Hoppa till innehåll

TA | ”Ingen begrep vad jag sysslade med”

Den första som disputerade som arbetsterapeut i Sverige och Norden var Birgitta Lundgren-Lindquist 1982. Att jobba som forskare är lite av en livsstil, säger hon. Tålamod är en bra egenskap. Forskning tar tid.

Bildtext: Arbetsterapeuten nr 1, 1983, uppmärksammade självklart den första disputationen inom området i december 1982 på omslaget. Birgitta Lundgren-Lindquist har därefter haft en lång och innehållsrik karriär både i Sverige och internationellt.

Temaingress - 30 år av forskning: 130 disputerade sedan 1982 är en fantastisk utveckling för arbetsterapiområdet, så mycket arbete och klokskap har producerats vid landets lärosäten. Vi står på stabil grund både vad gäller forskning och empiri. Men det är inte helt lätt att nå ut med nya forskningsrön och få dem implementerade i verksamheten, där återstår mycket att göra.

Text och foto: Stina Johansson

Det har gått 30 år sedan professor Birgitta Lundgren-Lindquist doktorerade vid Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet. Med sin avhandling om funktionsnedsättningar hos äldre, skrev hon in sig i den svenska medicinhistorien som pionjär inom området.

– Det har varit fantastiskt att få vara med och påverka och initiera forskning inom området arbetsterapi. Att ha fått vara handledare för och entusiasmera andra som disputerat har också varit väldigt roligt.

Ett exempel på resultatet av Birgitta Lundgren-Lindquists forskning från 1980-talet är tiden för ”grön gubbe” vid övergångsställen. Ett annat är standardändringen av normen för badrummens storlek.

Intresset föddes när hon av en händelse träffade Gunnel Nelson, som tillhörde gruppen som startade arbetet med rehabilitering i Sverige. Efter en tid beslutade hon sig för att åka till München och utbilda sig till arbetsterapeut. Då på 1950-talet fanns det ett fåtal arbetsterapeuter i Sverige och utbildningen var ettårig. Birgitta Lundgren-Lindquist föredrog därför att resa till Tyskland där utbildningen omfattade tre års studier.

– Jag kunde språket hjälpligt, men det var tufft initialt.

Åter i Sverige fick hon under ett år kalibrera sina kunskaper till en svensk examen. Rehabiliteringen var på frammarsch i svensk sjukvård och efterfrågan på arbetsterapi stor. Arbetsterapeutens insatser var att hjälpa de sjuka på väg mot hälsa och ett meningsfullt liv.

Birgitta Lundgren-Lindquist upptäckte snabbt att arbetsterapi byggde mer
på antaganden än på evidens och därför påbörjade hon 1976 sina doktorandstudier.

– Har du forskarambitioner så starta när du är ung. Det blir svårare att sänka sina levnadsvanor när man är äldre. Ekonomin är kärv de första åren.

Det fanns inom hennes forskningsområde på den tiden varken forskningspengar, forskningstjänster, sekreterarhjälp eller nödvändig mätapparatur.

Hon lyckades dock få ett par doktorandmånader, ett litet stipendium av FSA samt ett personligt lån.

Med en stark drivkraft att påvisa att arbetsterapi ger effekt och en önskan om att lyfta fram kåren, kom Birgitta Lundgren-Lindquist sålunda att som första arbetsterapeut i Sverige och Norden, tillägna sig en doktorsexamen i medicin, 1982.

– På 70- och 80-talen var det ju ingen som begrep vad jag sysslade med, jag var helt ensam och det var lite jobbigt. Jag hade två professorer som handledare,
en inom rehabilitering och en inom äldreforskning. Det var mycket revirtänkande och jag fick både en och två gånger veta min plats för att jag disputerade inom ett så okänt område som arbetsterapi under medicinska fakulteten.

Att Birgitta Lundgren-Lindquist älskar utmaningar går inte att ta miste på. 1989 reste hon till Botswana för att som enda arbetsterapeut i landet hjälpa till med att bygga upp ett nationellt rehabiliteringsprogram (community based rehabilitation) initierat av Röda Korset i landet.

Nästa milstolpe kom 1996, när hon tillträdde tjänsten som professor vid La Trobe-universitetet i Melbourne, Australien. Birgitta Lundgren-Lindquist blir återigen en banbrytare, denna gång som den första i Australien att erhålla en professur i arbetsterapi.

Hur ser hon då på de 30 åren av forskning inom arbetsterapi?

– Det är hög kvalitet på den svenska arbetsterapin. Många har disputerat, över 100 stycken. Dock är inte alla forskningsstudier renodlat arbetsterapeutiska. Att förklara vad arbetsterapi innebär kan ibland vara svårt. Vi hörs inte heller så mycket i samhällsdebatten.

– Om arbetsterapeuter vågar synas mer i angelägna samhällspolitiska frågor kommer yrkesidentiteten att stärkas.

Birgitta Lundgren-Lindquist tror på ett minskat revirtänkande mellan olika yrkesgrupper inom vården, exempelvis mellan arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

– Man ska ha respekt för varandras specifika yrkeskunskaper, men samtidigt inse vikten av att samarbeta och lära av varandra.

På frågan vilka höjdpunkterna i karriären har varit svarar Birgitta Lundgren-Lindquist med eftertryck ”många”.

– Beskedet om att jag antagits som doktorand. Sedan disputationen men också Afrika-åren, professuren i Australien samt att vara VD, professor och akademisk ledare för Hälsohögskolan i Jönköping.

Att jobba som forskare är lite av en livsstil enligt Birgitta Lundgren-Lindquist. Först ett arbetspass dagtid och sedan ett på kvällen. Ibland även på helger.

– Om man som person är nyfiken och intresserad av människor, är det ett plus. Tålamod är det också bra att vara utrustad med. Forskning tar tid.

Hon hoppas i framtiden få se fler kliniska forskningstjänster där arbetsterapeuter kan vara verksamma med den ena delen av tjänsten i kommunen eller i landstinget och den andra i forskningen. Detta för att lättare kunna tillämpa forskningsresultaten praktiskt.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-02-10

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.