Hoppa till innehåll

TA | ”Uppriktighet bättre än låtsasstolerans”

I Sverige finns en stor öppenhet inför människor med olika sexuella tillhörigheter. Men även här kan vi bli bättre på att bemöta homo- och bisexuella.

Text: Linda McGurk

I många år levde arbetsterapeuten Agneta Johansson i ett halvhemligt förhållande med en kvinna innan de bestämde sig för att komma ut i slutet på 90-talet. För tio år sedan ingick de partnerskap.

– Jag jobbade med personer med psykiska problem och det kändes inte rätt att jag inte kunde stå upp för vem jag var. Jag tänkte också att jag kunde bli en förebild för människor som jag träffade.

Efter det har Agneta bytt jobb två gånger och är nu anställd av Västerås kommun i ett särskilt boende för personer som har psykiska funktionsnedsättningar och/eller missbruksproblem. Bland arbetskamraterna har hon blivit väl mottagen som lesbisk och i det stora hela säger hon att det var en positiv händelse att komma ut. Eftersom arbetsplatsen är liten och jobbet till stor del går ut på att bygga relationer, händer det även att ämnet kommer upp bland brukarna.

– Om det känns okej berättar jag, men ibland gör jag det inte. Det beror på
personen och sammanhanget, säger hon.

– En brukare sa till mig "Jag tycker att du är helt okej men jag förstår inte varför du måste gifta dig med en kvinna". Det tog jag inte så illa vid mig av; jag tycker att det är bra att man är uppriktig med hur man känner.

– En annan gång hörde jag en arbetskamrat ondgöra sig över bögar när han pratade med en brukare. Efteråt berättade jag för honom att jag lever med en kvinna och att jag inte tycker att det är okej att man uttrycker sig så. Då fick han sig en tankeställare. Det kändes viktigt att jag tog tag i det med en gång.

Ibland har Agnetas homosexualitet varit en fördel i arbetet, som när hon träffade en ung tjej som hade funderingar på sin egen sexuella tillhörighet. Brukaren kände att hon kunde anförtro sig till henne och de håller fortfarande kontakt. Agneta tror också att hennes homosexualitet har gjort henne mer vidsynt och uppmärksam på subtila attityder i yrket.

– Jag kan störas av att chefer i organisationer pratar så mycket om normalisering och att brukarna ska normaliseras. Det finns ju en god tanke med det, men jag blir lite rädd ibland när folk uttrycker sig så. Vad är egentligen normalt? Innebär det att jag borde leva med en man? Jag ser kanske inte så fyrkantigt på saker och ting; jag ser att man kan leva på olika sätt.

Även om Sverige ligger långt framme när det gäller rättigheter för homo-, bi- och transsexuella och det finns en stor öppenhet, menar Agneta att det är viktigt att ämnet hålls vid liv.

– Jag är lite rädd att gemene man tänker att "jamen det är ju så vanligt, det är väl inget konstigt med det", men det finns fortfarande krafter som inte förstår det här. Jag tror inte att vi är så jättebra på att prata om sexualitet och samliv. Vi (homosexuella) kanske hörs och syns mera nuförtiden, men det är inte självklart i alla sammanhang.

Agneta som sitter i FSAs utskott för psykiska funktionshinder och är kassör i Västmanlandskretsen har inte funderat på om det behövs ett särskilt nätverk för hbt-personer inom FSA, men tycker samtidigt att det skulle vara bra med lite mer uppmärksamhet runt frågan.

– I Pridefestivalen deltar en del fackliga organisationer mer aktivt och det kan jag känna att jag har saknat. Det tycker jag skulle vara jättekul. Och visst vore det kul och spännande att se hur många vi är! (Reds anm: FSA medverkade i Europride 2008.)

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-09-02

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.