Hoppa till innehåll

TA | Ett längre liv betyder inte självklart att medelåldern ska breda ut sig

Något fantastiskt håller på att ske, skriver Bodil Jönsson, professor emerita i rehabiliteringsteknisk forskning på Certec vid Lunds Universitet, i den här artikeln. Den utgår från hennes resonemang i boken ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid”. En tid av möjligheter och helt nya utmaningar. Hon vänder sig direkt till oss arbetsterapeuter.

Bildtext: Bodil Jönsson slog igenom för den breda allmänheten med Tio tankar om tid 1999. Den nya boken är en ögonöppnare även den.

Foto: Håkan E Bengtsson

Utifrån min bakgrund på teknisk fakultet har jag alltid känt en närhet till arbetsterapeuter, arbetsterapin och er lösningsinriktade ansats. Att inte bara analysera problem utan att framför allt vara inriktad på att lösa dem – det är sammanhang där jag känner mig hemma. Givetvis kan vår iver att lösa problemen ibland göra att vi inte riktigt hinner fatta vilka behoven egentligen är. Men det gör å andra sidan inte heller andra discipliner alltid. Vågar vi bara ha ögonen tillräckligt öppna, kan de misslyckade ”lösningarna” inte sällan sätta oss på spåren att förstå vilka behoven egentligen är.

Arbetsterapeuter får nu – liksom många andra i människonära yrken – möta gamla människor med andra karakteristika än vad de hade för bara en generation sedan. Titta bara på nedanstående uppräkning:

  • Man ser bättre. Att det i dag har gjorts över 1,3 miljoner starroperationer säger inte bara mycket om fantastiska förutsättningar i vår samtid – det säger också mycket om hur dåligt våra förfäder såg. I undantagsfall (vid totalt igenmjölkat synfält) kunde förra generationen få vara med om operationer som innebar att linserna togs bort helt och ersattes av tjocka starrglasögon. Men övriga starrbesvärade människor fick gå omkring i dimman, som troligen uppfattades som att ”det är så det måste vara när man blir gammal”. Så är det alltså inte alls längre.
  • Man hör bättre. Det är ju faktiskt först de senaste 5–10 åren som hörapparaterna börjat bli bra på riktigt.
  • Man rör sig bättre. Dels är människor fysiskt mindre utslitna när de börjar bli gamla, dels finns alla dessa ledoperationer att tillgå.
  • Man har mindre ont – läkemedlen mot värk har hunnit bli så mycket bättre.
  • Man kan tugga bättre – man har kvar sina tänder.
  • Man är mindre besvärad av inkontinens – dels finns det operationer, dels finns det så mycket bättre och mer lätthanterliga inkontinensskydd.
  • Man har bättre lungkapacitet (10–20 % procent bättre än de äldres på 1970-talet).

Många av dessa förändringar får förstås följdeffekter, var för sig och tillsammans. Till dem hör att man sover bättre och därmed kan bli mer kreativ – och det långt upp i åldrarna.

Det här är så stort. Jag har skrivit en bok om detta (När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid), har en blogg på samma tema, www.bodiljonsson.se/blog, och engagerar mig på många olika sätt i samtalen utifrån insikten att det är
något fantastiskt som är på väg att ske. Detta oerhörda varken kan eller bör
reduceras till samhällsekonomi eller ändrad pensionsålder. Det är mycket större än så och borde först och främst få lysa på sina egna villkor.

Tänk att just vi – de generationer som lever nu – får vara med om att horisonten flyttar sig. Det finns ju inga generationer före våra som i mogen ålder så kunnat utveckla vare sig sitt tänkande, sitt kännande eller sina förmågor. De hann inte få så många årsringar som vi får och hade inte så stora möjligheter till integration, både inuti sig själva och utåt med omvärlden. Inga generationer före oss har fått uppleva denna äldrehälsa, att åldersåkommorna kommer tio år senare än förra generationens och att det då finns tidigare oanade medicinska och teknologiska möjligheter att möta dem med.

Jag menar att det inte är en utveckling vilken som helst att få tillhöra genombrottsgenerationerna för ett nytt äldreblivande. Det är lätt att gripas av den djupaste förundran inför vetenskapliga nyheter om eventuella Higgspartiklar och hastigheter snabbare än ljusets. Men själv menar jag, så fysiker jag är, att dessa kan slänga sig i väggen jämfört med den oerhörda nyhet det utgör för mänskligheten med äldrehorisontsförflyttningarna i just vår tid.

Så vad är det då för ideal vi kan ha framöver? Ska drömmen vara att var och en bör få uppfylla medelåldersidealen fram till döden, tror jag att vi sviker de möjligheter vi nu fått från evolutionen. Ibland är det som om medelåldersidealen existentiellt blivit lika pösmagade och omnipotenta som någonsin den västerländske vite mannen varit och fortfarande tror sig vara, trots att bland andra Kina minst sagt knackar på dörren.

Så om vi försöker frigöra oss från medelåldersgreppet: Vad kan det vara för problem som skall ”lösas” arbetsterapeutiskt för den äldre människan framöver? Ett bra men alltför förenklat svar är att det vet den berörda människan själv. Det alltför förenklade ligger i att hon som alla andra inte formar sin självbild i total isolering; hon påverkas av vad hon tror att andra tror och tycker om henne. Och det är därför som det är så viktigt vilka normerna är hos bland andra de professioner hon möter.

Detta gör mig i min tur nyfiken på hur samtalen om det förändrade åldrandet pågår bland er arbetsterapeuter. Om nu ”ålderdomen” ska uppgå till en tredjedel av en människas liv, kan man ju inte gärna se på den som en utan måste urskilja dess olika faser. Jag hoppas att många av er vill läsa exempelvis Cohen, The mature mind, och fundera över de faser han urskiljer i åldrandet (reevaluation, liberation, summing up och ”encore”) och vilka metoder och lösningar ni skulle kunna medverka till under dessa faser.

Vad betyder det exempelvis att dendriterna, de grenliknande utskotten på de neuroner som underlättar hjärncellskommunikationen i hippo-campus faktiskt är flest och tätast just hos människor mellan 50 och 80? Vad betyder det att äldre människor använder sina båda hjärnhalvor mer i balans än yngre? Och vad betyder det att fokus inte längre ligger bara på degenerering och förfall (peak and decline) utan också på generering och regenerering (lifelong development) Mycket av det positiva i den fortgående utvecklingen kan lätt blockeras av äldre människor själva. De kan bli så ställda inför sin relativa oförmåga att lära sig nya detaljer (kombinerat med sin nya förmåga att glömma dessa nya detaljer genast de lärt dem) att de knappast märker sin nya förmåga att hitta sammanhang som de aldrig tidigare nått fram till. 

På vilka sätt skulle arbetsterapeuter kunna hjälpa till både med att göra detaljglömskan mindre besvärande och i att möjliggöra upptäckten och användandet av den nya integrationsförmågan? Och på vilka sätt skulle arbetsterapeutiska metoder kunna stötta äldre människor inte bara i yttre aktiviteter utan även i de inre? 

Det är inte bara som man ältar och stampar på stället när man tittar bakåt-inåt: man har alla möjliga skäl att acceptera det inre trycket i riktning mot att betänka sitt liv. Vilket tveklöst är av värde både för den berörda människan och för kulturen – om vi bara hittar verktyg med vilka vi kan fånga upp insikterna.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-03-22

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.