Hoppa till innehåll

TA | Åke Lindström – En facklig insats utan motstycke

DIK:s kanslichef Åke Lindström, tidigare även FSAs, går i pension efter många aktiva år inom Saco. FSAs kretsar och engagerade förtroendemän får beröm. Här tecknas ett porträtt av hans gärning.

Text: Anders Björnsson

Under den svenska akademikerrörelsens genombrottsår blev en högröstad skåning allmänt uppfattad som ”Mr Saco”. Han hette Bertil Östergren och ledde Sacoförbunden genom två nederlagskonflikter på arbetsmarknaden, 1966 och 1971. Sedan fick han gå.

”Mr Saco” under de följande decennierna och fram till nu har en mera lågmäld profil. Han är en västerbottning från Robertsfors och heter Åke Lindström. Ibland kan han viska fram vad han har på hjärtat och det är mycket. Vad som hände det där året 1971 avgjorde att fackligt heltidsarbete blev hans lott.

– Den där våren 1971, säger Åke Lindström eftersinnande, det var då staten med en tvångslag gick mot en laglig strejkaktion. Min fars och farfars socialdemokrati gick mot sina egna! När arbetarbarnen hade fått möjlighet till högre studier, blev de slagna på käften.

Åke Lindström var ordförande i Sveriges Förenade Studentkårer då. Tillsammans med Psykologförbundets Inga Sylvander vittnade han då i den så kallade statstjänstenämnden mot Sacokonfliktens samhällsfarlighet.

Sedan skulle han vara med om att läka såren hos en centralorganisation, ”som var väldigt sönderslagen då”, och skapa stora och slagkraftiga medlemsförbund, först genom Sacos kanslikartell, där ett niotal småförbund för länsskoleinspektörer, lotsar, fögderichefer, museifolk, bibliotekarier, psykologer med flera samsades om utrymmet. År 1972 tillkom DIK, genom en fusion av Sacoförbund på kulturområdet, tidigare knutna till kartellen. Ungefär samtidigt samlades arbetsterapeuter, naturvetare, bland andra i Sacos allmänna tjänstemannaförbund (SAT), ett ”restförbund”, där upphovet till dagens FSA står att söka.

Som kanslichef och med ett ansvar för ett ”totalsammanhållet” kansli för de tre Sacoförbunden DIK, FSA och Naturvetarförbundet, kom Åke Lindström att dels förhandla för alla tre förbunden, först i Saco-K och från mitten av 1990-talet som ordförande i Akademiker-alliansen för samtliga Sacoförbund på den kommunala sidan. Detta har han gjort med den äran. Han har alltid värnat akademikernas bästa, inte minst arbetsterapeuternas.

Redan i slutet av 1976 dyker han upp som förhandlare i protokollen från dåvarande styrelsen för sammanslagna Ergoterapisektionen inom Saco och gamla Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter. Tio år senare är han aktivt verksam för att FSA, tillsammans med de två systerförbunden, får ett eget hus, skönt beläget vid Järlasjön i Nacka, efter att tidigare ha kamperat som inhyses i Enskede och på några andra Nacka-adresser.

– Fastigheten blev en stor sak i de tre förbundens liv, menar Åke Lindström. Här fanns lokaler för utbildning av förtroendemän, vilket var en nödvändig sak med tanke på den medlemsexpansion som de alla stod inför. De här förbunden hade heller inte klarat sig så bra utan sammanhållna förhandlingsresurser och det var därför naturligt att jag från början gick in som förhandlingschef.

Åke Lindström har varit med på hela resan – från det ögonblick, 1971, då Saco av det officiella Sverige stämplades som en pariaorganisation fram till fyrtio år senare då Sacofamiljen befinner sig på stadig frammarsch och vinner ökad facklig anslutning medan andra tappar.

I Sacostyrelsen satt han trettio av dessa år (1979–2009), varav de sista nio åren som andra vice ordförande – ett säkerligen oslagbart rekord. Åke Lindströms ”egna” grupper har under denna tid ökat från 8 000–9 000 sammanlagt till dagens närmare 70 000.

Det är också under det här tidsspannet som svenska arbetsterapeuter har etablerat sig som en komplett akademisk profession, med full examinationsrätt och yrkeslegitimation som bevis på framgången.

Åke Lindström öser beröm över FSAs organisationsmodell i teori och praktik, med dess regionala kretsar och engagerade förtroendemän.

Modellen testades genom två viktiga lönerörelser, 1979–1980 och 1986, varav den andra blev en stor arbetsmarknadskonflikt som också innefattade andra Sacogrupper, bland andra läkarna. Här visades en sak, menar Åke Lindström:

– FSA har den bästa lokala organisationen i hela Sacofamiljen. De kunde snabbare än andra sprida information, gripa initiativet, ta kontakt med pressen. FSAs kretsar är dess styrka. Det här är en organisation som alltid har varit mycket lätt att mobilisera.

Åke Lindström kan uttala sig med stor saklig pondus. Han, kommen från arbetarmiljö, har levt hela sitt liv inom den akademiska sektorn – bortsett från ett inhopp som landstingsrådssekreterare i Stockholms län 1973–1976. Dock, partipolitiken har inte attraherat honom. Han har varit mera intresserad av att samla krafter än att splittra resurser.

I september i år går Åke Lindström i pension, ingalunda bortmotad, men med ålderns fulla rätt. Ambassadör för akademiker och arbetsterapeuter kommer han säkerligen att vara livet ut. Resa jorden runt gillar han och kommer nog att fortsätta med, denna ständigt nyfikna och aldrig stillasittande person.

Fotnot: Anders Björnsson utgav 2007 en bok om den svenska akademikerrörelsen, "I kunskapens intresse", och arbetar nu med en bok om arbetsterapeuternas fackliga och professionella historia i Sverige.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-09-02

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.