Hoppa till innehåll

TA | ”Jag är ingen diagnos”

I mitten på 90-talet fick Louise Hoffsten diagnosen MS. På At-forum berättade hon om sina erfarenheter av sjukvården och av arbetsterapi, som gav henne lusten och kreativiteten tillbaka.

Text: Stina Johansson

Allt började med silversmide. När Louise Hoffsten kom till Rehab Station och på arbetsterapin föreslogs testa silversmide, tänkte hon likgiltigt ”jaha”. Men efter en liten modifiering av aktiviteten började hon att virka i silvertråd.

– I flera år ville jag inget annat än att bli frisk och i och med att jag först kom till Spinalis, inrett med vackra färger på väggarna, en doft av vitlök och där personalen bar vanliga kläder, kände jag mig hemma och inte längre utanför. På Rehab Station började jag sedan att acceptera sjukdomen. Många gånger har det känts hopplöst, men jag hittade tillbaka till lusten igen.

Hon började tillverka silverarmband och gav bort till familj och vänner.

– Något väcktes i mig, jag kände mig delaktig och det kändes inte ensamt längre.

En ny låt som hon kallar Komposten blev också till under den här tiden.

– Den handlar om att det som är skräp i livet kan du odla nytt av. Jag gjorde den tillsammans med Peter LeMarc och när vi hade en spelning i Östergötland kom det fram en bonde och sa att ”det heter inte ruttna, det heter multna” på bred östgötska. Vi fick skriva om texten.

Louise Hoffsten berättar också att det är viktigt att saker får ta tid.

– Jag är ingen diagnos eller bara ett personnummer. Saker måste få ta den tid det krävs för mig som individ. Insikt och acceptans är inget som kommer automatiskt.

Rehabiliteringen har för henne varit som att gå till ett jobb och hon menar att det var regelbundenheten som gjorde att det till slut lossnade. Det plus teamet, att få träffa både kurator, sjukgymnast, läkare, arbetsterapeut och träningsinstruktör.

– Ibland kan jag bara åka dit för att ta en kaffe, för att få träffa dem.

Simning och styrka tränar hon regelbundet. Men hon är också noga med balansen mellan träning och vila. 

– Jag anpassar mig efter dagsformen.

Att acceptera hjälpmedlen tog också tid. Hon berättar att hon kämpade in i det sista för att inte använda käpp.

– Jag skulle snabbt springa på spårvagnen ut till Skansen tillsammans med min son, då jag plötsligt stupade rakt ner i asfalten. Då gick jag tillbaka till Rehab Station och bara grät och grät. Efter det accepterar jag att använda käpp och rullstol och ser det inte som ett nederlag. Jag tränar också min handstil genom att använda en tung penna med förstorat grepp. Nu har jag hittat ett nytt sätt att skriva min autograf på.

På Rehab Station är det flera av dem som jobbar som själva sitter i rullstol. Att få prata om känslorna och att skratta mycket är läkande.

– Vi skrattar som fan, det är så viktigt att se människan!

Att återfå självförtroendet beskriver Louise Hoffsten som något av det viktigaste i sin rehabilitering. Genom att virka silverarmbanden återfick hon förmågan att kunna leka och genom att ge bort det hon tillverkat till vänner växte självförtroendet.

– Det har återspeglat sig i allt! Jag känner mig duglig igen efter att ha fått en knuff i rätt riktning.

Härnäst står en resa till Memphis i USA på agendan.

– Jag är inbjuden att sjunga på en stor festival och känner att jag klarar det nu. Sedan ska jag genomföra en annan dröm och det är att spela in en skiva med Elvislåtar tillsammans med musiker från Memphis, Bringing out the Elvis. I oktober kommer jag att uppträda på Tyrol och showen kommer att ha sin grund i en kärlekshistoria om Elvis och mig. Steffo Thörnquist ska laga maten. Det känns skitkul!

Ansvarig för sida:

Gelinda Jonasson 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Kommunikatör och webbredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2013-06-10

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.