiktigt positiv. Jag tror att bristen på vårdpersonal leder till att lönerna höjs. Och det finns en frisk debatt som ifrågasätter maktstrukturer och lönelåset som sätts av mansdominerade fackförbund och blir vägledande för andra förbund.

Det finns också tecken på att det sker en lönespridning, men hon påpekar att det går fruktansvärt långsamt.

– Mycket hänger på facklig styrka och klassisk facklig kamp. Jag tror på facken.

Lena Svenaeus

Arbetsliv: Arbetsrättsjurist med domarbakgrund. Har varit arbetsmiljöråd på svenska ambassaden i Kanada och chef för Jämo 1994–2000, jurist på LO-TCO Rättsskydd och chefsjurist på Akademikerförbundet SSR.
Ålder: 76 år.
Bor: I Lund under vinterhalvåret och i Vadstena på sommaren
Skrivit avhandlingen: Konsten att upprätthålla löneskillnader mellan kvinnor och män.