Hoppa till innehåll

TA | Tvångsåtgärder i demensvården – för vems skull?

För snart ett år sedan drog Socialstyrelsen in sina föreskrifter om tvångs- och skyddsåtgärder i demensvården (SOSFS 1980:87). En SOU 2006:110 befinner sig fortfarande under beredning i regeringskansliet och en ny rapport För vems skull? togs fram i höstas. Frågan om tvång och skydd har stötts och blötts länge och handlar både om etik och juridik.

Bildtext: Helena Axestam, utredare på Socialstyrelsen, har suttit med i referensgruppen för rapporten För vems skull?. Hon tror att lagstiftningen om tvångsåtgärder kommer bli mycket restriktiv.

Text: Jane Bergstedt
Foto: Socialstyrelsen

”För vems skull?” är en rapport om tvång och skydd i demensvården som är framtagen av Svenskt Demenscentrum på Socialdepartementets uppdrag. Den riktar sig till politiker, personal, anhöriga och alla som närmar sig pensionsåldern och äldrevården. Frågan bereds för närvarande i regeringskansliet; blir det en ny lag eller inte, som rapporten förordar? Det har stupat flera gånger förr, frågan har debatterats och handlagts under flera årtionden. Att frågan är svår är uppenbart, men andra länder har lyckats. Danmark, Norge och England nämns och beskrivs i rapporten.

– Det gäller att göra de avvägningar som passar hos oss. I Norge, exempelvis, finns en tillsynsinstans dit alla beslut om tvångsåtgärder ska rapporteras. Det har vi anammat i rapporten för att kunna följa upp lagens intentioner på central nivå. Man kan upptäcka ställen där rutiner och kultur leder till fler åtgärder än på andra platser, säger Sven Erik Wånell, Äldrecentrum, som ingått i projektgruppen som lagt fram rapporten.

Han vill lyfta fram vikten av att göra ordentliga utredningar och att dokumentera allt som görs och betonar att personalbrist, bristande kompetens och dåligt utformade lokaler aldrig får ligga till grund för beslut om tvångsåtgärder.

– Vi tror att tydliga regler kommer att minska antalet tvångsåtgärder, säger Sven Erik Wånell.

Helena Axestam, utredare på Socialstyrelsen, som medverkat i referensgruppen till arbetet med rapporten, påpekar att en lagstiftning sannolikt kommer att bli mycket restriktiv, en lag som reglerar undantag när alla frivilliga åtgärder är prövade.

– Det måste bli tydligt och klart för både enskilda och personal hur man ska agera i komplicerade situationer och det är förstås det som är så svårt, säger hon.

– Just nu kan det kännas som att hur man än gör blir det fel. Men det ska inte lämnas till enskilda medarbetare att ta beslut, det är en ledningsfråga, menar Helena Axestam och det yttersta ansvaret har socialnämnderna.

Hon påpekar att även med ett gott syfte och medgivande från den enskilde är vissa hjälpmedel, som till exempel bälten, inte ofarliga. Men framför allt är det den enskildes behov av skydd och säkerhet som ska avgöra och inte andras, vare sig personalens eller anhörigas.

De föreskrifter som upphörde att gälla i juni 2010 togs ibland som intäkt för att använda tvångsåtgärder, vilket inte har stöd i lag.

– Många kommuner och enskilda verksamheter har börjat jobba mer systematiskt med att utveckla kvalitet och skydd i vård och omsorg om personer med demenssjukdom. Det är dock inte tillfredsställande att området är oreglerat, utan skulle behöva regleras i lag.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-03-28

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.