Hoppa till innehåll

TA | Professionerna håller på att urvattnas

Insändare av Pernilla Chowdary.

Arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor och socionomer är professioner som inte sällan arbetar tillsammans i olika teamkonstellationer. I respektive professioners utbildningar finns grundläggande ämnen, discipliner, som är viktiga och lika oavsett utbildning, det vill säga vi har en gemensam bas att stå på. Utöver detta har vi de rent yrkesspecifika disciplinerna som gör våra professioner till det de är, spetskompetensen.

Under en längre tid har noterats en glidning i gränsdragning mellan
professioner inom rehabiliteringsområdet. Utbildningsorter profilerar sina utbildningar mer och mer och redan i sin grundexamen kan man vara ganska specialiserad. På sjukgymnastisk utbildning ges kurs, Mätning och utvärdering av aktivitet ur ett delaktighets- och beteendemedicinskt perspektiv, vilket känns som att både den arbetsterapeutiska kompetensen och en socionoms kompetens helt negligeras. Vardagslivets aktiviteter, livsstilsfrågor (fysisk aktivitet och mat) och samtal för beteendeförändringar har blivit allmängods som de flesta professioner gör anspråk på att kunna. Till viss del kan det vara så att man utan att vara legitimerad arbetsterapeut kan diskutera aktivitetsutförande i vardagen, men spetskompetensen, kunskapen om bedömning och behandlingar, besitter arbetsterapeut. Vidare får detta återverkningar i arbetslivet. Beroende på vilken utbildningsort man gått på har man olika kunskaper om vilken kunskap den enskilda professionen besitter och olika uppfattning om vad olika professioner bidrar med. Detta skapar konflikter professioner emellan.

Diskussionen jag eftersöker grundar sig inte i något revirtänkande. Jag har mycket positiv erfarenhet av att arbeta i team. I stället efterlyser jag en mer ödmjuk inställning mellan professionerna om varandras kompetenser, våga se att vi är olika och har olika kompetensområden. Våga se fördelarna i att vi kompletterar varandra. Våga se att ibland är en profession viktigare än en annan, men vi behövs allihop. 

Lidande i denna situation blir patienterna. De får inte tillgång till den spetskompetens de behöver, behandlingsresultat blir sämre och tillfrisknande kan utebli. Utöver personligt lidande också stora samhällsekonomiska kostnader som resultat.

Jag tycker det är angeläget att se över grundutbildningars och vidareutbildningars innehåll, för nämnda professioner, på en nationell nivå. Samordna kompetenskraven för professionerna! Och låt inte enskilda starka individer/lärosäten få forma utbildningarna utifrån egna intressen.

Om inte detta görs finns risk för professionernas urvattning och hur ska professionerna då benämnas?

Pernilla Chowdary
Leg arbetsterapeut

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-10-24

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.