Hoppa till innehåll

TA | Stereotyperna lever kvar vid förskrivning av hjälpmedel

I HSO:s projekt Hjälpmedel – en förutsättning för delaktighet och god livskvalitet gjorde man även en delstudie där man tittade på betydelsen av kön och genus vid förskrivning av hjälpmedel. Den visar bland annat att förskrivarna, som i regel är kvinnor, till stor del bidrar till att upprätthålla könsrollsmönster som finns implicit inom vårdyrket. – Man har inte reflekterat över detta med genus, utan det rullar på i gamla hjulspår, säger Karin Andersson, projektledare och författare till rapporten.

Bildtext: – Om man ska hårddra det lite får män främst hjälpmedel till aktiviteter utanför hemmet – kvinnor för att kunna sköta hemmet självständigt, säger Karin Andersson, författare till HSO:s rapport Hjälpmedel – regelverk – livskvalitet – kön.

Text och foto: Catharina B Tunestad

HSO:s studie Hjälpmedel – regelverk – livskvalitet – kön är den femte som gjorts inom ramen för Handikappförbundens treåriga projekt Hjälpmedel – en förutsättning för delaktighet och god livskvalitet. Den baserar sig på fokusgruppintervjuer med förskrivare och brukare i åldern 18-65 år från sex olika län. Den visar bland annat att manliga och kvinnliga brukare värderar hjälpmedlen olika och att de ofta även beter sig olika i mötet med förskrivaren beroende på om denne är man eller kvinna. Detsamma gäller förskrivarna som tenderar att göra olika bedömningar av behoven om de möter en kvinnlig eller manlig brukare. Rapporten visar även att förskrivarens eget kön påverkar hur han eller hon agerar i mötet med brukaren.

– Vi får dock komma ihåg att resultatet baserar sig på en kvalitativ studie med ett begränsat antal deltagare. Det går därför inte att göra några generaliseringar. Däremot visar studien att det finns ett behov av att synliggöra genusperspektivet inom hjälpmedelssammanhang, då det är en osynlig fråga för många idag, säger Karin Andersson som är författare till studien.

Hon är sociolog i botten och har lett projektet som drivits med finansiellt stöd från Allmänna Arvsfonden och pågick mellan februari 2008 till januari år 2011.
Syftet med delstudien har varit att rikta fokus på könets betydelse i hjälpmedelssammanhang, parallellt med frågan om regelverk och livskvalitet.

– Ju mer jag tog del av andra studier som gjorts om hur fördelningen av hälso- och sjukvårdens resurser ser ut när det gäller läkarvård, läkemedel och rehabilitering, ju tydligare blev det att kön har betydelse. Då beslöt vi oss för att även titta på hjälpmedelsförskrivningen utifrån ett genusperspektiv eftersom detta inte gjorts tidigare, säger Karin.

Hon berättar att den minsta gemensamma nämnaren i andra studier som gjorts i hjälpmedelssammanhang, varit om personen haft någon form av funktionsnedsättning eller inte. På så sätt har genusaspekten osynliggjorts.

Studien gick till så att brukarna och förskrivarna intervjuades i grupper var för sig under cirka en och en halv timme. Deltagarna hade dessförinnan fått informationsmaterial hemskickat om bland annat hälso- och sjukvårdens tre etiska grundprinciper som en förberedelse; människovärdesprincipen, behovs- och solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen.

För att få igång diskussionen ställde Karin ibland nyckelfrågor. Hon frågade exempelvis deltagarna om vad de använde sig av för regelverk vid förskrivningen inom förskrivarnas respektive landsting.

– Det var en fråga som många ifrågasatte. Vaddå regelverk? undrade de. Det hade de inte reflekterat så mycket över. Istället var det vanligt att man rådfrågade en äldre, erfaren kollega på arbetsplatsen, som fick vara vägledande när det gäller hur man går tillväga vid förskrivningar.

Karin slogs av förvåningen både brukarna och förskrivarna uppvisade när de fick frågor om kön och genus. En majoritet av förskrivarna ansåg inledningsvis att de inte fanns något behov av att prata om betydelsen av kön i deras arbete då de bemötte alla brukare lika. Gjorde de möjligen någon skillnad handlade det snarare om vilken typ av funktionsnedsättning brukaren hade och om hans/hennes personlighet eller personens egna förväntningar.

– Men när diskussionen kom igång kom ofta kommentarer från deltagarna som vittnade om att de både agerade, reagerade och bedömde olika beroende på om de träffade en manlig eller kvinnlig brukare eller, när det gällde brukarna – en manlig eller kvinnlig förskrivare. Men detta skedde så naturligt, av bara farten, att de inte hade tänkt på det, säger Karin.

Som ett exempel på vad som kunde komma fram i diskussionerna nämner Karin att några av de kvinnliga förskriv-arna kunde uppleva att de manliga
brukarna ”hängde över ryggen på dem”, som om de inte riktigt litade på deras kompetens, speciellt när det handlade om mer tekniskt avancerade hjälpmedel. Det hände även att de råkade ut för sexuella anspelningar.

– En kvinnlig förskrivare berättade att ”vissa farbröder har fasoner för sig med småsmekande rörelser”. Hon kände inte till att några manliga kollegor råkat ut för detsamma.

I sammanhanget berättar Karin om den manliga arbetsterapeuten som råkade ut för en ”skämtsam” kommentar från hemtjänstpersonalen i samband med ett hembesök hos en kvinnlig brukare.

– De utlovade att den kvinnliga brukaren skulle få en kram av honom i hans närvaro – bara hon reste sig upp. Den manliga arbetsterapeuten tror inte att kommentaren hade fällts om förhållandet varit det motsatta.

Vad hoppas ni åstadkomma med studien och materialet som riktar fokus på genusperspektivet i hjälpmedelssammanhang?

– Förhoppningen är att förskrivare och brukare ska bli mer medvetna om betydelsen av kön och genus vid förskrivning av hjälpmedel, men även när det gäller funktionaliteten och formgivningen av dem, säger Karin och fortsätter:

– Många hjälpmedel är formgivna efter storvuxna män som norm. Ta det här med armbandsur till exempel. De kvinnliga förskrivarna påpekade att den modell som finns för förskrivning är stor och maskulint utformad och att yngre kvinnliga brukare ogärna vill ha dessa, men tvingas ta det som erbjuds inom det aktuella landstinget.

I studien framkom att de kvinnliga brukarna generellt var mer måna om att hjälpmedlen skulle vara både praktiska och snygga till färg och form, medan de manliga brukarna brydde sig mindre om detta. Något som illustrerar detta är exempelvis valet av rollator där två olika modeller står till förfogande för brukarna.

– Männen tenderade att välja rollatorn med de stora hjulen, kvinnorna den med något mindre hjul och som har en korg eller bricka framtill att ställa saker på, säger Karin och skrattar lite.

Hon tror det kan vara svårt att komma åt något som ligger implicit inom vårdyrket sedan begynnelsen. I sammanhanget kommer Karin att tänka på boken Doktorer, systrar och flickor från 1991 av Gerd Lindgren som belyser maktstrukturerna på ett sjukhus. Den hade hon som kurslitteratur för ett antal år sedan och rekommenderar ”alla som är intresserade av genus att läsa”.

– De här könsrollsmönstren finns i hela samhället. Deltagarna i fokusgrupperna är på intet sätt unika.

Den här studien är dock en bra början, tror hon.

– Hade vi enbart fokuserat på genusfrågan inom hjälpmedelsområdet hade vi förstås fått fram än mer, men nu var inte det huvudsyftet med just det här projektet.

– Det vore intressant att göra en fördjupning av betydelsen av genus inom hjälpmedelsområdet om två, tre år, avrundar Karin.

Fotnot: Rapporten ingår i ett arbets- och studiematerial som benämns ”Kunskapsmaterialet” som går att ladda ned från HSO:s hemsida.

Fakta

  • Totalt genomfördes elva fokusgruppsintervjuer; fem grupper med förskrivare, sex med brukare under hösten 2009.
  • Totalt deltog 28 brukare och 28 förskrivare.
  • Av förskrivarna var 22 kvinnor och sex män som hade alltifrån ett års till 30 års erfarenhet av yrket.
  • Bland brukarna var 13 kvinnor och 15 män i åldrarna 20-68 år.
  • Förskrivarna som deltog i intervjuerna arbetade inom kommun, primärvården, äldreomsorgen, habilitering, hemhabilitering och hörselvården.
  • De fem län som deltagarna rekryterades ifrån var Gävleborg,
  • Kalmar, Västmanland, Västerbotten och Östergötland. Utöver dessa rekryterades en grupp brukare från Stockholm.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-05-10

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.