Hoppa till innehåll

TA | ”Jag vill hjälpa dem som behöver det allra mest”

Karin Cider som läster på Hälsohögskolan i Jönköping är uppväxt i Mocambique och vill så småningom arbeta som arbetsterapeut i något utvecklingsland. Behoven är enorma.

När jag var åtta år gammal landade jag tillsammans med resten av min familj (föräldrar och två yngre syskon) i staden Pemba, som ligger vid kusten i norra Mocambique. Vi flyttade in i ett hus precis vid stranden och kunde varje dag se hur de färgglada fiskebåtarna kom in med sin fångst.

I Mocambique såg jag mycket sjukdom och överallt fanns människor som levde under svåra förhållanden. Många av våra grannar var mycket fattiga. Det var vanligt att träffa på folk som tiggde på gatorna. Sjukdomar som malaria, kolera, tuberkulos och aids är tyvärr en del av mångas vardag. Dessa problem kommer inte att försvinna över en natt.

Jag bodde kvar på olika orter i Afrika i ungefär tio år innan jag flyttade tillbaka till Sverige för fortsatta studier. Innan jag började min arbetsterapiutbildning visste jag bara att jag på något sätt ville hjälpa andra människor.

Det som tilltalade mig med arbetsterapi är att det är så brett. När jag väl börjat på Hälsohögskolan i Jönköping blev det tydligt att det finns många olika arbetsområden, men att arbetsterapeuter i Sverige inte har fått ordenligt fäste på nya arenor.

Jag kände nog från start att jag inte skulle nöja mig med ett helt vanligt jobb. Jag vill använda mina unika egenskaper, kreativitet och kulturella erfarenheter, för att hjälpa de människor som behöver mig allra mest.

På Hälsohögskolan i Jönköping erbjuds en väldigt intressant kurs för studenter i flera olika program. Den heter Health Care in Developing Countries (Hälsovård i utvecklingsländer) och går på kvartsfart för dem som är intresserade av en fördjupad förståelse av vård i andra länder.

En av de första sakerna läraren berättade var att hon nyligen återvänt från en resa där hon upptäckt att det inte fanns några utbildade arbetsterapeuter i hela Madagaskar.

Befolkningen i landet är ungefär dubbelt så stor som Sveriges, så man kan tala om potential när det gäller nya klienter. Det är alltid inspirerande att få höra andras berättelser om resor, studier och projekt i olika utvecklingsländer.

Min senaste resa till Afrika var i februari månad och jag fick möjligheten att hälsa på resten av min familj, som ännu bor kvar i landet. Den här gången såg jag saker ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Ingenting är handikappanpassat.
Standardrullstolar skulle aldrig fungera för de skulle fastna i den lösa sanden. De som har funktionshinder får hitta andra sätt att klara sig. Många saknar ordentlig sysselsättning och sätter sig utanför affärer och bensinmackar för att tigga pengar.

En man jag träffade sa att han föddes med ben som inte fungerade ordentligt. När han skulle ta sig till sin cykelrullstol fick han gå på sina händer. Det kändes meningsfullt för mig att träffa honom. Han var så glad och hjälpsam när jag ville ta bilden. Han har säkert mött många hinder i livet, men har ändå kvar livslusten.

Precis så här speciella människor vill jag hjälpa i framtiden och jag hoppas att arbetsterapiutbildningen ger mig grunderna till de kunskaper jag kommer behöva. Jag vet inte exakt hur mitt arbete kommer se ut eller var jag kommer att hamna, men jag är ganska säker på att det kommer vara ett äventyr och fullt av många nya klienter!

Karin Cider
FSAstud Jönköping

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2013-05-03

Ämnen:

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.