Hoppa till innehåll

TA | Individen kontra kollektivet

Familjen och släkten kan behöva involveras i behandlingen av människor från andra kulturer, menar Parvin Pooremamali, arbetsterapeut, folkhälsovetare och doktorand vid Malmö Högskola.

Bildtext: Arbetsterapeuten Parvin Pooremamali kom till Sverige som flykting från Iran för 20 år sedan. I sin kommande doktorsavhandling har hon intervjuat arbetsterapeuter inom psykiatriområdet om sina möten med patienter från Mellanöstern.

Text & foto: Anki Wenster

Parvin Pooremamali kom till Sverige för 20 år sedan som flykting från Iran, vilket gör att hon bär med sig både språket och den kulturella förståelsen för patienter från Mellanöstern. Tidigare har hon arbetat med transkulturellt utvecklingsarbete inom psykiatrin och har som del i sin kommande doktorsavhandling intervjuat arbetsterapeuter inom psykiatriområdet. I intervjuerna lyfts fram att de vid möten med patienter från Mellanöstern upplever svårigheter med att definiera patientens problem och inte vet vad de ska göra för att nå fram i behandlingen. Men aktivitetsperspektivet ger möjligheter, menar Parvin Pooremamali.

– Även om språkförbistring kan vara ett hinder, så har vi flera redskap som kan anpassas med avseende på patientens bakgrund och användas som kommunikationsmedel, som att mötas i kreativa skapande aktiviteter – jag använder ofta bilder, symboler och konst. Vi måste även bemöta olikheter och mångfald mer positivt. Om vi lägger tonvikten på kulturella likheter mellan oss och patienterna hjälper det oss att förstå och få en empatisk relation, vilket är grundläggande för det transkulturella arbetet, säger Parvin Pooremamali och fortsätter:

– Men det krävs kunskap, erfarenhet, förståelse, utbildning och respekt och som arbetsterapeuter måste vi ha i åtanke att samtliga teoretiska modeller inom vår profession är konstruerade utifrån västerländska kulturella värderingar. Därför måste vi vara flexibla, reflektera, anpassa och utveckla nya metoder i förhållande till de patienter vi möter.

Kulturkrockar beror på olika faktorer, förklarar hon, och olika synsätt på sjukdom och på individen: det individualistiska perspektivet i Sverige där fokus är att individen ska klara sig på egen hand och nå självständighet kontra det kollektivistiska synsättet där den sjuke är en del av en grupp, familjen och släkten och allas gemensamma ansvar. Till detta hör även att upplevelsen av psykisk ohälsa för personer från Mellanöstern innebär rädsla och stigmatisering och något man inte vill kännas vid, i stället förläggs problematiken till smärta. Psykosomatiska problem är vanliga och det finns en risk att patienten hamnar fel inom vården och rätt insatser fördröjs.  

– Att ha vetskap om kulturella koders betydelse har oerhört stor betydelse för behandlingen och som arbetsterapeut får man tänka i nya banor och förhandla med familjen. Att ställa frågor som: Vad kan vi alla göra för att patienten ska bli bättre? Även om vägen till självständighet skiljer sig så nås ofta behandlingsmålen, men med små steg som via bättre förståelse av både synliga och osynliga kulturella aspekter, i relation till anhörigas betydelse och att de involveras i behandlingen. Det kan exempelvis vara gemensamma fritidsaktiviteter. 

Familjen kommer ofta själv fram till lösningen för patienten genom en medelväg mellan det individualistiska och kollektivistiska synsättet menar hon, och via ett ömsesidigt inhämtande av kulturell kunskap. Men hon tecknar ett multikulturellt landskap, där man i dagsläget inte drar nytta av den osynliga kunskap och de resurser som finns hos vårdpersonal med olika etnisk bakgrund, patienter och anhöriga och hon avslutar med orden.     

– Transkulturell kompetens blir allt viktigare och det krävs tid, tålamod och ömsesidigt lärande.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-12-19

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.