I bedömningsköket på Minnesmottagningen testar Maria Johansson vardagsförmågor hos de personer som utreds för kognitiv svikt.
I bedömningsköket på Minnesmottagningen testar Maria Johansson vardagsförmågor hos de personer som utreds för kognitiv svikt.

Ett bättre liv för sköra äldre

Sköra äldre och människor med kognitiv svikt ska få ett bättre liv. Det är målet för arbetsterapeuten Maria Johansson, oavsett om hon skriver forskningsplaner eller möter sina patienter inom geriatriken.

Text: Linda Swartz  Foto: Peter Holgersson

Universitetssjukhuset i Linköping är enormt stort. Söder om stadens trädgårdsförening breder komplexet ut sig över 20 hektar, och flera nya byggnader är på gång. Där jobbar ungefär 5 700 personer, och en av dem är Maria Johansson. Halva sin arbetstid tillbringar hon cirka 100 meter rakt fram från norra entrén, innanför det gröna väntrummet. Det är inte själva rummet som är grönt, utan samtliga möbler.

Den som väntat klart får komma in i korridoren till Minnesmottagningen, som är en del av medicinska och geriatriska akutkliniken. Där arbetar Maria sedan flera år med att göra specialistutredningar av personer som misstänks ha en kognitiv nedsättning på grund av någon kognitiv sjukdom. Det handlar om att bedöma personens symtom, kognitiva förmågor och dessas inverkan på vardagen. Vid behov får hon avgöra vad patienten klarar av genom observation, till exempel i mottagningens bedömningskök. När utredningen är färdig håller hon och kollegorna kontakten med personen med årliga uppföljningar innan de remitteras till­baka till primärvården.

– Många med demenssjukdom kommer tidigt till oss. De bor kvar hemma och får efter hand stöd av hemtjänst och deltar i dagverksamhet. De yngre med demenssjukdom följer vi tills de flyttar till särskilt boende, säger Maria.

Mottagningen ordnar även anhörigutbildningar och har gruppträffar till stöd för nyinsjuknade. Det är ett resultat av den forskning som Maria ägnar sig åt under andra halvan av sin arbetstid. Grupperna utvecklas och utvärderas inom ett forskningsprojekt. Syftet är att ge deltagarna mer kunskap om sjukdomen, ge dem verktyg och strategier för att hantera minnessvårigheter i vardagen och kommunikationen med nära och kära. Varje patientgrupp träffas sex gånger tillsammans med två arbetsterapeuter. Nu är grupperna inne på sin femte termin.

Marias väg från färdig arbetsterapeut till medicine doktor slingrade sig fram under tjugo år. Efter att hon var klar med utbildningen i Linköping 1995, valde hon att läsa både b- och c-behörighet för att sedan ta en magister på distans i Jönköping. Under tiden arbetade hon på samma klinik som nu, även om den har bytt både namn och organisation. ­Hennes yrkesliv och forskning har till stora delar handlat om äldre personer med kognitiv svikt.

– När jag var 18–20 år provade jag olika jobb. Ett var som sommarvikarie på långvården i Falun, och där minns jag att jag tänkte: ”Det är ju det här jag ska göra”. Jag läste en vårdinriktad kompletteringskurs och började som undersköterska i stroke­vården.

Maria fick läsa några högskolekurser inom strokevård, och kände att hon ville plugga vidare men var osäker på inriktningen. Skulle hon bli sjuksköters­ka eller arbetsterapeut?

– På strokeavdelningen märkte jag att arbetsterapeuterna jobbade mera nära patienterna, och det tyckte jag verkade så spännande.

Sedan examen har hon jobbat inom geriatriken, så den där första insikten från Falun har hållit i sig. Marias intresse för äldre med kognitiv svikt grundar sig i humanism.

Jag känner att många av dessa patienter inte blir sedda för de personer de är och de förmågor de faktiskt har kvar.

– Det går att hitta något hos alla, och det finns alltid något jag kan göra även för svårt sjuka. Det där lilla i stunden. Vi är alla människor med samma ­behov. Jag känner att många av dessa patienter inte blir sedda för de personer de är och de förmågor de faktiskt har kvar. Jag försöker alltid ha ett helhetsfokus.

Maria är fortfarande djupt fascinerad av hur hjärnan fungerar, och hur aktiviteter kan anpassas och förändras utifrån hjärnans funktion. Den nyfiken­heten såg både hennes handledare, docent Ewa Wressle, och professorn i geriatrik, Jan Marcusson, som efter magisteruppsatsen uppmuntrade henne att bli doktorand.

– Det var ett stort steg att gå in i forskningsvärlden. Jag kände mig ensam. Inga av mina arbetsterapeutkollegor var doktorander.

Däremot byggdes det upp en forskargrupp inom geriatriken, och där kände sig Maria alltmer hemma. Hon disputerade 2015 på hur kognitiva funktionsnedsättningar påverkar aktiviteter i dagliga ­livet. Avhandlingen bestod av fyra studier, varav en där Maria utvecklade ett instrument som mäter aktivitetsförmågan hos patienter med demens eller kognitiv svikt. Instrumentet heter CID – Cognitive Impairment in Daily Life.

– Som arbetsterapeut vill du ju ha reda på vilka konsekvenser kognitiva funktionsnedsättningar får i patientens vardag. Jag tyckte inte att det fanns något riktigt bra instrument för att fånga det, så jag har velat skapa ett.

I CID intervjuas patienten utifrån vardagliga aktiviteter och hur den kognitiva förmågan inverkar på utförandet. CID är tänkt att användas i intervjuer både med patienter och deras anhöriga, men även i observation av patienter. Det senaste projektet i ­Marias forskargrupp utvärderar bland annat hur väl CID fungerar som bedömningsinstrument i bas­utredningar. I samma studie undersöks hur det ofta använda instrumentet MoCA står sig både på egen hand och i jämförelse med andra test som MMSE, AQT, Cognistat och klocktest.

En viktig faktor för att kunna undersöka hur ­kognitiv svikt bäst diagnostiseras hos äldre är att veta hur en kognitivt frisk äldre person presterar i testerna. Om det handlar en annan av Marias studier.

– Vi har bjudit in friska äldre som är över 80 år för tester för att se vad som är normalt i olika åldersspann: 80–85, 85–90 och 90–95. Totalt har 189 personer undersökts och vi hoppas kunna komma med data i år. Varje bedömning av en patient är alltid individuell, men det är viktigt att vi har uppdaterade åldersnormer för testerna.

En annan studie som ligger Maria varmt om hjärtat handlar om proaktiva insatser för multisjuka äldre. Marias del är bland annat att utvärdera ett bedömningsstöd som används av sjuksköterskor och läkare i primärvården utifrån en geriatrisk helhetssyn. Tanken är att vårdcentralerna tidigt ska kunna fånga upp multisjuka äldre och ge dem förebyggande interventioner. En annan del är att studera de äldres behov av och syn på rehabilitering.

Maria har sedan disputationen haft finansiering för att forska på 50 procent. Att fortsätta jobba kliniskt på halvtid har varit självklart.

– Ja, jag vill absolut inte släppa det, eftersom forskningen är så kliniskt förankrad. Använder vi rätt redskap? Blir det någon förbättring? Det betyder också mycket för mig att ha kvar patienter. Att möta dem kan bli ett andrum när det är mycket skrivande av artiklar.

Hon tror också att den kliniska förankringen ger henne en annan förståelse som forskare. En insikt om att vården handlar om människor och inte om att beta av bedömningsinstrument. Även om de ­senare är viktiga för att de förstnämnda ska kunna ges ett så gott liv som möjligt. 

Maria Johansson

Arbetsterapeut­examen 1995.

Jobbar på Minnesmottagningen på medicinska och geria­triska akutkliniken vid Linköpings universitetssjukhus. Disputerade 2015 med avhandlingen Cognitive impairment and its consequences in everyday life.

Ingår i ett stort tvär­vetenskapligt forskningsprojekt på Lin­köpings universitet kring äldrevård – forskar inom del­projekten Riktad vård för svårt sjuka äldre och Rehabilitering av sköra äldre.