Hoppa till innehåll

TA | Spistimer – inte bra endast utifrån ett säkerhetsperspektiv

Debatt/insändare

Inom primärvården kontaktas distriktsarbetsterapeuten ofta av anhöriga eller hemtjänst till demenssjuka för att de önskar installation av spistimer.

Under 2009 intervjuade jag distriktsarbetsterapeuter i Stockolms län om hur de arbetar med personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom och vilka svårigheter de ser. Ett ämne som ofta kom upp var spistimer.

I kursen Aktiviteter i dagliga livet för personer med demenssjukdom vid Karolinska Institutet har jag haft möjlighet att fördjupa mig i forskning om arbetsterapeutisk intervention kring spistimer. Utifrån denna forskning och klinisk erfarenhet vill jag dela med mig av mina reflektioner.

Regeringsrätten har i maj 2010 slagit fast rätten till bostadsanpassningsbidrag för spisvakt. Ansökan för bostadsanpassning görs av den sökande eller närstående. Intyg av behovet skrivs av arbetsterapeut (kan även göras av distriktssköterska eller läkare).

Ett etiskt dilemma är att det saknas tydliga direktiv för vad som ingår i ansvaret för den som skriver intyg för spistimer. Detta gör att många arbetsterapeuter känner sig osäkra. Det finns inte heller rutiner för hur uppföljning bör ske eller av vem.

Starkhammar, Nygårds studie (2008) visade att det ofta saknades såväl kontaktperson som information om vilken tid som timern skulle installeras på och om ugnen skulle vara inkopplad på timern. Avsaknad av information gör att en och samma installation av spistimer till alla förefaller vara vanligt. Vem som ansvarar för uppföljning och inlärning är oklart. En person med demenssjukdom, kognitiv svikt klarar inte själv av detta. Starkhammar, Nygårds studie visar att avsaknad av personer från hälso- och sjukvården efter installering av timer gör att ansvaret att instruera hur timern används lämnades till elektrikern.

Mycket tyder på att spistimer oftast installeras ur ett säkerhetsperspektiv, inte för att stödja fortsatt aktivitet. Säkerhet är naturligtvis en viktig del i demensvården, men det får inte utesluta andra behov så som att individen ska kunna engagera sig i en aktivitet som är viktig för henne/honom (Nygård, 2009).

Timer ska kunna möjliggöra för personen att fortsätta vara aktiv och använda spisen om hon/han önskar. Hemtjänstpersonal i Nygårds studie (2009) uppgav att de först såg till säkerheten och att den demenssjuke fick mat. Att lära personen att själv använda timern var inte något som prioriterades.

Det krävs en förbättrad handläggning kring spistimer. Det krävs en bättre kommunikation om personens funktionsnedsättning och även riktlinjer kring presentation, installation, uppföljning och träning i att använda timern. Idag finns inget tydligt ansvar, det saknas även kunskap om gapet som uppstår mellan olika ansvarsområden och mellan olika professioner.

Ytterligare ett dilemma är att vi ofta kommer in för sent, då personen har kommit så långt i sin sjukdom att det är svårt att lära sig använda en spistimer. Forskningen kring förskrivning av spistimer visar på vikten av att göra en ordentlig utredning och uppföljning.

Vi behöver ta till oss den nya forskningen och arbeta utifrån den. En lyckad förskrivning av hjälpmedel kräver en dialog mellan förskrivare och brukare/anhörig så att rätt hjälpmedel förskrivs vid rätt tidpunkt och efter det aktuella behovet (Andersen et al 2008).

Vi måste börja titta på bostadsanpassning med samma ögon.

Yvonne Eriksson, Distriktsarbetsterapeut, Solna, Vårdutvecklingsledare, Centrum för allmänmedicin, CeFAM

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-02-22

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.