Hoppa till innehåll

TA | Föräldrar till barn med övervikt går ”kurs”

”Wilma” är 4 år. Hon är en glad, aktiv och nyfiken förskoletjej som har goda sociala relationer med sina jämnåriga kompisar. Däremot händer det att föräldrarna får skydda henne från mindre vänliga blickar och kommentarer från andra vuxna.

Bildtext: Lena-Karin Erlandsson är handledare för Kristina Orban i hennes avhandlingsarbete. Kristina Orban träffar föräldrar till förskolebarn med fetma i gruppbehandling under ett år, där man fokuserar på förändrat aktivitetsmönster för att få bättre matvanor och mer fysisk aktivitet.     

Text & foto: Anki Wenster

I samband med 4-årskontrollen remitteras ”Wilma” av BVC till Barnklinikens överviktsmottagning vid Skånes universitetssjukhus i Lund, där hon får diagnosen fetma. Diagnosen innebär rätt till behandling, vilket föräldrarna samtycker till och familjen blir slumpvis lottad till interventionsprogrammet Lättare vardag med fokus på förändring av vardagsaktiviteter för hela familjen. Behandlingen och interventionerna går via dem som påverkar barnet mest – föräldrarna.

– Att flytta fokus från barnets vikt är oerhört viktigt för att inte riskera att barnet hamnar i ett negativt beteende i förhållande till mat, menar Lena-Karin Erlandsson, arbetsterapeut och docent vid Lunds universitet, som handleder Kristina Orban som är doktorand och arbetsterapeut och den som arbetar med familjerna. 

När Kristina Orban träffar föräldrarna första gången presenterar hon programmet som en ”kurs”. Gruppträffarna sker kvällstid utanför sjukhusmiljö i lokaler på Institutionen för Hälsa Vård och Samhälle i Lund.

– Föräldrarna kommer från alla samhällsgrupper och befinner sig i olika livsfaser och familjekonstellationer.

Gemensamt är att de är småbarnsföräldrar. I den första fasen är fokus självanalys och vi träffas varannan vecka vid fem tillfällen. Familjerna beskriver sin vardag, identifierar hinder och resurser för vardagsförändring och formulerar på egen hand strategier och mål för vad de vill göra, där aktiviteterna ska passa hela familjen. Att prioritera och hitta balansen innebär olika lösningar för varje familj, säger Kristina Orban, och Lena-Karin Erlandsson inflikar: 

– Det är först när man själv når insikt om vad som behöver förändras som man har motivation att göra något åt det. Strategierna ska även kunna användas om några år och det är viktigt att se interventionen i ett längre perspektiv och att föräldrarna överför vanor och rutiner och på så sätt präglar barnens mönster.

– Det är viktigt att tala om barnen i positiva ordalag och ge föräldrarna redskap för hur de kan tala med sina barn om varför det är bra och nyttigt att göra vissa val i vardagen. Vi brukar säga att ”kroppen blir glad av att exempelvis äta grönsaker, att promenera eller cykla”, säger Kristina Orban.  

– Vi använder lek för att uppnå fysisk aktivitet och bättre matvanor, säger Lena-Karin Erlandsson. Matsituationen ska vara positiv och föräldrarna kan exempelvis få i uppgift att göra grönsaksgubbar och dekorera maten. I stället för att prata, bedöma och mäta gör vi saker och ger föräldrarna ett lekredskap att använda hemma med barnen.  

Ett annat redskap är aktivitetsdagböckerna som föräldrarna skriver, var
och en vid sex tillfällen: vilka aktiviteter de har, med vem och på vilken plats,
vad de ätit under dagen och vilken sinnesstämning de haft. 

– Aktivitetsdagböckerna är ett mycket viktigt redskap och blir ännu viktigare när föräldrarna får tillbaks böckerna i form av en karta som visar förändringar. Det kan vara att de rör sig mellan fler platser än tidigare och tillbringar mer tid med barnen. Min viktigaste roll är att inspirera till att våga bestämma sig att förändra och att guida i förändringsarbetet. Att ge föräldrarna feedback är oerhört viktigt för att tydliggöraförändringar i aktivitetsmönstret.

Precis som familjerna är alla aktivitetsmönster unika, påpekar hon. Faktorer som inverkar är bland annat krav och förväntningar från omgivningen, ekonomiska resurser, hur mycket och var man arbetar, vilken barnomsorg man har och sociala nätverk. Att skriva aktivitetsdagboken är frivilligt och något vissa familjer väljer bort.   

Under de kommande faserna i programmet prioriterar och utvärderar familjerna vad som fungerat. I den sista fasen blickar man framåt. Barnen är inte närvarande under träffarna men att de finns i föräldrarnas tankar visar sig i behovet av att prata om känslomässiga upplevelser och dela med sig av sina erfarenheter.

– Föräldrarna skuldbelägger ofta sig själva och vi diskuterar att såväl miljöbetingade faktorer som ärftliga kan ha betydelse för att utveckla fetma – och att föräldrar med barn med ärftlighet för fetma måste vara extra noga med sina barns matvanor för att förhindra att de utvecklar fetma. Men det viktiga är att fokusera på vardagsaktiviteterna och föräldrarna inspirerar och stöttar varandra.

En mamma berättade upprymd om sin 5-åriga dotters lycka när hon för första gången kunde ha på sig jeans och många hittar egna sätt för att äta hälsosammare. Att prenumerera på matkassar är en ny aktivitet och många uttrycker glädje över att deras förhållningssätt till mat och matsituationen har förändrats.

När det gäller resultatet går det att se vissa tendenser, menar Kristina Orban. Som helhet har båda föräldrarna, men mest mammorna, ökat sin tid tillsammans med barnen. Och det är på fredagar och under helger det finns störst utrymme för förändring och mer tid tillsammans med barnen vid aktiviteter och föreberedelse av maten och måltiden. Pappornas möjlighet att påverka vardagsaktiviteterna i veckorna med barnen styrs till stor del av heltidsarbete och pendling, medan mammorna har lättare att hitta möjligheter till små förändringar i vardagen.

Sedan hösten 2008 har Kristina Orban följt familjer i sju olika grupper. I mars 2012 avslutas den sista gruppen och hennes delstudier ingår i ett större
forskningsprogram inom Vårdalinstitutet och hon ser fram emot att ta del av resultaten.   

– Jag är nyfiken på hur känslan av värde och mening i aktiviteten korrelerar med hur föräldrarna har lyckats förändra sin livsstil och tid i aktivitet med barnen och hur det påverkat barnets BMI.

Fakta:  ”Lättare vardag”

Lättare vardag är en fortsättning på behandlingsprogrammet Vardagsrevidering som utvärderats i flera tidigare studier och utvecklats för personer med stressproblematik i vardagen, med syfte att förändra aktivitetsmönstret. Lättare vardag har anpassats till föräldrar med barn i förskoleåldern. Syftet är att nå en livsstilsförändring och är en del av en tvärprofessionell forskningsstudie på förskolebarn med fetma i mellersta Skåne.

Familjerna randomiseras till interventionsprogram som planerats av psykolog eller arbetsterapeut. I programmet Lättare vardag träffas 10–12 föräldrar i grupp 13 gånger med jämn spridning under ett år. Föräldrarna har möjlighet att använda sig av informationen på en speciellt framtagen webbsida och att ställa frågor interaktivt till läkare, psykolog, dietist eller arbetsterapeut.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-12-19

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.