Hoppa till innehåll

Kortsiktigt tänkande gör äldre till fångar i sina hem

Artikelserie, del 6 - Tillgänglighet

Bildtext: Guy Lööv, ombudsman på PRO, ser flera hinder i samhället för de äldre, inte minst när det gäller våra bostäder och deras omgivning.
– Men vi måste se på tillgängligheten utifrån två perspektiv; ett ur ett bredare samhällsperspektiv, det andra utifrån den enskilde individens behov där det alltid kommer att behövas individuella anpassningar., skriver han.

Text: Guy Lööv, ombudsman, PRO

Många äldre är idag fångar i sina egna hem. Det är långt mellan denna verklighet och de politiska målen om att alla ska ha goda bostäder och leva i en stimulerande och trygg miljö. Vi kan inte lita på att frivillighet ska lösa detta stora hälsoproblem för många människor. Det behövs skärpt lagstiftning. Generella åtgärder för en god tillgänglighet behöver också kompletteras med olika individuella insatser.

För tre år sedan genomförde PRO en så kallad syneförrättning, där vi granskade hur väl de politiska målen om goda bostäder och tillgänglig miljö uppfylls för personer som behöver använda rullstol eller gånghjälpmedel och som bor i ett hus byggt före mitten av 1970-talet. Det är i dessa flerfamiljshus vi möter de flesta äldre som inte flyttat till radhus eller villa. Runt hälften av dagens pensionärer bor i hyreshus. Många bor kvar i det hus de flyttade till under 1950- och 60-talen.

Resultatet bekräftade i stort det vi anade. Bostäder som är byggda under den aktuella tiden är inte planerade för människor med olika former av rörelsehinder. Många hus saknar hiss och finns hiss är det ofta trappavsatser till denna. Många lägenhetsutrymmen är trånga. Inte minst gäller det toalett och badrum. Trösklar och allt för smala dörrbredder kan göra det svårt att ta sig mellan lägenhetens olika rum. När vi vidgar frågan om tillgängligt boende till att även gälla den omgivande miljön och möjligheten att nå olika former av service, blir bristerna ännu större.

Under hösten 2009 och våren 2010 kartlade våra medlemmar 238 av landets kommuner i en stor gemensam undersökning som omfattade en mängd områden, däribland frågor om tillgänglighet.

Det är stora skillnader mellan kommunerna. I flera kommuner är det svårt att komma in i kommunhuset om man använder rollator eller rullstol och det är svårt att ta sig fram på gator och torg. När det gäller bostäderna är situationen ännu värre. Men vi ser också kommuner där man arbetar ambitiöst med tillgänglighetsfrågor och där framsteg nåtts.

Med stigande ålder ökar andelen som har någon form av rörelsehinder. Enligt SCB:s levnadsnivåundersökning uppger cirka 20 procent i åldersgruppen 65-79 år att de har nedsatt rörelseförmåga.

I åldersgruppen 80 år och äldre är motsvarande andel drygt 50 procent. För en pensionärsorganisation blir därför frågor om tillgänglighet mycket viktiga. Det handlar i grunden om äldres valmöjligheter; att kunna få välja var man ska bo, fast man får allt svårare att gå utan hjälpmedel. Att den omgivande miljön inte heller hindrar personer med rörelsenedsättningar och att det i bostadens närhet finns tillgång till dagligvarubutiker och olika serviceinrättningar.

Egentligen skulle stora delar av den offentliga miljön redan vara tillgänglig. Enligt 17 kap 21a § plan- och bygglagen ska enkelt avhjälpt hinder till lokaler och allmänna platser dit allmänheten äger tillträde vara åtgärdade senast år 2010.

När detta år är slut kommer fortfarande bristerna vara stora av det enkla skälet att det saknas sanktionsmöjligheter mot kommuner och fastighetsägare som inte följer lagen.

Vi måste se på tillgängligheten ur två perspektiv. Först det bredare samhällsperspektivet. Utgångspunkten ska vara att bristande tillgänglighet är diskriminering. Otillgängligheten utestänger en stor grupp människor från samhällslivets olika aktiviteter. Det begränsar också enskildas valmöjligheter vad gäller boendet.

Plan- och bygglagstiftningen måste skärpas och förtydligas. Vi kommer aldrig att nå särskilt långt om vi förlitar oss på frivilliga lösningar och att det ordnar sig om marknaden får råda. De förändringar av lagen som nu är på gång, verkar vara ett steg i rätt riktning.

Vår organisation har inför valet också krävt att de så kallade rot-avdragen ska få användas för att förbättra tillgängligheten. Detta skulle kunna ge en skjuts åt att bygga bort bristerna i vårt bostadsbestånd.

Äldreboendedelegationen föreslog i sitt slutbetänkande ”Bo bra hela livet” att det införs ett tillgänglighetsbidrag för installation av hiss och för andra åtgärder i flerfamiljshus som skapar tillgängliga boendemiljöer. Denna form av bidrag kommer att behövas för att stimulera fastighetsägarna. Utan en subvention riskerar också hyrorna att höjas när en hiss ska installeras.

Det andra perspektivet på tillgänglighet rör den enskilde individen. Oavsett hur väl vi bygger bort hinder i fastigheter och miljön kommer alltid individuella anpassningar att behövas. Det handlar bland annat om en generös tillämpning av bostadsanpassningsbidrag. Däri ingår också att det finns kunnig personal i kommunen som kan hjälpa den enskilde att hitta goda lösningar.

Men tyvärr är det ofta sparniten som styr – och gör det i så hög grad att kommunerna bryter mot lagen.

Detta kortsiktiga tänkandet, med dåligt anpassade bostäder, ökar risken för olyckor och skador.

Som en del i insatserna för att göra samhället tillgängligt ingår också möjligheterna för den enskilde att få tillgång till hjälpmedel för att kunna förflytta sig. I både kommuner och landsting har hjälpmedelshanteringen blivit ett allt sorgligare kapitel. Mest belysande i sammanhanget är nog rollatorn. I flera landsting och kommuner tas avgifter ut för detta hjälpmedel. Några har mycket snäva regler för att överhuvudtaget bevilja en rollator som hjälpmedel. Det är också brist på personal som kan ge råd och information om hjälpmedel och - när så behövs - träna den enskilde att använda det.

Lagstiftning för tillgänglighet är central – men räcker alltså inte. Nekas jag möjligheten till en rollator, så spelar det ingen roll hur tillgänglig miljön runt omkring är. Jag blir ändå fånge i mitt hem.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.