Hoppa till innehåll

TA | Yrkets utveckling genom årtiondena

Den 26 november släpps boken ”Organisationen som skapade en profession – nedslag i FSAs och de svenska arbetsterapeuternas historia”, från FSAs förlag. Där beskrivs arbetsterapins historia och utveckling från begynnelsen, samt vilken roll FSA spelat för professionen. Här nedan följer ett smakprov av författaren Anders Björnsson, som bygger på delar av i boken.

Text: Anders Björnsson

”Allt för flamskvävning, Borgs i Lund”. ”Klippans Yllefabrik. Ullspinneri och färgeri.” ”När det gäller garner, handarbeten, handstickningsgarner, ryor – fråga alltid efter Nordiskas välkända kvaliteter i äkta färger.” ”Adana tryckpressar för arbetsterapi, konsthantverk, hemindustri och hobby.” ”Äppelstake för antikljus. Panduro Hobby.” ”Trevliga broderiarbeten för arbetsterapi. Gamlestads Konsthantverk.”

Detta är ett urval annonsrubriker från några årgångar av Tidskriften Arbetsterapeuten från 1964–65. Nästan all annonsering är av det här slaget: för hobby och hantverk, slöjder och vävning. Förutom utannonserade tjänster.

Dessa vänder sig ibland uttryckligen till sökande med en av statsmakterna godkänd utbildning, annars är kvalifikationskraven mera diffusa. Spenshults reumatikersjukhus sökte till exempel en arbetsterapeut med tillträde i juni 1964: ”Lön enl. lgr A 10 för den som genomgått föreskriven utbildning. För annan sökande lgr A 8.”

Det var ett både och. Utbildade och outbildade. I bägge fallen lågavlönade tjänster. Samtidigt är det här åren då riksdag och regering satsar på att bygga ut arbetsterapeututbildningen rejält till nya orter och med utbildningstiden förlängd från ett till tre år. Den skulle knytas till undervisningssjukhus och indirekt till de medicinska fakulteterna. De konstpraktiska momenten blev i de nya kursplanerna mindre framträdande än tidigare.

En lördag i slutet av maj 1965 utexaminerades de första undervisningsterapeuterna från Sahlgrenska sjukhuset (Arbetsterapeututbildningens hittills största dag. TA 6:1965). Det var de som skulle ta hand om alltsammans. De här åren är på många sätt de avgörande, en brytningstid för arbetsterapins möjligheter att bli en medicinsk profession och för kårens förutsättningar att skapa en slagkraftig organisation.

Den gamla yrkesföreningen, FSA, hade tjugo år på nacken. Ett tiotal år tidigare hade den bestämt sig för att ta bort termen ”sysselsättningsterapi” i föreningsnamnet och bejaka rehabilitering på medicinsk grund som yrkets grund. Föreningspionjärerna hade verkat med stor envishet för att få till stånd en gedigen, och av myndigheterna erkänd, väg in i ett yrke som 1945 egentligen inte fanns, som måste skapas. Vad man försummade eller bortsåg från under den tidiga fasen var de fackliga frågorna: löner, anställnings- och arbetsvillkor. Detta tog andra hand om.

”Kommunaltjänstemannaförbundet arbetsterapeuternas fackliga organisation”, hette det således i en artikel i TA (5:1965). Vilket inte var riktigt sant. Vissa arbetsterapeuter arbetade i statlig tjänst (inom sinnessjukvården), andra kunde tillhöra Facklärarförbundet och några var oorganiserade.

På 1950-talet hade FSA gjort en kompromiss: man kallade det ”facklig klyvning”. Kravet på FSA-medlemskap var facklig anslutning på annat håll. Detta tycks inte alltid ha upprätthållits.

Men bland unga arbetsterapeuter, som skaffar sig den nya, treåriga utbildningen från mitten av 1960-talet, (eller har erövrat motsvarande kompetens genom fortbildning), börjar den fackliga medvetenheten slå rot, och grundstenen till en facklig organisering för arbetsterapeuter läggs 1968 – ungdomsrevoltens och studentupprorets symboliska årtal.

Dessa ungpionjärer hade att kämpa, dels mot SKTF i första hand som inte ville skilja på utbildade och outbildade i löneförhandlingar och tjänstetillsättningar, dels mot veteraner inom den gamla yrkesföreningen som var tämligen tillfreds med att ha lagt ut det fackliga på entreprenad.

Vi vet hur det gick. De unga drog längsta strået. De sökte sig till Saco. De ville uppgradera sin formella kompetens: från yrkesutbildning till högskoleutbildning. De ville skapa ett sammansvetsat examensförbund. De ville att deras utbildning skulle ges ett vetenskapligt innehåll. De siktade på att deras yrke skulle bli en vårdprofession bland andra, med yrkeslegitimation som det ultimata beviset på erkännande.

Förbundsbildandet blev verklighet den 1 januari 1976, detta efter en fusion mellan gamla FSA och de unga ”ergoterapeuternas” Saco-sektion som kom till vid halvårsskiftet 1969. Fast legitimationen lät vänta på sig – ändå till 1998.

Den nya organisationen gick målmedvetet in för en professionaliseringsstrategi. Man behövde utrusta yrket, inte bara med en reglerad utbildningsgång, utan även med etiska rättesnören, vidareutbildning inom det akademiska systemet, fora för vetenskaplig publicering. Och framförallt: att göra arbetsterapin till en forskande akademisk disciplin. Dessa genombrott sker från tidigt 1980-tal och ett decennium framåt med de första disputerade arbetsterapeuterna, en enhetlig behandlingsnomenklatur, vetenskaplig tidskrift (SJOT), samt den etiska koden. Inte minst var det viktigt att arbetsterapeuter blev synliga. Där kom Saco-strejken på den kommunala sektorn senvåren 1986 att få en hälsosam effekt.

Vid förbundsbildandet fanns det runt 1 500 arbetsterapeuter i landet – i dag är de drygt 10 000. Litenheten dikterade beslutet om en gemensam sammanslutning för professions- och fackliga frågor. Fortsatt uppsplittring, inklusive facklig klyvnad, hade troligen varit förödande.

Men den fortsatta litenheten tycks ha varit fördelaktig i olika avseenden. FSA har en liten central apparat, en smidig regional och lokal organisation, en stor andel av medlemskadern är direkt indragen i föreningsangelägenheter. Detta kan skapa en plikt- och ansvarskänsla som kan vara en bristvara i större fackförbund.

De fackliga och professionella framgångarna ska inte förringa den tidigare yrkesföreningens insatser. De insisterade på offentliga utbildningsinsatser – en kortkurs i Stockholm 1948, en tvåårig försöksverksamhet vid Slöjdskolan i
Göteborg 1949, sedan flera gånger återupprepad (men 1955 bantad till ettårig). Den första generationens arbetsterapeuter och föreningsmänniskor var duktiga på att förkovra sig själva, söka stipendier och resa utomlands. Och förmedla sina insikter till kollegor och andra.

Detta starka inslag av självbildning har senare generationers arbetsterapeuter utan tvivel dragit nytta av. Det har underlättat professionskampen. Därmed har FSA och dess medlemmar på ett naturligt sätt smält in i den svenska politiska kulturen – som Bengt Göransson brukar kalla ”den svenska studiecirkeldemokratin”. Det är ingen liten bedrift.

Om författaren: Anders Björnsson är publicist och historiker. Utgav 2007
”I kunskapens intresse. Saco:s första sex decennier” (Carlssons).

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-11-17

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.