Hoppa till innehåll

Två studenter berättar om sin resa till Indien: Arbetsterapi med andra förutsättningar

Att få en inblick i sjukvården och arbetsterapin i Indien var en stark upplevelse som kommer att följa med oss hela livet – både som användbar kunskap i yrket och som en god livserfarenhet i hjärtat.

Bildtext: Från vänster: studenterna Mariah Welander och Sofia Sjölund (klädda i saris), när de kom hem i våras från sin upplevelserika resa i Indien.

Text: Mariah Welander, leg. arbetsterapeut, Sofia Sjölund, leg. arbetsterapeut,
examinerade i Lund 2010

Indien välkomnar med 27 plusgrader, fuktighet och okända lukter. Det är midnatt den 3 januari 2010.

Vi är studenter från sjukgymnast-, sjuksköterske-, läkare- och arbetsterapeutprogrammen och har tillsammans läst en tillvalskurs i Global Hälsa under intensiva veckor i Malmö. Nu väntar två veckor på östkusten utanför Chennai och Vellore i ett område som heter Bagayam.

Sjukhuset i området är kopplat till ett privat huvudsjukhus dit patienter från hela världen kommer för att få vård. De behandlar inte utifrån den traditionella indiska läkekonsten Ayur-Veda utan använder västerländsk medicin. En arbetsterapeut är anställd och utför även sjukgymnastens arbete. Hon har ett rum på sjukhuset men hennes arbetsplats är även ute på fältet, särskilt i byarna med utbildning till familjer och byborna. Utbildningsformen kallas CBR Community-based rehabilitation med syfte att använda rimliga resurser, engagera byborna och stärka patienten i sina förmågor.

Vi får följa med ut i byarna, som ofta ligger kastvis, med arbetsterapeuten. Vid ett hembesök möter vi en amputerad kvinna som fått räcken uppsatta vid en gång upp från hennes hus till en utetoalett. Det har även tillverkats en dryg 60 centimeter hög toalett av cement som möjliggör hennes utförande, då toaletter i Indien oftast består av ett hål i marken och kräver viss benstyrka för att sitta på huk.

Kvinnan berättar att hennes liv har förändrats och hon är nöjd över sina bostadsanpassningar då hon kan fortsätta leva ett bra liv. Det är påfallande likheter i sättet att gå tillväga i yrket hemma i Sverige, dock med så olika förutsättningar.

Ett annat hembesök åskådliggör när hjälp inte ger det resultat som är tänkt när vi besöker en by som troligen är av låg kast, där människorna bor i enkla hyddor. Patienten har fått räcken uppsatta så han skulle kunna gångträna med hjälp av dessa. När vi kommer dit är de nedtagna och killen ligger i sängen. Arbetsterapeuten säger till oss att det är svårt att motivera familjen till att träna honom då de inte förstår värdet av träningen för killens välmående och bibehållandet av funktioner i kroppen. Detta är enligt henne ett vanligt problem ju mindre utbildad familjen är.

Inne på sjukhusområdet finns många olika avdelningar samt center som är kopplade till sjukhuset. Ett av dem är ett kvinnocenter med syfte att stärka och förbättra för kvinnor som är marginaliserade och har försämrade villkor.

De vill genom aktiviteter ge en chans till kvinnor ute i byarna och får här tillverka olika saker med korgmaterial. Förutom kvinnocentret har sjukhuset också startat ett dagcenter där man kombinerar dagis med äldreomsorg, samt en mobil klinik i form av en buss som åker ut till byarna och ger medicin och råd till dem som inte själva kan ta sig in till sjukhuset.

Ett annat tillhörande center är en rehabilitering där vi och sjukgymnaststudenterna gör vår fältstudie. Det finns likheter med Orup rehabilitering i Skåne. Till centret kommer personer med diagnoserna stroke, ryggmärgsskador, samt cerebral pares. Behandlingstiden varierar mellan sex veckor och upptill sex månader vid särskilda behov.

De får tillgång till arbetsterapeuter, sjukgymnaster, läkare, logopeder och psykologer. Dagligen har de träningspass med sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Det som skiljer sig markant från Sverige är att de har sina anhöriga med sig på centret som hjälper till i träningen. I stora rum görs träningen tillsammans men ändå individuellt med anhöriga och personal som motivationskälla.

Många bedömningsinstrument är samma eller liknande såsom FIM, Jamar, MMT samt KOGNISTAT. Det samma gäller för hjälpmedel. Det som är helt nytt för oss är en säng med stora hjul som individen själv kan ta sig fram med, en handdriven cykel samt ett rörligt betastöd som följer den naturliga gången. Förutom hjullås till rullborden, som användes vid några av aktiviteterna, upplevde vi inte att det saknades något utan mer om att vi hade en idé om hur vi skulle komma till Indien och lära dem om arbetsterapi och kreativa lösningar men det blev tvärtom.

En speciell kväll får vi följa med ut till en by som ska få hälsoutbildning av personalen från sjukhuset samt från hälsoarbetarna, vilka är människor i byn som fått kortare hälsoutbildningar av professionell personal. Vi får sätta oss på marken på bambumattor och mörkret har redan lagt sig för länge sedan.

Belysningen lyser upp män med trummor och kvinnor i vackra saris. Det blir sång, musik, teater och dans i en rasande fart som illustrerar osunda hälsotillstånd och beteende samt livsstilsråd och vilka fördelar det har. Det blir en hälsoföreläsning på ett innovativt och lättmottagligt sätt. Det är rytmiskt, varmt, härligt och lämnar ingen oberörd. Det slår oss att glädje och tacksamhet, precis som kreativitet, är något som människorna i Indien har gott om.

Vi lärde oss att inget är omöjligt här, endast fantasin sätter gränser.

Indisk toaförhöjning
Toasitsförhöjning i cement som tillverkats åt en amputerad kvinna på den indiska landsbygden. Toaletterna i Indien är annars vanligen av golvmodell där man sitter på huk.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.