Hoppa till innehåll

Debattartikel: ”Nu är det dags att ta tjuren vid hornen”

Svensk arbetsterapi behöver en begreppsapparat som står i samklang med den internationella – nu är det dags att ta tjuren vid hornen! Det menar Hans Jonsson i sin debattartikel från senaste numret av Arbetsterapeuten. Vad tycker du? Dela gärna med dig av din åsikt i en kommentar här på sidan.

Av Hans Jonsson ur nr 2 av Arbetsterapeuten 2016

Arbetsterapi och aktivitetsvetenskap utvecklas snabbt både som yrke och akademisk disciplin. Svensk arbetsterapi är en del av en internationell professions- och kunskapsrörelse där vi ligger i framkant både i antalet arbetsterapeuter och i forskningsproduktion. Vi har dock i något mind­re omfattning bidragit till teoriutveckling i arbetsterapi och aktivitetsvetenskap även om det finns viktiga undantag, till exempel vår forskning och teoriutveckling när det gäller aktivitetsbalans – se exempelvis de översiktsartiklar som publicerats, en av dem på svenska (Jonsson, Håkansson & Wagman 2012; Wagman, Håkansson & Jonsson 2015). En viktig del av den internationella teoretiska utvecklingen har varit att definiera vårt specifika fokus inom hälso- och sjukvård liksom som akademisk disciplin. I den engelska terminologin har fokuseringen på ”occupation” och utvecklingen av ”occupational science” varit absolut avgörande för den arbets­terapi och för den forskning som vi har i dag. Att vara en akademisk disciplin innebär att vi ”mutar in” ett perspektiv på människan där vi har de mest avancerade kunskaperna och där vi skapar den terminologi som behövs för att definiera och ­organisera detta perspektiv. Detta har gjorts i den engelskspråkiga litteraturen från det att Gary Kielhofner skrev sin paradigmartikel 1977 (Kielhofner, 1977), David Nelson skrev sin teoretiska artikel om ”Occupational Form and Perform­ance” 1988 (Nelson, 1988) och fram till den diskussion som till exempel Ann Fisher fört om ”occupation based and occupation focused” i intervention (Fisher 1998; 2013) och Doris Pierce om den teoretiska skillnaden mellan ”activity” och ”occupation” (Pierce 2001; 2014). För att utveckla vårt tänkande och för att utveckla professionen har dessa arbeten varit av avgörande betydelse. Det vetenskapliga och teoretiska språket är ett verktyg för att uttrycka avancerat tänkande och inomvetenskapliga begrepp behövs för detta. Arbetsterapins fokus på ”occupation” och de diskussioner som förts kring vår vetenskapliga definition av detta är viktigt (i vardagligt engelskt språkbruk är ”occupation” yrke/arbete men i inomvetenskapligt språkbruk något annat).

Svensk arbetsterapi kan karaktäriseras som att vi har stuckit huvudet i sanden i den diskussionen. Vi har inget självklart svenskt begrepp som motsvarar occupation-­begreppet. I brist på bättre har vi använt aktivitet och occupational science har översatts som aktivitetsvetenskap utan att vi reflekterat över den skillnad som finns i hur den engelska litteraturen behandlar activity i relation till occupation. Ett försök till diskussion startades av en av våra professorer, Birgitta Bernspång, när hon skrev artikeln ”Sysslor något för arbetsterapeuter” (Bernspång, 1996). Det blev dock ingen ­vidare diskussion kring detta. En av orsakerna kan vara att begreppet sysslor/sysselsättning ses som alltför kopplat till en äldre okvalificerad och oakademisk arbets­terapi. En annan kan vara att begreppet kan ses som att det uttrycker ett ­objektifierande sätt att se på klient/patient; satt i syssla (av arbetsterapeut). Begreppet ”verksamhet” har också diskuterats men upplevts som svårt då det redan finns en äldre ­psykologisk teori benämnd verksamhetsteorin (visserligen med flera beröringar till ett arbetsterapeutiskt fokus). Den (enda??) definition som finns i dag av Aktivitet i Sveriges ­Arbetsterapeuters material kan hittas i den etiska koden och den kopierar ICF:s definition av begreppet Aktivitet: ”En persons utförande av en uppgift eller handling (ICF)” (FSA, 2012, s 2). Även om man kan förstå viljan att anknyta till ICF är denna definition teoretiskt minst sagt upprörande. Är vårt fokus enbart utförande? Har inte mening/betydelse varit centralt i mycket av forskningen och praktiken? Och var finns miljön? Till yttermera visso talar ICF om en standardmiljö (till skillnad från den reella miljön) och om att utförande i ICF enbart handlar om en observation utifrån (ej den subjektivt upplevda). Dessa viktiga skillnader mellan ICF:s syn och en teoretisk arbetsterapeutisk syn har uttryckts i ­litteraturen där bland andra undertecknad varit en av författarna (Hemmingsson & Jonsson, 2005). Som lektor i arbets­terapi har jag i mer än femton års tid lett svenska magisterkurser i aktivitetsvetenskap (jag har också lett engelska men då har det varit lättare!). En del av kursen har behandlat aktivitets­begreppet historiskt och i dag. Studenterna uppskattar den teoretiska diskussionen och utvecklingen och känner vikten av att ha begrepp som kan förklara vårt fokus som unikt och specifikt. De får ett språk, ett verktyg för att uttrycka detta. Desto mer frustrerade blir de då de ser hur den svenska ­arbetsterapeutiska begreppsapparaten försöker låtsas som att problemet inte finns eller än värre adopterar (från ICF) en ­definition av ett centralt begrepp som bara handlar om en ­aspekt (utförande) av flera (mening, miljö). Denna frustration delas naturligtvis av mig som kursledare.

Nu är detta naturligtvis ett väldigt svårlöst problem. Vi kommer inte att hitta ”ordet” som blir ett sesam öppna dig för våra svenska begrepp. Vi måste helt enkelt göra det bästa av den situation vi har att förhålla oss till. Jag har själv förhållit mig passiv i brist på konstruktiva förslag och det var faktiskt en student i en magisterkurs i aktivitetsvetenskap som från början föreslog det som jag nu här nedan ska försöka utveckla. ”Varför definierar vi inte helt enkelt aktivitet som occupation och så får vi ha en annan definition av activity” – ungefär så sa hon. Detta slog an ett tankefrö hos mig som lade sig där för att gro. Ja varför inte?? Då har vi ju också kvar översättningen av occupational science som aktivitetsvetenskap. Och ”activity” det är ju den objektiva (abstrakta) benämningen som vi har kommit överens om i en kultur – aktivitetens form helt enkelt (detta sa ju David Nelson redan 1988 när han myntade begreppet occupational form).  

Så utifrån detta och min kunskap om den internationella (=engelskspråkiga) diskussionen vill jag nedan föreslå en svenskspråkig inomvetenskaplig begreppsapparat. Modeller och definitioner som inspirerat mig är Kielhofner, Nelson, AOTA-position paper, COPM, Wilcock, Occupational Sciences första bok, ENOTHE, och Pierce (AOTA 1995; ENOTHE 2015; Kielhofner 1988; 1995; Nelson 1988; Pierce 2001; 2014; Townsend & Polatajko 1997; Wilcock 1998; Zemke & Clark 1996). Jag för också in en definition av ett aktivitetsperspektiv då jag själv ofta använder det begreppet som ett uttryck för vår disciplins unika perspektiv på människan. Det ger också möjlighet för att uttrycka de centrala ­delarna i detta perspektiv. Definitionen bygger på en artikel i JOS där jag är medförfattare (Njelesani, Tang, Jonsson & Polatajko, 2014). Dock har den negativa aspekten på görandet lagts till i den svenska definitionen.

Jag ser detta inte som en slutprodukt utan som början på en levande dialog där vi kollektivt utvecklar vår gemensamma begreppsapparat på svenska språket. Det är helt enkelt dags att sluta stoppa huvudet i sanden och ta tjuren vid ­hornen – vi är mogna för det (hoppas jag).

Här följer mitt förslag på begrepps­apparat och medföljande definition: 

  • Aktivitet är en persons utförande av en ­aktivitetsform i interaktion med en specifik fysisk och sociokulturell miljö där såväl personen som miljön upplever och ger ­mening åt aktiviteten.
  • Aktivitetsutförande är ett mått på eller en uppskattning av individens förmågor att utföra en aktivitet.
  • Aktivitetens form syftar på den objektiva benämning som kulturen och/eller samhället ger en aktivitet, till exempel matlagning, dataspel, arbete, golfspel.
  • Mening är en central del av aktivitets­begreppet. Med det menas individens uppfattning av mening och betydelse av aktiviteten både ur ett kortsiktigt perspektiv (nöje, avkoppling, upplevelse av flow) och ur ett långsiktigt (existentiellt, engagemang). Inkluderat är också hur individens uppfattning av mening står i relation till en sociokulturell uppfattning (i grupper och samhällen) av aktivitetens betydelse och om dessa ligger i samklang och/eller konflikt med varandra (kan vara i samklang med en grupp men i konflikt med ett samhälle).
  • Aktivitetsområden är generella benämningar där aktiviteter utövas. Personlig vård, Arbete, Fritid, Boende har för arbetsterapi varit centrala aktivitets­områden.
  • Ett aktivitetsperspektiv uttrycker det specifika fokus som aktivitetsvetenskap har på människan. Aktivitetsperspektivet är ett sätt att se på och tänka kring mänskligt ­görande som betonar följande:
    - görandet bidrar till engagemang, nöje, identitet, utveckling och social tillhörighet, men omfattar också den negativa ­aspekten där görandet är oengagerat, tråkigt och bidrar till utanförskap,
    - görandet har en relation till hälsa och ­välbefinnande,
    - görandet har en benämnd form, en ­mening och en funktion för individ såväl som för samhälle,
    - görandet är i en kontinuerlig interaktion med omgivningen. 

För referenser och artikeln i tidningsformat, läs e-booken. 

Ansvarig för sida:

Katja Alexanderson 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2016-03-18

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.