Hoppa till innehåll

TA | "Prioriteringar är en levande process"

Ett välfungerande prioriteringsarbete präglas av delaktighet. Det menar Ann-Charlotte Nedlund som i sin kommande avhandling beskriver hur prioriteringsarbetet griper in i vardagen för arbetsterapeuter i två olika landsting. – Om man är involverad i arbetet bakom prioriteringsbesluten är man tryggare i sitt agerande med patienten, säger hon.

Bildtext: Ann-Charlotte Nedlund, är doktorand vid Prioriteringscentrum i Linköping. Hennes avhandling belyser arbetet med två olika landstings policy för hjälpmedelsförskrivning.

Text & foto: Hans Tunestad

Den som fördjupar sig i ämnet prioriteringar inom hälso- och sjukvård kan lätt få för sig att det rör sig om en enkelriktad process som börjar i riksdagen och slutar ute på landets kliniker: i början av 1990-talet tillsätts en prioriteringsutredning, 1995 kommer utredningens rapport kallad ”Vårdens svåra val” (SOU 1995:5), två år därefter beslutar riksdagen om vissa tillägg i hälso- och sjukvårdslagen, sedan startar Socialstyrelsen sitt arbete med nationella riktlinjer beträffande olika sjukdomar och idag förs arbetet vidare av de olika landstingen och professionerna.

Ann-Charlotte Nedlund värjer sig mot ett sådant synsätt, som hon menar undervärderar arbetet ute på olika kliniker.

– Öppna prioriteringar börjar med medvetandet att ”vi gör faktiskt prioriteringar”. När man sedan funderar kring ”hur ska vi göra?”, då har man börjat tänka prioriteringar, säger hon.

Prioriteringar är därför inte alltid en enkelriktad process som börjar med agendasättning på politikernivå.

– Det är en dynamisk och levande process. Jag tror inte man kan dela upp den i olika faser, fortsätter hon.

Ann-Charlotte Nedlund är statsvetare och doktorand vid Prioriteringscentrum i Linköping, dit mycket av forskningen kring prioriteringar inom hälso- och sjukvården i Sverige är koncentrerad. Genom att intervjua hjälpmedelsförskrivare och tjänstemän i Landstinget i Östergötland och Landstinget Gävleborg har hon följt arbetet med respektive landstings policy för hjälpmedelsförskrivning. Målet har varit att försöka förstå i vilken mån både utarbetandet och användningen av policyn påverkar förtroendet för beslutade riktlinjer. Främst har hon tittat på hur det går till när man sätter en gräns mellan eget ansvar och hälso- och sjukvårdens ansvar i hjälpmedelsförskrivningen.

Arbetet med att utveckla och använda policyn för hjälpmedelsförskrivning skiljer sig en del mellan de två landstingen. Det som förenar är att man skapat ett mellanled mellan politiker, tjänstemän och förskrivare. I Gävleborg har man skapat en hjälpmedelskommitté och i Östergötland ett hjälpmedelsråd. Dessa mellanled har, enligt Ann-Charlotte, en viktig funktion att fylla. De kan fungera som en sorts medlingsinstitutioner där de som på olika sätt är involverade i arbetet med hjälpmedelsförskrivning kan göra sina röster hörda, och där de olika aktörernas värderingar, viljor och synsätt kan mötas. På så sätt kan disharmonier i organisationen undvikas. Om alla tycker att beslutsprocessen har gått till på ett bra sätt kan även de som inte till fullo uppskattar beslutet acceptera det.

Genom skapandet av dessa mellanled har de två landstingen öppnat upp kanaler som möjliggör det Ann-Charlotte kallar för ”procedurrättvisa”. Hon menar att det är centralt att prioriteringar uppfattas som rättvisa om de ska kunna accepteras. Men det finns olika typer av rättvisa. Skillnaden mellan resultaträttvisa och procedurrättvisa är att den förra handlar om att resultatet i sig uppfattas som rättvist, medan den senare handlar om att de som berörs av ett beslut uppfattar själva beslutsprocessen som rättvis och välgrundad. Ann-Charlotte menar att procedurrättvisa kan skapa förtroende inom organisationen för de beslut som handlar om prioriteringar.

De förskrivare som Ann-Charlotte intervjuat beskriver arbetet med policyn som en lärandeprocess. Det var jobbigt i början när de inte längre kunde förskriva sådant som de tidigare förskrivit, vilket både kunde innebära en slags professionell identitetskris och en del diskussioner med patienterna. Men dessa bekymmer har nu mattats av.

– Vilket stöd har arbetsterapeuterna i arbetet med patienterna när de ska använda policyn? funderar Ann-Charlotte. Det viktiga är att man har argument att lyfta fram gentemot patienten, och även för sig själv och inom organisationen.
I slutändan handlar det om att förskrivarna har den dubbla rollen att representera både landstinget och patienterna. Om de tycker att ett prioriteringsbeslut är rimligt och har fattats på ett bra sätt, ökar sannolikheten att även patienterna kan komma att omfatta beslutet. Därför är det viktigt att de förskrivare som berörs av ett beslut har haft möjlighet att vara med i skapandet av riktlinjerna.

Fakta: Riksdagens riktlinjer

Bakgrunden till riktlinjerna är att behoven av vård är större än de resurser som samhället kan satsa på hälso- och sjukvården. Som stöd till konkreta prioriteringssituationer skapades en etisk plattform med tre principer:

  • Människovärdesprincipen innebär att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
  • Behovs- och solidaritetsprincipen innebär att resurser ska satsas på de som har störst behov, utifrån sjukdomens svårighetsgrad och varaktighet men också utifrån vilken patientnytta vårdens insatser kan ge. 
  • Kostnadseffektivitetsprincipen innebär att kostnader och effekt ska ställas i relation till förbättrad hälsa och höjd livskvalitet, när man väljer mellan olika åtgärder. 
  • Riktlinjerna som har funnits sedan 1997 anger att prioriteringar ska bygga på de etiska principerna och dessutom vara öppet redovisade och systematiska. 
  • För att underlätta prioriteringsarbetet skapade Socialstyrelsen och Prioriteringscentrum en nationell modell för öppna prioriteringar. 
  • Under året kommer en reviderad version av modellen. Socialstyrelsen använder sig av modellen när de utarbetar de nationella riktlinjerna.
  • Socialstyrelsens nationella riktlinjer ger stöd vid prioriteringar och vägledning om vilka behandlingar och metoder man bör satsa på. 
  • Mer information finns på Prioriteringscentrums hemsida www.liu.se/prioriteringscentrum.


Fotnot: Avhandlingen kommer i mitten av 2011
.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-02-22

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.