Hoppa till innehåll

TA | Stadgeändring väcker känslor

På eftermiddagen är dags för gruppdiskussion. Alla delegater skingras och går iväg mot mindre grupprum på konferensområdet. Där kommer de sitta resten av eftermiddagen i gruppen som de har blivit tilldelad. TAs reporter följer med grupp 1. Där blir diskussionen stundtals het.

Text: Catharina B Tunestad

Alla är mätta och synes glada efter lunchen med biff, rotgrönsaker och klyftpotatis. En aning uppsluppna inför den stundande gruppdiskussionen, skämtar några av delegaterna om liknelsen med en förskolelärare som försöker samla ihop alla barnen vid en utflykt. För det tar ett tag innan alla hittar just sin grupp och var de ska sitta.

Jag bestämmer mig för att hänga på grupp 1 och följer med dem bort till Hus 4.
Tanken med gruppdiskussionen är att alla ska få ytterligare tillfälle att sätta sig in i frågorna och utbyta synpunkter med varandra inför lördagens fullmäktige.

Efter en snabb presentationsrunda är alla överens om att det inte finns så mycket att säga om förbundsstyrelsens rapport och går snabbt vidare till första motionen. Den berör medlemmarnas kompetensutveckling och har skrivits av Stockholms västra krets. Här går åsikterna något isär. Någon i gruppen undrar varför det ska vara FSAs ansvar att hålla i detta. En annan påpekar att den största kostnaden oftast är själva resan och övernattningen, inte kursen i sig. Anna Ek-Oja från kretsen i Norrbotten ger sin syn på problemet.

– Varför inte använda sig av videokonferenser mer, som vi gör i Norrbotten?

En i gruppen anser att det kan vara ett problem med kurser som inte ger några högskolepoäng.

– De har inte lika hög status, därför kan det vara svårt att få ersättning från arbetsgivaren för dem. En lösning skulle kunna vara att FSA börjar samarbeta med någon högskola, och ger kurser därigenom, säger hon.

Charlotte Astermo från kretsen i Dalarna påminner om att det finns pengar att söka till projekt, ”det kan vi inte fibbla bort” som hon uttrycker det.

En annan motion som det blir lite diskussion om handlar om tillgängligheten på FSAs kansli. Frida Gustavsson erbjuder sig att berätta om bakgrunden till motionens uppkomst då den kommer från hennes krets, Stockholm södra.

– Det finns en upplevelse hos oss att det kan vara svårt att nå de centrala ombudsmännen när det dyker upp akuta frågor. Vi har ringt och mejlat flera gånger utan att få något svar, säger hon.

– Den erfarenheten har inte jag, säger Emma Jansdotter en aning förvånat, som sitter i kretsen i Göteborg.

Hennes erfarenhet och förvåning delas av flera i gruppen. Några undrar om det hänt ofta och vid vilken tidpunkt man försökt få kontakt.

Frida Gustavsson menar att det hänt tillräckligt ofta för att det fanns skäl att skriva en motion om det.

– Jag har också en notering i mina papper från de lokala ombudsmännen i min krets att det kan vara ett problem med tillgängligheten, inflikar Inger Wiklund-Åberg från Västerbotten.

Sen går diskussionen vidare till motionen om mentorskapsprogram för studentmedlemmar. Den har skrivits av FSAstud.

– Vi vill ha mer verklighetsanknytning, få kontakt och träffa yrkesverksamma arbetsterapeuter under utbildningstiden, förklarar Mathilda Elofsson, som sitter i kretsen för FSAstud i Örebro.

– Men den rollen kan väl handledaren på VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) fungera som, föreslår Therese Martinsson från Uppsalakretsen.

– Nej, det är inte samma sak, protesterar Mathilda, som berättar att det händer att studenter kommer på lite kant med handledaren och därför drar sig för att ställa känsliga frågor till dem. 

Emma Jansdotter instämmer:

– Det kan tyvärr vara svårt att få något stöd från skolan i sådana här lägen. Då kan det vara bra med någon utomstående, en arbetsterapeut som inte tillhör skolan, som kan fungera som bollplank, säger hon.

Inger Wiklund-Åberg, funderar lite över vilken roll mentorn ska ha.

– Är det den mänskliga biten ni är ute efter, att ni önskar ha någon att kunna ventilera frågor med under utbildningen, eller är det professionsutbytet ni är ute efter? Man bör nog ha detta klart för sig.

Charlotte Astermo säger att hon har lite svårt att se hur själva formen för mentorskapsprogrammet ska se ut, undrar vem som ska ta på sig detta.
Mathilda understryker att mentor-skapet endast är tänkt som ett exklusivt stöd för studentmedlemmar i FSA. Hon har själv känt ett behov av en mentor, speciellt under VFU:n.

Engagemanget i gruppen håller i sig trots att mörkret börjar falla utanför. När man kommer till propositionen som föreslår en ändring av FSAs stadga, stiger dock temperaturen hos några mer påtagligt. Förslaget handlar bland annat om att förlänga fullmäktigeperioden från två till tre år.

Oron är stor, särskilt hos kretsen i Norrbotten, att de lokala ombudsmännen ska få mindre inflytande.

– Att säga ja till den här propositionen är som att köpa grisen i säcken, säger Anna Ek-Oja och lägger fullmäktigehandlingarna ifrån sig.

– Hur kommer det gå med årsmötena för kretsarna? Kommer veckokursen tas bort för kretsordförande och LOM:ar? Det är många frågetecken, säger hon, medan kinderna får allt mer färg.

Hon känner sig lite sviken, undrar om förbundsstyrelsen tänkt på dem.

– Vi är ju också medlemmar i FSA, påminner hon.

De andra i gruppen känner inte samma oro. Therese Martinsson anser att med tre år får alla mer arbetsro och bättre påverkansmöjligheter.

Några föreslår att man frågar styrelsen som är på plats för att reda ut frågetecknen. Det kanske inte finns någon anledning till oro, menar de.

Jag ringer Lena Haglund som befinner sig i huset intill. Hon dyker upp två minuter senare.

– Ni gör en jätteviktig insats, så ni behöver inte känna någon oro. Självfallet ska vi fortsätta med utbildning för LOM:ar varje år, säger hon och förtydligar:

– Detta regleras ju inte av stadgarna.

Med detta besked dämpas oron något. Lena är kvar en stund till. Anna Ek-Oja och några till i gruppen passar på att ställa ytterligare frågor. Det återstår några propositioner, bland annat den som handlar om revidering av den etiska koden och specialistordning för arbetsterapeuter. De har lite funderingar kring den senare.

Lena försöker svara så gott hon kan, sedan lämnar hon rummet. När det
endast återstår några punkter att diskutera gör även jag sorti.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-12-17

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.