Hoppa till innehåll

TA | Sopsortering hinder för rullstolsburna

Att vara rullstolsburen innebär att man inte alltid kan fullgöra sin medborgerliga plikt att sopsortera, visar ett examensarbete vid Örebro universitet av Johanna Lindholm och Jenny Vennerstrand.

Hållbar utveckling är ett aktuellt ämne i samhället, som vi skrev vårt examensarbete vid Örebro universitet om i höstas. Vi ställde oss frågan hur tillgängliga soprum och allmänna återvinningsstationer är för gruppen rullstolsburna. Svaret vi fick efter att ha varit ute och sett oss omkring i Örebro var dystert, samtliga återvinningsstationer och soprum innebar svårigheter för den rullstolsburne.

En observationsstudie av miljöfaktorer utfördes utifrån en egen utarbetad checklista med grund i bland annat bedömningsinstrumentet Housing Enabler samt rekommenderade mått i svensk lagstiftning angående byggnormer för tillgänglighet. Vi observerade sammanlagt 16 återvinningsstationer och soprum. Resultatet visade på fem vanligt återkommande hinder:

  • Höjden på kärlen var antingen för hög eller för låg. Rekommendationen ligger på 80–100 cm från golv till inkast/lucka.
  • Otillräckligt manöverutrymme. Diametern bör vara minst 150 cm för att räknas som gott manöverutrymme.
  • Hindrande tröskel/trottoarkant. Maximal höjd bör ej överstiga 1,5 cm för att en rullstolsburen lätt ska kunna ta sig över.
  • Tunga dörrar utan automatik.
  • Tunga lock och luckor.

Minst ett, men ofta flera, hinder påträffades vid varje återvinningsstation eller soprum. Vi konstaterade att rullstolsburna inte har samma möjlighet att sopsortera. Detta kan i sin tur medföra att de tvingas bryta mot lagar och normer kring sopsortering i bostadsområdet, de kan helt enkelt inte sopsortera. Alternativt måste rullstolsburna be om hjälp och får inta rollen som avvikare. Om man ser denna tillgänglighetsinskränkning ur en ekonomisk synvinkel kan den rullstolsburne till skillnad från andra samhällsmedborgare bli tvungen att betala för att få sitt avfall sorterat.

Vi anser att såväl design av återvinningskärl som av själva återvinningsstationen/soprummet ska ta hänsyn till tillgänglighetsfrågor. Det gäller även utifrån andra typer av funktionsnedsättningar, exempelvis synsvaga
eller kognitiva funktionsnedsättningar. Arbetsterapeuten har en viktig roll i arbetet för tillgänglighet i samhället inom både samhällsplanering och bostadsanpassning och som rådgivare vid tillverkning av tillgängliga kärl.

Arbetsterapeuten kan bidra med kunskap både om funktionshinder och faktorer som påverkar aktivitetsutförandet.

Bristen på tillgänglighet som studien visar tror vi inte är unik för Örebro utan finns i många andra svenska städer. I Danmark har man utvecklat sopkärl där inkasten är anpassade för rullstolsburna personer. Vi ställer förstås frågan varför vi i Sverige inte har kommit längre när det gäller tillgängligheten. Med vårt examensarbete hoppas vi lyfta denna fråga, som kanske inte är det första man tänker på när det gäller tillgänglighet, men som för en rullstolsburen kan innebära ett (var)dagligt problem. Om vi har skyldighet som medborgare att dra vårt strå till stacken när det gäller hållbar utveckling, där sopsortering är en viktig del, måste ju förutsättningarna att kunna utföra skyldigheten först vara uppfyllda!

I dag har vi båda börjat arbeta som arbetsterapeuter och vi kommer alltid att bära med oss kunskapen om tillgänglighetsfaktorer genom yrkeslivet.

Johanna Lindholm
Arbetsterapeut inom
NU-Sjukvården Uddevalla Sjukhus

Jenny Vennerstrand
Arbetskonsulent i Lekebergs Kommun

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-05-04

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.