Hoppa till innehåll

TA | Unikt team fångar upp äldre vid utskrivning

I ett projekt i Mölndal testades en sammanhållen vårdkedja för sköra äldre från akuten till eget boende. Nu har arbetssättet permanentats och arbetsterapeuten Sofia Skoogh ser bara fördelar.

Text: Agneta Olofsson

I stället för att ha vårdplanering på sjukhuset träffar ett team patienten och eventuellt en anhörig hemma hos patienten någon eller några dagar efter hemkomst.

– Jag tror det är en stor fördel. Patienten har kommit hem, hunnit landa lite och fått en uppfattning om vad som fungerar och vad som inte gör det, säger Sofia Skoogh som är anställd av kommunen.

Dessutom kommer teamet, som förutom arbetsterapeut består av sjuksköterska, sjukgymnast, biståndshandläggare och vård- och stödsamordnare, som gäster till patienten vilket kan vara en bekvämare situation för denne än att sitta i sjukhuskläder i ett rum på sjukhuset.

Vid besöket sitter alla ner tillsammans och för Sofia Skooghs del gäller det att reda ut hur ADL-situationen är och om några hjälpmedel behövs. Sedan stannar hon och sjukgymnasten kvar när de andra har gått för att gå igenom hemmet och se eventuell fallrisk.

– Det här är patienter som vi kanske inte hade fångat upp utan det här arbetssättet. Det gör att vi kan jobba lite förebyggande och fånga upp dem innan det sker en fallolycka till exempel, säger hon.

Arbetssättet hon talar om är unikt. Det går ut på att en sjuksköterska med geriatrisk kompetens på akutmottagningen på Mölndals sjukhus screenar patienter för deltagande i systemet. De ska vara över 75 år och ha ett eget boende samt uppfylla vissa kriterier för skörhet.

När patienten är utvald går ett meddelande till vård- och stödsamordnaren. Det är en helt ny funktion och det finns två av dem i Mölndals kommun. Samordnaren är anställd av kommunen och sätter tidigt igång processen för att få hem patienten.

Kanske behövs hemtjänst direkt från start i hemmet, kanske behövs hjälpmedel med en gång. Då ser samordnaren till att delar av teamet griper in. Teamet i Mölndal består av två vård- och stödsamordnare, två sjuksköterskor, två arbetsterapeuter, två sjukgymnaster och en biståndshandläggare.

Samordnaren bokar också in planeringen i hemmet, PLIH. När denna hållits är det vård- och stödsamordnaren som har fortsatt kontakt med patient och anhöriga. Samordnaren hjälper till med kontakter och fixar och donar efter behov.

Det permanenta systemet har varit igång sedan i mars och än så länge har teamet inte satt någon bortre gräns för vård- och stödsamordnarens engagemang i patienterna. Engagemanget för Sofia Skoogh är däremot kortvarigt. Efter PLIH ordnar hon med enklare hjälpmedel eller initierar mindre bostadsanpassningar.

– Men om det är någon komplicerad bostadsanpassning, diskussioner kring till exempel elrullstol, eller någon fortlöpande ADL-träning så rapporterar jag över till kollegerna på distriktet. De gör också uppföljning på de hjälpmedel jag förskrivit. Jag gör bara korta insatser och följer inte ett ärende, säger hon.

Hon tycker att samarbetet med de andra yrkeskategorierna i teamet ger mycket eftersom de kompletterar varandra.

– En nackdel är att jag kommer bort från arbetsterapeutkollegerna, men jag har ju en kollega här, säger hon.

Innan arbetssättet blev permanent testades det i ett projekt som utvärderades av forskare från Göteborgs universitet och Vårdalinstitutet.

Projektledare för forskningen var Katarina Wilhelmson, läkare och medicinedoktor.

– Det tydligaste resultatet var att de patienter som fick planering i hemmet var nöjdare än kontrollgruppen, säger hon.

161 äldre deltog i studien, av dem deltog 85 i interventionen och 76 utgjorde en kontrollgrupp som fick traditionell vård. Forskarna gjorde intervjuer om bland annat självskattad hälsa, självständighet och ADL-förmåga enligt ADL-trappan. Dessutom mättes funktioner som gånghastighet, balans, syn och kognition.
Intervjuer och mätningar gjordes första gången när patienten nyss kommit hem från sjukhuset och sedan efter tre, sex och tolv månader.

Resultaten var överlag positiva. Interventionsgruppen var inte bara nöjdare med den planering de fått, de tyckte att de insatser som gjordes motsvarade deras behov och de visste vart de skulle vända sig. Detta i högre grad än kontrollgruppen.

Interventionsgruppens ADL-förmåga hade förbättrats efter tre och tolv månader, så var det inte för kontrollgruppen. Fler i den gruppen hade försämrat sin ADL-förmåga.

Något som forskarna också försökte mäta var sjukvårdskonsumtionen.
Interventionsgruppens deltagare var återinlagda kortare vårdtid än kontrollgruppen.

– Men det är inte säkerställt statistiskt, säger Katarina Wilhelmson.

Mer tydligt var att betaldagarna minskade. Det är de dagar då patienten ligger kvar på sjukhuset efter att han/hon är utskrivningsklar, dagar som
kommunen betalar för. Hela interventionsgruppen hade tre betaldagar, medan kontrollgruppen hade 34 dagar.

– Vi har tolkat det som att kommunen haft tid att förbereda hemgång, men vi vet inte, vi måste titta närmare på det, säger Katarina Wilhelmson.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-10-24

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.