Hoppa till innehåll

Ridterapi hjälper CP-skadade barn i USA

Många barn som fötts med någon form av funktionsnedsättning finner glädje i ridning och att umgås med hästar. Nu visar en amerikansk studie att ridterapi också kan hjälpa barn med cerebral pares att få större muskelkontroll och lära sig nya färdigheter. – De flesta barn upplever inte det här som terapi; de ser fram emot det, säger forskaren Tim Shurtleff.

Text: Linda McGurk

Att ridning kan ha positiva fysiska och psykiska effekter på människor med funktionsnedsättning är i sig ingen nyhet, men fortfarande finns det relativt lite forskning inom området hippoterapi, som till skillnad från fritidsridning alltid leds av en arbetsterapeut, sjukgymnast eller logoped. Av de studier som hittills har utförts involverar de flesta barn med cp-skada, delvis för att deras handikapp är lätt att observera och mäta, enligt Shurtleff, som arbetar som instruktör på arbetsterapiinstitutionen vid Washington University.

– Men det är effektivt för alla möjliga diagnoser, till exempel autism. Vi förstår inte de bakomliggande mekanismerna helt och hållet ännu, men många autistiska barn har sagt sina första ord när de suttit på en häst. Rörelsen i sig ökar aktiviteten i hjärnan.

Elva barn med cp-spastisk diplegi deltog i Shurtleffs studie, som sträckte sig över en 12-veckorsperiod. Varje vecka deltog barnen i ett 45 minuter långt ridpass som leddes av en arbetsterapeut eller sjukgymnast med utbildning i hippoterapi. Terapeuterna fick fria händer att anpassa terapin till barnets individuella förutsättningar, men enligt Shurtleff rider barnen i regel barbacka och utför en rad olika övningar i varierande positioner på hästens rygg.
 
– Varje gång hästen tar ett steg måste ryttaren svara med en motrörelse och varje gång används olika muskler. Under ett 45-minuters hippoterapipass repeteras övningarna mellan 3 000 och 5 000 gånger. Jämför det med antalet repetitioner man hinner med under ett vanligt terapipass på en klinik. Det är ett enormt antal repetitioner som hjärnan måste svara på, förklarar Shurtleff.

Barnens stabilitet i huvud och bål mättes före behandlingens början och direkt efter att den avslutats. Ytterligare en uppföljning gjordes tre månader efter avslutad behandling. För att kunna göra en objektiv mätning av resultatet konstruerade Shurtleff en mekanisk tunna som barnen fick sitta på medan de dokumenterades med hjälp av motion capture, en videoteknik som används för att fånga in och återskapa mänskliga rörelsemönster.

–  I genomsnitt hade de hälften så mycket rörelse i bål och huvud efter behandlingen, vilket betyder att de hade förbättrat muskelkontrollen. Och när de kom tillbaka efter tre månader hade de bibehållit den kontrollen. Förändringarna var så uppenbara att vi kunde observera dem med bara ögonen.

Just nu är det svårt att få forskningsanslag i USA, men trots det är fler studier redan på gång. Härnäst ska Shurtleff handleda en doktorand som ska studera effekterna av hippoterapi på barn med autism.

– Jag skulle även vilja göra en längre studie på nio månader. Den längsta hippoterapi-studien som gjorts hittills är på 12 veckor, men vi har inga bevis för att effekterna avtar efter den tidsperioden och vi vet inte när de planar ut, säger han.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-09

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.