Hoppa till innehåll

Svårt prata om livets mening

Hur ska man kunna stödja människor i kris om man inte själv tänkt igenom sådana frågor som människosyn och livsåskådning? Om detta skriver Lars-Göran Ottosson, läkare och pionjär inom svensk rehabiliteringsmedicin i sin nyutkomna reflektionsbok Att leva är mer än att överleva.

Bildtext: Lars-Göran Ottosson läser mycket och försöker också lära sig kinesiska. Lite sent påkommet kanske, menar han, men tecknen berättar mycket spännande om den kinesiska kulturen.

Text och foto: Jane Bergstedt

Lars-Göran Ottosson byggde bland annat upp den rehabiliteringsmedicinska kliniken i Jönköping 1968 och senare även den i Skövde och startade rehabilitering av ryggmärgsskadade i Linköping. Listan på hans insatser är lång.

Att skriva en bok har han hållit på med länge. För tio år sedan, när han avslutade sin långa och innehållsrika karriär vid 67 års ålder, började tankarna ta mer uttrycklig form. Men boken har fått ta sin tid.

Vilka vänder sig boken till?

– I första hand vårdpersonal inom rehabilitering som läkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, kuratorer, logopeder. Men egentligen till alla som möter och bemöter människor i sitt arbete. Och så förstås till studenter.

Du har ägnat hela ditt arbetsliv åt rehabiliteringsfrågor, varför?

– När jag blev läkare 1959 fanns inte detta som specialitet, den etablerades först 1969 och jag var en pådrivande kraft. Jag är lite av en dubbelnatur, var som ung intresserad av både humaniora och biologi. Jag hade exempelvis läst om Albert Schweitzer, teolog, filosof och läkare, som startat sjukhus i Afrika. Han blev min ungdomsidol. Läkaren Paul Tourniers bok ”Sjukdom och livsproblem” gjorde också starkt intryck.

– Rehabilitering hörde jag första gången talas om när jag precis börjat mina kliniska studier. En lärare och läkare hade varit i USA och stött på området ”rehabilitation”. Han menade att det passade när man var intresserad av hela människan, inte bara kroppslig sjukdom utan också psykologiska och sociala problem, familj och arbetsliv. ”Inte bara av ett hål i magen”, som han sa. På den vägen slog jag in.

Somliga anser att rehabilitering väger lätt jämfört med många andra discipliner?

– Ja, konstigt nog, eftersom den inbegriper så många olika vetenskaper. Det är inte ”lätt” att behandla hela människan. Jag talar om fyra dimensioner i boken, kroppen, psyket, den sociala dimensionen och den som vi pratar minst om, den existentiella. Den är lika viktig. Många inom vården har blivit så specialiserade att de bara ser sin lilla del och blir väldigt duktiga på den. De ser inte hela människan och det är alldeles nödvändigt inom rehabilitering.

Vad menar du att en arbetsterapeut ska göra?

– Kunna möta patienten inom alla dessa fyra dimensioner. Det handlar kanske inte så mycket om vad du säger utan hur mycket patienten får säga till dig. Att öppna för svåra frågor som meningen med livet när man inte längre kan leva som tidigare. Då måste även arbetsterapeuten ha tänkt igenom var hon eller han står.

– Självklart menar jag inte att man ska rekommendera någon viss tro eller bli själasörjare, men kunna svara ärligt även på sådana frågor. Väcka samtal genom att ställa försiktiga frågor.

Är existentiella frågor vanliga?

– Jag tror de ökar i takt med att vi lever allt mer sekulariserat, fort och ytligt. Uppvaknandet efter en olycka, som ger svåra funktionsnedsättningar, ställer livets mening på sin spets. Vi ställer höga krav på framgång och lycka. Kanske har vi svårare att acceptera inskränkningar i vårt sätt att leva, även om vi kan få god hjälp av tekniska hjälpmedel. Den utvecklingen har varit fantastisk även om det ofta är dyra lösningar och landstingen måste prioritera.

– Utvecklingen inom vården gör också att vi kan rädda allt fler människor till livet i dag, men till vilket liv?

Och vi lever även allt längre?

– Att bli gammal och inte längre klara allt man gjort tidigare kan också vara smärtsamt. Jag älskar att segla, men insåg inte mina begränsningar förrän hustrun sa till. Det blir en sorg som man måste handskas med. Fast jag har hittat en uppblåsbar liten segeljolle jag använder ibland.

– Ju längre vi lever ju mer hjälp behöver vi. Jag är övertygad om att efterfrågan på arbetsterapeuter kommer att öka.

Du skriver att rehabilitering handlar om livsmening?

– Jag använder hellre det ordet än livskvalitet. Vem kan avgöra vad som är viktigt för någon annan? Livsmeningen är högst individuell. Vi har stort fokus på arbete i samhället i dag, vi värderas som arbetskraft, mera sällan i kraft av något annat. Det gör omställningen ännu svårare, tror jag.

– Det är inte fel att vi inom rehab försöker få människor tillbaka i arbete, de flesta vill det, men det kanske inte är det enda livet har att erbjuda. Men när förvärvsarbete inte är en möjlighet vill vi ändå hjälpa till att hitta en meningsfull sysselsättning.

– En gång sågs arbetsterapeuten som ”en söt flicka med sykorg på armen”. Intresset för ”slöjden” har tyvärr minskat inom vården. Vävstolar, exempelvis, är ofta utmärkta hjälpmedel i rehabilitering.

De fyra dimensionerna

Den fysiska dimensionen  – kroppen; fysisk friskvård, somatiska sjukdomar, rörelsehinder
Den psykiska dimensionen – psyket, själen; psykisk hälsa, teoretisk utbildning, uppfostran.
Den sociala dimensionen – det omgivande samhället; familj, arbetsliv, kulturmiljö
Den existentiella dimensionen – livsåskådning;  etik, politik, religion

Att leva är mer än att överleva
Titel: Att leva är mer än att överleva, en reflektionsbok.
Författare: Lars-Göran Ottosson, Qulturum, Landstinget i Jönköpings län, www.lj.se/qulturum.
Frågor som bland annat ställs i boken: Hur ser du på begreppen sjuk och frisk? Vad är hälsa?

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.