Hoppa till innehåll

TA | Utmaning vara arbetsterapeut i Indien

Det började som en dröm, en möjlighet att under utbildningen få göra något annorlunda, som att åka utomlands. Det slutade med en resa som innebar starka minnen för livet och en stark vänskap, både med nyfunna vänner i Indien – och mellan oss två.

Den 16 januari påbörjade vi vår resa till Indien för att samla material till vår C-uppsats. Tack vare biståndsorganisationen SIDA kunde vi, genom att söka MFS-stipendier, förverkliga vår dröm och krydda utbildningen med ett av de mest kryddstarka land i världen, sett till maten – Indien. Efter att ha förberett alltifrån vaccinationer, visum, biljetter till intervjufrågor och missivbrev fick vi till sist klartecken från ett universitet i New Delhi som kunde ta emot oss. De ordnade även så att sjukhus i Indien kunde ta emot oss.

Vår kontaktperson var huvudansvarig för sjukgymnastprogrammet på ett stort universitet i Nodia (södra Delhi). Hon skapade genom sitt engagemang och kontaktnät ett tryggt boende, studenter som tog väl hand om oss, samt kontakter med arbetsterapeuter på tre av stadens privata sjukhus.

Antalet arbetsterapeuter på sjukhusen varierade, men efter att ha besökt alla under olika antal dagar var vi till slut uppe i 26 intervjuer(!). Det var långa resor till och från alla sjukhusen, oftast avfärd klockan åtta på morgonen och hemma igen på campusområdet där vi bodde först framåt sex, sju på kvällen.

Middagstiden var ofta kl. 20.30, sedan väntade spännande försök att kommunicera med världen ”här hemma” via Skype. Det var inte helt smärtfritt, då vi som okända internetanvändare i detta gigantiska land ändå lyckades utmärka oss som okända och därmed om och om igen blev blockerade av nätverken. Lyckligtvis hade vi under hela vistelsen gott stöd av varandra samt våra indiska vänner som hjälpte oss med allt som behövs.

Att arbeta som arbetsterapeut i Indien märkte vi var en utmaning. De flesta ansåg att kunskapen om yrket var låg i landet. De försökte alltid att poängtera att de arbetade med rehabilitering genom att använda dagliga aktiviteter. Under våra dagar på sjukhusen utförde vi både intervjuer och observationer. Detta gjorde att vi kunde jämföra det arbetsterapeuterna berättade för oss, med det vi såg dem utföra. Här skilde sig bilderna åt. Det de indiska arbetsterapeuterna berättade var att de tränade med patienterna i aktivitet, men det vi bevittnade var passiv töjning av övre extremiteter och grovmotorisk funktionsträning.

Vidare beskrev de i sina intervjuer att det fanns stora problem för dem att komma åt det senaste inom forskning inom arbetsterapi, eftersom det krävdes ekonomiska resurser för att köpa sig access och därmed tillgång till artiklar och journaler. Under alla våra möten med arbetsterapeuter och övriga yrkeskategorier fanns det lärorika och förhoppningsvis givande utbyten för alla parter. 

Efter arbetstid och på helgerna blev vi ofta medbjudna på diverse tempelbesök, stadsvandringar samt shopping. Väl tillbaka i Sverige blev det att sätta fart med skrivandet och analysen av all data. Det hela resulterade i en uppsats med titeln Occupational Therapists in India working with neurological rehabilitation.

Sammantaget innebar resan en extra krydda i våra liv. Vi fick så mycket sinnesintryck bara genom att vistas på en gata i New Delhi, det är nästan obeskrivligt. Men vi fick också lärdomar inför våra framtida yrkesroller och förståelse för hur etnicitet och kultur påverkar rehabilitering. Vi vill rikta ett stort tack till oss själva, våra nära samt alla inblandade både på AMITY University i New Delhi samt Luleå Tekniska Universitet för detta.

Jannice Meyer och Rebecca Nilsson, studenter vid arbetsterapeutprogrammet,
Luleå Tekniska Universitet

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2012-11-17

Ämnen:

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.