Hoppa till innehåll

TA | ”Det gäller hitta en medelväg”

Ett bra bemötande och etiska överväganden måste genomsyra arbetet inom omsorgen. Likaså är den egna värdegrunden viktig och tydlighet och struktur, menar tre arbetsterapeuter inom Daglig Verksamhet enligt LSS i Malmö.

Text: Anki Wenster

En deltagare på Tolvans dagliga verksamhet i Malmö frågar nyfiket arbetsterapeuten Marianne Skarin vad personalen ska göra.

– Vi ska diskutera etik, säger hon.

– Vad är det? 

– Det är hur vi ska vara mot varandra, du mot andra och andra mot dig, svarar Marianne.

Hon och kollegan Britt-Marie Nilsson arbetar inom daglig verksamhet med personer med måttlig intellektuell funktionsnedsättning. Linnea Myrén dyker upp i entrén. Hon är arbetsterapeut på Kronan, en annan daglig verksamhet i Malmö med samma inriktning. De tre slår sig ner i ett litet mötesrum och etikdiskussionen kan börja.  

– Kommunikationen med deltagarna kan se ut på olika sätt, säger Linnea. Många har ett språk, men vissa använder sig av tecken som visas med händerna för att förtydliga vad de säger, AKK, Alternativ och kompletterande kommunikation, som även vi personal kan använda. Kommunikationshjälpmedlet BLISS används en del och likaså pictogram, men givetvis säger även kroppsspråket mycket, påpekar hon.  

I yrkesrollen som arbetsterapeut ska man erbjuda aktiviteter som ger utveckling utifrån deltagarnas önskemål. Men vem vet vad som är bäst för individen, självbestämmande kontra aktivitet. Det är en svår fråga, menar de.   

– Det är viktigt att ha delmål för deltagaren och att man använder sin yrkesroll för att stödja deltagarens självständighet i olika diskussioner och även bidrar med sin kompetens i arbetsgruppen, säger Britt-Marie.

– Vi jobbar för att personerna ska bli självständiga, fortsätter hon. Vi kanske ser att en person hade haft glädje av en speciell aktivitet för sin utveckling, men att motivationen saknas för att lägga ner det arbetet.

De är överens om att introduktionen av nya vägar till självständighet är väldigt individuell för deltagarna. Att locka, skoja och uppmuntra eller dra nytta av den person som har bäst kontakt, är några förslag. 

– Vissa personer kan tycka att man ställer för höga krav och tar därför ett steg tillbaka. Det är en balansgång att hitta rätt strategi. Om man som arbetsterapeut inte kan ”locka” till nya aktiviteter, kan konsekvensen bli ett inrutat beteende hos individen som kan vara svårt att bryta, säger Linnea.

– En annan viktig del är förhållningssättet till deltagarna eftersom de är så olika som individer. Vissa kräver att man är tydlig och bestämd, samtidigt som andra är känsligare och kräver att man är mer varsam. Där kan det krocka, eftersom verksamheten är uppbyggd så att man arbetar med fem deltagare per grupp. I en grupp kanske man behöver lirka och till viss del ändra i aktiviteten för att en känslig individ över huvud taget ska vilja vara med. Samtidigt kan det skapa förvirring och oro hos en person som kräver mer struktur, fortsätter Linnea.

Men hur gör man då?

– Jag försöker att gå en medelväg och vara så rättvis som möjligt, men det är inte alltid lätt.

– Att inte utsätta deltagarna för risken att bli utpekade är också enormt viktigt att tänka på, säger Britt-Marie.

– Att gå ut i grupp är något man inte bör göra, säger Marianne, integriteten är oerhört viktig.

Arbetet inom omsorgen kräver att man har stort tålamod för att få det att fungera, anser de alla. Och att man kan vara flexibel och kanske ta hjälp av en kollega eller byta aktivitet för att på bästa sätt kunna hantera olika situationer. 

– Det har hänt mycket positivt de senaste 20 åren när det gäller medbestämmande, respekt och rättigheter, inte minst när det handlar om föräldrarnas möjligheter att ställa krav, säger Marianne.

– En tredjedel av deltagarna bor fortfarande hemma och det innebär att man har mycket kontakt med föräldrar, säger Britt-Marie och de andra instämmer.  

– Dilemmat är många gånger hur man i sin profession stödjer deltagarna i deras beslut till självständighet, när anhöriga kanske krymper världen. Samtidigt förstår man föräldrarna som är känslomässigt engagerade, säger Marianne och fortsätter:

– En sådan situation är när önskemål finns om att flytta hemifrån till ett gruppboende.

– Det finns en grupp som har överbeskyddats, som hade klarat mycket mer, men alltid haft någon med sig – där har vi ett ansvar och får inte glömma att se till deras resurser, understryker Britt-Marie.

– Vi brukar bjuda in föräldrar, men även andra anhöriga och personal på boenden, för samtal ett par gånger per år för att prata om hur det fungerar på den dagliga verksamheten. Vi diskuterar mål och aktiviteter och möjligheten finns för deltagarna att ta upp sina önskemål, som jag i min profession kan stötta och lägga fram på ett bra sätt, säger Linnea.

Men situationen kan även vara den omvända. 

– Föräldrarna kan även ha större ambitioner och önskemål om att deltagaren ska vara ute i en samhällsintegrerad aktivitet som kafé. Men om vi sett att deltagaren upplever sig otrygg med detta, säger Marianne, då försöker jag gå en medelväg.

– Man får vara tydlig med att visa på vad som inte fungerar och berätta vad vi ser och upplever, tillägger Britt-Marie. 

– Vi är öppna mot varandra och känner oss trygga i personalgruppen. Tillsammans med våra kollegor som är omsorgspedagoger och aktivitetsledare diskuterar vi ofta etiska frågeställningar, exempelvis om vi upplever svårigheter i bemötandet av en deltagare eller anhörig, säger Marianne.   

– Det kan även handla om att ha en gemensam linje mot en deltagare för att undvika konflikter, tillägger Britt-Marie.  

– Vi är också öppna mot varandra på min arbetsplats och vi kan ta hjälp av vår chef om vi behöver stöd vid etiska dilemman, säger Linnea.

– Något som kan upplevas svårt är när kollegors bemötande inte är okej, fortsätter hon, när man upplever att kollegor inte har ett professionellt förhållningssätt till en deltagare.

– Jag tycker ibland att arbetsgruppen inte hanterar en situation så som jag anser att man bör göra. Då är jag tydlig med min profession i diskussionen och bidrar med mitt synsätt, säger Britt-Marie.

Britt-Marie och Marianne menar att det med ökad erfarenhet och ”ålder” blivit lättare att ta upp sådana situationer, men att även gruppens sammansättning och hur den fungerar har stor betydelse.

– En lösning är att ta upp händelser mer generellt i en diskussion om bemötande, menar Marianne.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2013-02-15

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.