Hoppa till innehåll

Reflektion kring morgondagens arbetsterapi inom rehab

Bildtext: Blenda Isaksson

Text: Blenda Isaksson Mettävainio, leg. arbetsterapeut, specialist i arbetsterapi inom arbetsliv, särskild arbetsterapeutisk utredning och intervention.

Hur kommer morgondagens arbetsterapi att se ut? Då, för 30 år sedan, när jag var nyutexaminerad arbetsterapeut spatserade jag in på vårdavdelningarna med mina handskrivna OH-bilder och informerade personalen om Arbetsterapi. Det var inte ovanligt att man som alldeles nyutbildad arbetsterapeut var den enda i sin yrkesgrupp, i bästa fall hade man en lika nyutbildad kollega till sällskap. Med stolthet informerade vi om den verksamhet vi samtidigt byggde upp. Vad var det vi hade för budskap? Jo, vi sa att ”arbetsterapi betyder behandling genom deltagande i arbete eller aktivitet.”

Vidare sa vi att ”ändamålet är att motivera och stimulera patienterna att genom egna ansträngningar uppnå bästa möjliga funktionella kapacitet”. Delar känns fortfarande aktuellt och annat ser vi är förändrat i jämförelse med det som nu är dagens arbetsterapi.

Idag mäter vi inte arbetsterapins resultat i ökning av personens funktionella kapacitet, målet idag är att genom arbetsterapi öka personen delaktighet och engagemang i sina livsroller.

En annan förändring inom vår verksamhet är att vi tidigare oftast utförde vår arbetsterapi i verksamheter med förutbestämda aktiviteter, det vill säga ”arbetsterapin”. Idag utför vi våra utredningar och interventioner/insatser i de aktivitetsmiljöer som finns i personens liv.

Hur ska arbetsterapi ”komma in” i människors liv idag och imorgon? Vilka är de personer som behöver arbetsterapi och vad behöver de? Var i rehabiliteringsprocessen är arbetsterapi verksamt och meningsfullt?

I dagens och morgondagens arbetsterapi finns ännu större behov av modeller som beskriver det vi menar med arbetsterapi, begreppsmodeller och modeller som beskriver varför vi gör det vi gör i den arbetsterapeutiska processen, det vill säga processmodeller.

Vidare ska den arbetsterapeutiska insatsen genomsyras av ett förhållningssätt som stödjer personens delaktighet och möjliggör utvecklingen av en samarbetsrelation. Vi är skickliga arbetsterapeuter och personen är experten i sitt liv. Det ställer krav på att vi på ett effektivt sätt kan inhämta den information som gör att vi kan identifiera personens resurser och begränsningar samt personens behov av arbetsterapi. För att det ska vara möjligt identifierar vi först vilka som är personens livsroller och vilka mål personen själv har i sitt liv. En information som inhämtas med stöd av kvalitetssäkrade instrument.

Arbetsförmedlingen definierar sin verksamhet genom de tjänster vi erbjuder våra kunder. Inom ramen för dessa tjänster beskrivs ett antal metoder.

En del av arbetsterapeuternas uppdrag inom Af är att genomföra den metod vi kallar för ”Aktivitetsbaserad bedömning av arbetsförmåga”. I den metoden har Model of Human Occupation (MOHO) valts som begreppsmodell för att beskriva mänsklig aktivitet. En begreppsmodell som dessutom har instrument som är praktiskt (kliniskt) användbara och kvalitetssäkrade via forskning.

I MOHO finns också interventionsmodeller som beskriver anpassning/omställning i aktivitet och förändringsprocessen (Stage of Change). MOHO blir en användbar modell både för utredning, planering och genomförande av intervention.

Instrument vi idag använder oss av är bland annat WRI (Worker Role Interview), BDA (Bedömning av delaktighet i aktivitet) , AWC (Assessment of Work Characteristics) och AWP (Assessment of Work Performance).

Med stöd av WRI och BDA identifierar vi de resurser och begränsningar som finns och hur det påverkar möjligheten för personen att vara delaktighet och engagera sig i arbete (den aktivitetsmiljö som är den aktuella för Af:s verksamhetsområde). Utifrån det identifieras personens rehabiliteringsbehov. Arbetsterapeutens förhållningssätt vid administrationen av dessa instrument är viktig, ett klientorienterat förhållningssätt är en grundförutsättning för att öka personens delaktighet i planeringen av sin egen rehabilitering.

Det räcker inte med att vi tar oss företrädesrätt att tolka hur vi uppfattar personens resurser och hinder, det viktiga är att få en bild av hur personen uppfattar sin situation.

Inte alltför sällan har de personer vi möter begränsade möjligheter, att i den situation de befinner sig, svara mot de förväntningar som finns eller som man upplever finns i rollerna. En energikrävande rollkonflikt upptar en stor del av personens engagemang. Personerna måste då få en möjlighet att reflektera över sin situation och vilka möjliga strategier som finns för att nå ökad delaktighet i arbetsrollen.

Med stöd av den information vi inhämtar i våra instrument och med ett klientorienterat förhållningssätt kan vi stödja personen att sätta upp egna mål som också blir värda att investera ansträngning i för att nå.

I de fall personen upplever behov av att få en bättre förståelse för hur dennes förmågor och begränsningar påverkar arbetsförmågan blir det ofta aktuellt med en aktivitetsbaserad bedömning av arbetsförmåga. Eftersom vi gör utredningar i de aktivitetsmiljöer som finns i personens arbetsliv blir våra utredningsmiljöer av mycket skiftande lag. Det leder till behov av ett instrument som smidigt går att hantera i varierande miljöer för att få en fördjupad insikt i de krav som finns i arbetsuppgifterna och hur utfallet blir i arbetsprövningen. Med stöd av AWC beskriver vi då en arbetsuppgifts karakteristika utifrån i vilken omfattning en arbetsuppgift ställer krav på olika färdigheter hos individen för att arbetsuppgiften ska kunna utföras ändamålsenligt och effektivt. Med stöd av AWP bedömer vi en individs färdigheter vid utförandet av arbete. Bedömningen med AWP ger svaret på hur effektivt och ändamålsenligt en individs utförande av en arbetsuppgift är, inte varför det fungerar på detta sätt.

Inom ramen för Arbetsförmedlingens verksamhet arbetar vi också med anpassning av arbetssituation. Även detta är en grannlaga uppgift som kräver förståelse för kraven i arbetet och personens färdigheter. Risken med en anpassning är att arbetsuppgifterna blir så fragmentariska att det inte blir möjligt att uppnå en känsla av en hel arbetsroll, därmed blir en sådan situation svårt att acceptera. Det kräver också en förståelse för den sociala dimensionen, för att en anpassad situation ska fungera krävs att den blir accepterad av arbetsgruppen.

Arbetsterapeuter har modeller och instrument för att få en förståelse för faktorer som påverkar arbetsförmågan, bedöma aktivitetsförmåga i arbete och interventionsmodeller som beskriver anpassning/omställning i aktivitet och hur vi stödjer en förändringsprocess i arbetet. Det gör oss till en profession som blir intressanta kreatörer på detta område, vi formar insatser/interventioner utifrån ett identifierat aktivitetsproblem som personen har. Detta stödjer på ett förtjänstfullt sätt personens möjlighet att finna och utveckla nya arbetsroller eller infallsvinklar på den arbetsroll man har.

I våra utredningar på arbetsförmedlingen är det inte ovanligt att det visar sig att personen har så begränsade möjligheter att upprätthålla vanor och rutiner i vardagen att det i sig blir ett hinder för delaktighet i arbetsrollen. En arbetsroll som man i sig har goda färdigheter att möta, och om den kunde upprätthållas, skulle innebära en betydligt större känsla av tillfredsställelse i livet. Inom Af:s verksamhet har vi goda möjligheter att utveckla en arbetsroll, däremot har vi inte på samma sätt insatser för att stödja personen i utveckling av aktivitetsförmågan i förhållande till andra livsroller.

Nu ser jag, som länge varit verksam inom Af, med glädje på införandet av Rehabiliteringsgarantin. Syftet med Rehabiliteringsgarantin är att de kvinnor och män som är sjukskrivna eller riskerar att bli det ska få utredning och behandling för att återfå sin arbetsförmåga och därmed kunna återgå i arbete. Här säger man att en viktig del är att fundera över hur vardagen ser ut. Vad är det som gör ont? Man söker efter strategier för att minska eller undvika smärtan. Arbetsterapeuten är en av yrkesgrupperna i ett så kallat multimodalt team.

Är det nu som arbetsterapeuter, inom exempelvis Primärvård, kommer att utveckla interventioner för att tidigt stödja de sjukskrivna personerna att anpassa sina dagliga vanor och rutiner i olika livsroller?

Det arbetet är redan igång på många håll och till er som inte kommit igång skulle jag vilja säga: ”Ta stafettpinnen!” Era insatser är ett viktigt stöd i personernas väg från att vara sjukskriven och förhindrad att vara delaktig i arbete till att åter uppnå delaktighet i arbete.

En rehabiliteringsprocess där behov finns av interventioner för att medvetandegöra hur de personliga värderingarna påverkar de val man gör, vilka tillgängliga personliga resurser i form av exempelvis färdigheter och intressen som finns, och vilka omgivningsfaktorer som stödjer och förhindrar en coping process.

Den samhällsförändring som också påverkar den arbetslivsinriktade rehabiliteringen idag är införandet av Rehabiliteringskedjan, det nya sättet att bedöma rätten till sjukpenning.

Vad innebär då rehabiliteringskedjan?

Från och med den 1 juli 2008 gäller nya regler inom sjukförsäkringen. En rehabiliteringskedja införs i syfte att genom tidiga insatser ge fler sjukskrivna möjlighet att komma tillbaka till arbete. Förslaget om rehabiliteringskedjan återfinns i regeringens proposition ”En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete”.

Rehabiliteringskedjan innebär bland annat följande

  • Fasta tidpunkter för Försäkringskassans bedömningar av rätten till ersättning.
  • Begränsningar för hur länge en person kan uppbära sjukpenning.
  • Inga nya tidsbegränsade sjukersättningar medges.

Rehabiliteringskedjan kommer att innebära krav på omorientering i arbetslivet. Det handlar om att finna nya intressen som kan utvecklas till en arbetsroll värd att engagera sitt liv i. För att uppnå det kommer arbetsterapeutiska insatser tidigt i sjukskrivningsprocessen eller för att förhindra sjukskrivning vara av betydelse.

Om morgondagens arbetsterapi ser ut som dagens arbetsterapi så har det inte skett någon utveckling alls. Det är viktigt att yrket utvecklas och följer den utveckling som sker i olika verksamhetsområden och de behov som finns i ett föränderligt samhälle. Annars blir arbetsterapi något som en gång var användbart. För att klara av dessa förändringar med en yrkesetik som ger oss trygghet i det dagliga arbetet krävs en tydlighet i det arbetsterapeutiska verksamhetsområdet och en självklar koppling mellan utbildning, praxis och forskning.

Hur ser då morgondagens arbetsterapi ut? Framtidens arbetsterapi påverkas av den ständigt pågående samhällsutvecklingen. Idag myntas många begrepp som berör oss: Rehabiliteringsgarantin, Rehabiliteringskedjan, sjukskrivningsprocessen osv. Denna föränderliga omvärld kräver en kvalitetssäkrad och evidensbaserad arbetsterapi. Arbetsterapi bör vila på vetenskap, en vetenskap som ska vara lättillgänglig för verksamma arbetsterapeuter.

För att säkerställa arbetsterapi behöver vi

  • Ha tydliga modeller för arbetsterapi med valida och reliabla instrument för att underlätta och säkra insamlingen av information vad gäller personens resurser och hinder avseende personens sammanhang.
  • En tydligt beskriven arbetsterapiprocess som beskriver arbetsterapeutens tillvägagångssätt i arbetet med personen.
  • Evidensbaserade program.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.