Hoppa till innehåll

Vägen tillbaka har kantats av fördomar

39 år gammal blev Gun Hansson totalförlamad efter sviterna av en till synes vanlig influensa. Arbetsterapeut som hon är, gav hon sig dock bara den på att komma tillbaka genom träning. Sedan några år tillbaka arbetar hon på Syncentralen i Falun där arbetsgivaren anpassat arbetsmiljön specifikt för henne. Men när det gäller tillgängligheten och fördomarna ute i samhället har det gått trögare.

Bildtext: Arbetsterapeuten Gun Hansson lär ut punktskrift både individuellt och i grupp på Syncentralen i Falun.

Text: Catharina B Tunestad

Det började med nackont. Det berodde antagligen på att hon legat och vilat i sin gamla hårda säng som hon haft sedan tonåren, som ännu stod kvar i föräldrahemmet, där hon var och hälsade på. Tänkte Gun. Men det fortsatte med en massa märkliga stickningar i musklerna. Det var den 14 april, året 1993. Gun var 39 år.

– Jag ska till sjukhus lär jag ha sagt till mina föräldrar, sedan blev allt svart och jag mindes inget mer förrän jag vaknade på sjukhuset, berättar Gun om upprinnelsen till sjukdomen Myelit, som gör att hon har en försvagad muskulatur i armar och ben och är beroende av rullstol.

Av de första dygnen minns Gun ingenting. När hon väl kom till medvetande igen kände hon att hon var totalförlamad.

– Jag hade svårt med andningen och det var jobbigt att prata. Jag fick andningshjälp de första veckorna och kunde bara prata stötvis med stor ansträngning. Läkarna trodde att jag skulle bli förlamad i benen för resten av livet, fortsätter Gun som dock hade en mer pragmatisk och optimistisk inställning till det inträffade än läkarna.

– Det här ska jag träna tillbaka resonerade jag. Jag är ju arbetsterapeut och hade jobbat med strokepatienter sedan mitten av 1970-talet, så jag visste hur långt man kan komma genom träning. Jag hade ensamt ansvar för en 12-årig dotter hemma, som inte kunde klara sig utan mig, så jag bestämde mig för att förlamningen skulle tränas bort, fortsätter hon.

Ryktet om att Gun hade blivit totalförlamad spred sig bland arbetskamraterna på Falu lasarett, där hon vid tidpunkten för insjuknandet arbetade som arbetsledare på medicinblocket.

– Många av dem vågade inte komma och hälsa på mig på sjukhuset, medan andra ville lämna mig ifred. De tyckte det var fruktansvärt det som hänt mig, berättar Gun.

För att lugna kollegorna beslöt sig Gun, trots sina svårigheter att prata, att så snart det var möjligt ta sig till arbetsplatsen. Hon åkte liggande i en TUBA-stol eftersom hon inte klarade av att sitta.

Då fick de se att jag levde och att jag fortfarande var klar i huvudet. Jag tror det var bra och det avdramatiserade situationen lite, säger hon.

Knappt fem månader efter att hon drabbats av förlamningen, var hon tillbaka och började arbetsträna med strokepatienter några timmar i veckan. Hon kunde däremot inte fortsätta med förflyttningar av dem, utan arbetade främst med patienter, som hade enbart kognitiva funktionsnedsättningar eller handproblem.

Som arbetsledare skulle hon förhandla med de olika klinikcheferna angående hur mycket arbetsterapitjänster de ville köpa följande år, den så kallade Dalamodellen. Detta kunde inte vänta. Gun insåg dock snart att det inte skulle fungera i längden att vara arbetsledare och endast jobba 25 procent. Hon tog därför tjänstledigt och sökte en tjänst som arbetsledare på ett assistansbolag.

– Efter några år saknade jag dock mina arbetsterapeutiska arbetsuppgifter och sökte ett tiotal tjänster som arbetsterapeut, men blev inte ens kallad till intervju, trots att jag har mångårig erfarenhet av yrket sedan 1976.

Bortsett från en gång, då hon blev kallad till intervju för en tjänst inom kommunen, bara för att få höra arbetsgivaren förklara för henne att hon inte skulle klara av jobbet…

– Hon trodde inte ens att jag kunde öppna en dörr, säger Gun, som blev mycket kränkt vid tillfället.

– Jag trodde att man inom omsorgen hade en mindre fördomsfull attityd mot personer med funktionsnedsättning. Nu vet jag att det inte alltid är så.

Det hade aldrig fallit Gun in att hon inte skulle kunna fortsätta arbeta som arbetsterapeut.

Efter det berättade jag inte alltid i ansökan att jag satt i rullstol, men det gick ändå trögt, det var få som hörde av sig.

En dag år 2004 beslöt sig Gun för att själv söka upp ett jobb som hon trodde skulle kunna passa henne. Hon åkte upp på Syncentralen i Falun och presenterade sig. Just då fanns ingen ledig tjänst. Någon månad senare ringde Ewa Nielsen, verksamhetschef på Syncentralen och berättade att de hade ett vikariat ledigt. Gun blev erbjuden att dela vikariatet med en annan arbetsterapeut. Detta passade henne utmärkt eftersom hon inte orkar arbeta mer än femtio procent. Vikariatet övergick efter hand till en tillsvidareanställning.

Här trivs Gun och har fått utrymme, både fysiskt och socialt. Hennes arbetsrum har anpassats speciellt för hennes behov, bland annat med ett höj- och sänkbart skrivbord och i lunchrummet gjorde man sig av med det stora klumpiga bordet, som stod i vägen varje gång Gun försökte ta sig förbi med rullstolen och köpte in ett mindre, smalare. Mikrovågsugnen står däremot kvar uppe på en hylla. Det tycker dock Gun är bra eftersom hon då måste ställa sig upp varje gång och får lite träning på köpet.

När det gäller hjälpmedel i arbetet har Gun haft tur. Försäkringskassan beviljade henne utan att knorra en extra smal rullstol, som var smidigare att använda i Syncentralens lokaler. Hon åker elrullstol till och från arbetet.

– Jag äter nästan alltid lunch här på Syncentralen, men det händer att jag följer med ut och äter med kollegorna. Vi har ju hissar här, så det är inga problem. Precis utanför mitt rum har jag även handikapptoaletten, så jag kan inte klaga, säger Gun och skrattar.

Däremot händer det att hon måste be om hjälp när något står högt upp på hyllorna i förrådet, som fallet med punkt- skriftsapparaterna till exempel.

– Jag gillar inte att behöva be om hjälp, det tar emot. När det gäller punktskriftsapparaterna håller man just nu på och försöker hitta ett annat ställe att placera dem på, säger Gun och berättar att det mesta material och hjälpmedel som hon behöver i arbetet dock är placerade på de nedre hyllplanen i förrådet, så att hon lätt kommer åt dem.

I Guns arbete ingår även hembesök. Då Syncentralen i Falun har hela Dalarna som upptagningsområde kan det bli 40 mil tur och retur att åka ibland. Då använder hon sin handikappanpassade bil.

Innan hon gör hembesöket kontrollerar hon alltid tillgängligheten i patientens bostad. Går det att komma in i fastigheten med rullstol? Finns det hiss, och hur ser planlösningen för huset/lägenheten ut invändigt?

– Om det inte är tillgängligt, eller om personen har långt till Syncentralen och inte orkar åka, brukar hon förlägga besöken på patientens vårdcentral.

– Där vet jag att det är handikappanpassat. Ingen patient hittills har haft något emot det. En gång träffade jag en grupp patienter på ortens bibliotek. Det gällde träning med så kallad DAISY-spelare. Det passade bra eftersom de samtidigt fick se var talböckerna stod, säger Gun.

Gun tycker att arbetsmiljön generellt är bra på Syncentralen i Falun.

Däremot kan arbetskamraternas hänsyn gentemot henne nästan gå lite väl långt ibland, tycker hon. Som när man planerar inför olika kommande aktiviteter för de anställda.

– Då kan det hända att någon säger: ”men det här kan nog bli svårt för Gun att vara med på?” Vid sådana tillfällen brukar jag säga; ”jag behöver faktiskt inte vara med på varenda aktivitet. Det är helt OK för mig att ni gör detta utan mig. Jag kan titta på. Det finns många andra aktiviteter som jag kan delta i och det räcker fint”, säger Gun som menar att beslutet i detta fall kommer ifrån henne själv, varför hon inte känner sig utestängd på något sätt.

Då är det lättare att känna sig diskriminerad ute i samhället ibland, menar hon.

Där kan Gun fortfarande stöta på en del hinder och fördomar med jämna mellanrum. Som när hon skulle ta in på ett hotell i Stockholm för något år sedan och hon hade ringt innan för att försäkra sig om att det verkligen var handikappanpassat.

Väl på plats möttes hon av en hög trottoarkant och flera trappsteg upp till receptionen. Gun bad då om att få avboka hotellrummet, varpå kvinnan i receptionen svarade att ”hotellet visst var handikappanpassat”. ”Hur kommer jag då in?” undrade Gun, och fick till svar att det fanns en särskild, diskret ingång för handikappade som låg lite avskilt, på baksidan av hotellet...

– Jag blev så paff att jag inte kom mig för att säga något, bara avbokade rummet och tog mig snabbt därifrån. Sedan dess är det hotellet svartlistat för mig, säger Gun och suckar lätt.

Patienterna som hon träffar i arbetet på Syncentralen reagerar däremot sällan på att hon sitter i rullstol.

– Det händer att någon undrar vad som hänt med mig, varför jag sitter i rullstol, men de flesta kommenterar det inte. Ibland får jag intrycket att de snarare tycker det är sympatiskt med en arbetsterapeut som vet hur det är att leva med en funktionsnedsättning, även om jag inte råkar ha just problem med synen som de har, säger Gun.

Fotnot: Myelit innebär att man har en inflammation (retningstillstånd) i ryggmärgen och kan bero på flera olika saker.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-24

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.