Hoppa till innehåll

”Tyst kunskap” skapar frustration

Tidskriften Arbetsterapeuten | ”Många arbetsterapeuter känner sig frustrerade över att deras yrkeskunskaper inte tas tillvara tillräckligt inom vården. Följden blir att patienten ofta får sämre möjligheter att tillfriskna och rehabiliteringen blir onödigt lång. Det visar en ny rapport som FSA tagit fram där man försöker sätta ord på den ”tysta kunskapen”.

Text Catharina B Tunestad 
Foto: Colourbox

Vad är det som arbetsterapeuten ser, som är så svårt att kommunicera till andra inom vården och få förståelse för?

Det är kärnfrågan som ställs i rapporten Individuationsprocessen som utgångspunkt för vårdutveckling i enlighet med arbetsterapins paradigm, där dilemmat med individuationsprocessen belyses.

Individuationsprocessen kan beskrivas som det grundläggande tankemönstret som styr arbetsterapeutiska interventioner. Många arbetsterapeuter upplever att tankemönstret är ”osynligt” för andra yrkesgrupper inom vården, att det inte beaktas tillräckligt. I rapporten återges några exempel på ”den tysta kunskapen” där arbetsterapeuters idéer negligerats vid olika vårdsituationer. Detta har i sin tur skapat en frustration, då de upplevt att patientens möjligheter att tillfriskna därmed begränsats och att rehabiliteringstiden förlängts.

Frustrationen som många arbetsterapeuter upplever, är dock inget nytt fenomen i sig, utan har återkommit som tema i olika projekt inom ramen för FSAs mångåriga satsning, Vägen mot det goda arbetet.

Frustrationen blir inte mindre av att arbetsterapeuter ofta möter patienter som i rapporten benämns som ”restposten”. Patienter som inte är klart utredda, med diffusa och ofta komplexa diagnoser och därför i extra stort behov av att få rätt sorts vård för sitt tillfrisknande.

Hur synliggör man då arbetsterapeutens tankemönster för andra yrkesgrupper inom vården?

– Den springande punkten är att det handlar om olika föreställningar om hur man ser på patienten inom vården, säger Bengt-Åke Wennberg, en av medförfattarna till rapporten, som har en mångårig bakgrund som organisationskonsult.
Han ger ett exempel:

– En arbetsterapeut gav tre äldre på ett boende möjlighet att få musicera tillsammans med en musiker som kom dit endast av denna anledning. Den övriga vårdpersonalen tyckte däremot att musikern istället skulle ge en konsert som alla boende kunde få ta del av. De hade inte förstått syftet med arbetsterapeutens handling. Den övriga vårdpersonalen betraktade musiken som ren underhållning, medan arbetsterapeuten såg musicerandet som en aktivitet som förstärkte identiteten, säger han.

Han menar att exemplet ovan tydligt beskriver de olika synsätten. I vårdpersonalens föreställning om patienten låg fokus på att man som individ är någon i en gemenskap.

– Arbetsterapeutens synsätt byggde på att de tre äldre åter skulle få en möjlighet att musicera som de gjort när de var yngre. Att få känna sig speciella i gemenskapen som de fick genom att spela tillsammans och därmed vara någon som tar sig en plats i gemenskapen, säger han.

Bengt-Åke Wennbergs slutsats är att om arbetsterapeuter på fältet ska kunna göra en bra insats utifrån sin yrkeskompetens krävs det stöd och förståelse av chefer och kollegor.

– Man trivialiserar deras arbete. Arbetsterapeuter borde få mer respekt för den kunskap som de har, slår han fast.

De andra två författarna till rapporten är Inga-Britt Lindström, FSAs förra ordförande, och Monica Hane, docent i tillämpad psykologi. Den senare driver tillsammans med Bengt-Åke Wennberg, företaget Samarbetsdynamik AB som tidigare bland annat skrivit rapporten Samtal med arbetsterapeuter – om arbetsmiljöns brister, risker och glädjeämnen, som kom ut 2002 på FSAs eget förlag.

Vad hoppas ni uppnå med den här rapporten?

– Vi vill belysa det kommunikativa problemet mellan olika yrkesgrupper inom vården och berätta om att det finns. Vår tanke är att få igång en diskussion bland arbetsterapeuter. Ingen ska behöva känna sig ensam med sin frustration, utan veta att FSA står bakom och kommer att jobba med frågan, säger Inga-Britt Lindström.

Vad menas egentligen med individuationsprocessen?

– Som Bengt-Åke nämnde speglar individuationsprocessen den kluvenhet som vi alla bär på i någon mening. Det vill säga både viljan att höra till i en gemenskap, en önskan att ”vara som alla andra”, samtidigt som vi vill framstå som de unika individer vi också är. Det synsättet har arbetsterapeuter med sig i mötet med individen och i sina interventioner. I fungerande interventioner lyckas man stärka båda dimensionerna samtidigt, säger Inga-Britt Lindström. 

I rapporten framkommer att arbetsterapins tre hörnstenar; empati, interaktion och aktivitet, ofta är lätta för annan vårdpersonal att ta till sig och förstå. Däremot är det svårare för arbetsterapeuter att få gehör för betydelsen av sättet som hon eller han interagerar med individen, och vikten av att patienten själv har möjlighet att kunna välja sin aktivitet.

Alla tre menar att orsaken till de olika synsätten som råder hos olika yrkesgrupper inom vården till stor del beror på att läkare och sjuksköterskor är skolade inom helt andra vetenskaper än arbetsterapeuter. Att det därför lätt uppstår en viss ”kulturkrock” i kommunikationen dem emellan.

– Läkaren frågar patienten vad som är själva problemet. Sedan arbetar han/hon för att försöka avhjälpa just det problemet hos individen. Det är väldigt avgränsat till här och nu i ett akut skede.

– Arbetsterapeuten blickar däremot framåt, frågar vad individen önskar kunna göra i sin vardag utifrån sina resurser och aktivitetsbegränsning och fokuserar sedan på hur han eller hon kan nå sitt livsmål, säger Inga-Britt Lindström.

Alla tre är eniga om att det saknas bra, tydliga språktermer för arbetsterapeuter när de vill kommunicera sina särskilda kunskaper. Att detta är ett av de främsta skälen till att tankemönstret ofta förblir ”tyst kunskap”.

– Det skulle behövas ett mera specifikt språkbruk som kan öppna upp broar mellan arbetsterapeuter och övriga yrkesgrupper inom vården. Termer som kan underlätta för arbetsterapeuter att förmedla sina kunskaper och kommunicera sitt ”tänk”. Begreppet aktivitet är exempelvis ett alltför allmänt och vitt begrepp, säger Monica Hane.

Under arbetet med rapporten har de kunnat se att arbetsterapeuter ofta inte ens ges en möjlighet att förmedla sina idéer i vården av patienten.

– Det gäller för arbetsterapeuten att hitta kärnargumenten. Men ofta räcker inte det då vi sett att man lätt pratar förbi varandra i en vårdsituation. För att komma runt detta måste man först bli medveten om de olika synsätten som man har på individen inom vården, inflikar Bengt-Åke Wennberg.

För att illustrera de svårigheter som många arbetsterapeuter upplever när de ska förmedla sitt tankemönster, beskrivs fem olika exempel i rapporten som är hämtade från intervjuer gjorda med en handfull arbetsterapeuter.

Monica Hane nämner två exempel. Det ena handlar om en man som har kognitiva funktionsnedsättningar och har en kraftigt nedsatt kommunikationsförmåga. När arbetsterapeuten kom i kontakt med honom satt han i en rullstol som han själv inte kunde manövrera och därmed inte styra dit han ville på eget initiativ.

– När arbetsterapeuten föreslog att man skulle erbjuda honom en slingstyrd rullstol istället, där man tejpar fast en slinga på golvet som den rullstolsburne själv kan följa genom olika styrkontakter, får hon ingen respons hos den övriga vårdpersonalen. Istället kommer diskussionen att handla om förflyttning och säkerhet, och inte om att Kalles förmåga att kunna kommunicera med personalen skulle kunna förbättras, samtidigt som hans självständighet och självkänsla troligen kommer att öka genom denna åtgärd, säger Monica Hane.

Det andra exemplet handlar om 5-åriga Lisa som har en medfödd CP-skada. På förskolan där hon går har hon inga direkta vänner som hon leker med. Hon verkar inte riktigt veta hur hon ska närma sig de andra barnen. Hon har uppenbara problem att integrera socialt med dem. Lisa gillar däremot när någon vuxen läser sagor eller leker med henne. Hon förflyttar sig med hjälp av en manuell rullstol, men visar inget större intresse för att utforska hur hon kan leka med hjälp av rullstolen.

Arbetsterapeuten föreslår därför en kartläggning av Lisas behov då hon anser det viktigt att ta reda på vad Lisa verkligen är intresserad av, och som hon vill kunna göra på egen hand. Arbetsterapeuten är rädd för att Lisa ska hamna i ett ofrivilligt utanförskap då hon av olika anledningar inte har möjlighet att delta i aktiviteter som ger tillhörighet och gruppkänsla.

När arbetsterapeuten kommer in i Lisas liv på dagis, har hennes situation emellertid ännu inte medfört några problem för henne, utan hon har funnit sig väl tillrätta med att leva i ”sin egen värld”. Föräldrarna ifrågasätter därför arbetsterapeutens kartläggning, vad den ska vara bra för. De anser att kartläggningen av deras dotter får henne att framstå som ”annorlunda”, något de vill motverka. Arbetsterapeuten, vars horisont befinner sig längre bort, befarar dock att om Lisa inte får träning i socialt samspel med andra barn, kommer hon att hamna i ett socialt utanförskap så småningom.

Vem har rätt i sitt antagande, arbetsterapeuterna eller föräldrarna, eller kanske båda två?

– Svaret är inte solklart eller givet. Vi anser dock att arbetsterapeutens oro för Lisa borde diskuteras med föräldrarna och inte som nu blev fallet – att behandlas som en ickefråga, säger Monica Hane.

Inga-Britt Lindström instämmer och tillägger:

– Vår tanke är inte att rapporten ska ge alla svar. Syftet är snarare att få igång en diskussion inom kåren om dilemmat. Vi hoppas sen kunna gå vidare med en uppföljande analys.

Fotnot: Rapporten är gratis och går att beställa från FSAs förlag.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-12

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.