Hoppa till innehåll

TA | "Andra har oftast mer problem än jag”

När Linn Sagemar föddes blev det en dramatisk upplevelse för hennes föräldrar. Så fort förlossningen var över tog barnmorskan den lilla bebisen och sprang ut i undersökningsrummet. Linn hade bara en hand.

Bildtext: Ibland kan det kännas jobbigt om folk tittar intensivt, tycker Linn Sagemar som har dysmeli och saknar en hand. Men annars tycker inte Linn att det är några stora problem, hon har bestämt att inte använda protes.

Text och foto: Carina Östman

Linn Sagemar är som vilken annan 20-åring som helst. Hon jobbar natt inom vården och bor tillsammans med kärleken och äkta mannen Tommy och hunden Allis. Hon tränar och skriver en blogg och ibland dikter. Och till hösten börjar hon plugga på högskolan i Jönköping, förhoppningsvis till lärare.

Samtidigt är hon ovanlig. Hon har den sällsynta diagnosen dysmeli, som rakt översatt betyder onormal lem. I den grå kryp-upp-vänliga soffan i tvårummaren i Huskvarna vilar Linns vänstra arm på ryggstödet. I slutet av armen sitter som en liten klump med små knoppar av hud på – det är allt.

– Men jag har handled, säger Linn och visar vickande hur hon kan röra den.
Hon var bara halvåret när hon första gången kom till armprotesenheten i Örebro, där arbetsterapeuter jobbar med patienter från hela landet. Sedan gick hon där i många år och omgångar. Också på barnhabiliteringen i Jönköping har hon fått hjälp och är nöjd med de insatser hon erbjudits.

– Jag fick till exempel öva på att laga mat och baka med protes och det är inte så lätt. Att ta och hålla ett ägg utan att krossa det kräver en hel del övning!

I dag har hon dock bestämt sig för att klara sig utan hjälpmedel.

– Jag trivdes aldrig med protesen. Och så vet jag att det går rätt bra ändå. Min pappa har en amputerad arm och har alltid fixat det mesta på egen hand.
Ibland kan det förstås kännas lite jobbigt när folk tittar intensivt och under
en period på mellanstadiet blev hon mobbad. Men annars tycker Linn
Sagemar inte att hennes handikapp är något problem. Tvärtom är hon stolt över att vara just hon – och här har hon fått mycket hjälp av att vara med i Svensk Dysmeliförening. Viktigast kändes föreningen när hon var barn, men hon var aktiv fram till för två år sedan.

– Att möta andra i samma situation är den bästa hjälp en dysmelist kan få och gör att man vågar vara öppen.

För det är lätt hänt annars att man känner sig annorlunda och skäms, tror Linn. Här har hon ett särskilt starkt minne. Hon hade åkt på ett läger och där skulle en 60-årig man berätta hur han upplevt det att leva med dysmeli. Hon bestämde sig för att gå och lyssna på honom.

– Men hela tiden han talade stod han med handen i byxfickan. Och när jag efteråt gick fram och frågade honom varför, svarade han att han var van att göra så för att inte omgivningen skulle må dåligt. Det hade blivit en reflex hos honom, han gjorde så av hänsyn.

– Det visar hur det ofta kan vara: om någon har problem med dysmeli så är det inte i första hand den som är handikappad.

Fakta: Dysmeli

  • Dysmeli innebär avsaknad av arm, ben eller delar där av.
  • Det är en medfödd skada. Den kan vara longitudinell, då saknas vissa delar av lemmen på längden, eller transversell, då ser skadan ut som vid en amputation rakt av.
  • Antalet barn som föds med dysmeli är tämligen konstant och ligger runt 60 per år.
  • Cirka två tredjedelar av dysmeliskadorna drabbar armarna och resterande tredjedel benen.
  • Man har inte kunnat konstatera något samband mellan dysmeli och neurologiska eller intellektuella skador.

Ansvarig för sida:

Jane Bergstedt 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Vikarierande redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-06-10

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.