Hoppa till innehåll

Arbetsterapi kan förändra skolan

I skolan är muntliga rutiner ofta det vanligaste arbetssättet i klassrummet. När arbetsterapeuterna i Umeå-projektet ATiS föreslog en skriftlig rutin istället, tog eleverna in instruktionerna bättre och hela klassen fick ett positivare klimat.

Bildtext: Ingela Gotthardsson, projektansvarig och Malin Carlbom, en av arbetsterapeuterna inom ATiSprojektet i Umeå.

Text och foto: Bitte Torbjörnsdotter

– För elever som har svårt med rutiner är det jättebra att få dem bildligt och skriftligt, säger Malin Carlbom, en av arbetsterapeuterna i projektet.

När kommundelschefen Ingela Gotthardsson, även utbildad arbetsterapeut, läste hur observationsverktyget skol-AMPS har använts inom arbetsterapi i amerikanska skolor, insåg hon att det kunde användas även i Sverige. Hon föreslog ett projekt i Umeås tre kommundelar och projektet ATiS startade 2007.

– Mina kollegor tyckte att det verkade spännande. För mig kändes det som en rolig utmaning att arbetsterapeuter skulle få medverka till utvecklingen i en verksamhet där vi tidigare inte varit, säger Ingela.

Hon blev projektansvarig för de projektmedel som söktes, men man kunde förstås inte applicera den amerikanska modellen rakt av, utan var tvungna att utforma en egen metod.

– Det gav en bra tyngd att ha skol-AMPS som en ingång. Och vi fick ett resultat där skolan tydligt kunde se förändringar i elevernas förmåga.

I projektet hade två arbetsterapeuter flera skolor och förskolor att verka på. Första tiden gick åt till att informera personalen om hur terapeuterna kunde hjälpa till. För Malin Carlbom, som övertog en av tjänsterna efter två år, kunde det ibland vara lite svårt att få respons.

– Vi ägnade mycket tid åt att förankra vår metod och skapa tydlighet i vad arbetsterapi är. Att skolledarna förstod var en avgörande faktor, eftersom det finns en lång tradition inom skolan att lärarna ska klara av sin klass själva, berättar Malin.

Insatserna fokuserades till individnivå i början. En elev hade exempelvis svårt att få ordning i bänken och missade därmed information från läraren samt fick med sig fel saker hem.

– Först städade vi bänken tillsammans och sorterade saker och böcker i storleksordning. Sedan tog vi en bild på det färdiga resultatet och gjorde en skriftlig rutin. Det är ju en ganska enkel åtgärd som inte kostar särskilt mycket, menar Malin.

Samtidigt som arbetsterapeuterna byggde relationer med skolpersonalen och jobbade med eleverna, försökte de skapa en fungerande metod.

– Ibland kunde jag få ett uppdrag i korridoren, det fanns inga rutiner alls. Vi ville ha tydlighet och försökte skapa lathundar eftersom målet var att jobba likadant på alla inblandade skolor, förklarar Malin.

De sökte en plats i elevhälsan med bland annat skolsköterska och specialpedagog, vilket inte alltid var så lätt då den nya professionen i skolan betraktades som lite hotfull.

– Fast alla bidrar med sitt och ibland går ju zonerna in i varandra. Jag är van att jobba i team där man lägger pusslet tillsammans, men upplevde ibland att skolans alla resurser jobbade i separata spår. Man har en annan syn på teamarbete, säger Malin.

Dessutom fick arbetsterapeuterna poängtera att deras specialistområde handlar om begränsningar i utförande som kan påverka inlärningen, att de inte är pedagoger.

När de goda resultaten visade sig, flyttades ATiS upp från de lägre årskurserna. En gruppförändring i högstadiet var att schemastrukturen skulle se likadan ut i varje klassrum. Förut sa eller skrev alla ämneslärare sina uppgifter på olika sätt. Nu skrevs all information om dagens mål, uppgifter och läxa likadant på tavlan.

– I sjunde klass ska eleverna helt plötsligt ta eget ansvar. Tavelschemat blev ett stöd att fota av eller sms:a till sig själva. Alla fick samma behandling och ingen blev utpekad med problem.

Ibland fick Malin fungera som en länk i kontakten med föräldrar. Det kunde vara en elev med svårigheter hemma som skolan inte såg.

– Man kommer varandra ganska nära i samtal om vardagen, man fick vara beredd på någon form av krisreaktion. Därför var det viktigt att vara tydlig.

Grunden för Anders Nylander, för- och grundskolechef i Hörnefors, är att alla elever oavsett behov ska nå målen, som är skolans uppdrag av staten.

Därför anser han att ATiS varit ovärderligt i att kunna ge stöd inom den ordinarie klassen.

– Det är vanligt med stök och koncentrationssvårigheter och då måste vår personal plocka ut eleven ur klassen för särskild undervisning, vilket kräver ett särskilt beslut. Därför har det varit så bra när arbetsterapeuterna hjälpt läraren att organisera undervisningen så att eleven fungerat bättre i klassen, säger han.

Han vet att många barn har svårt att organisera sina egna studier, i allt från att behålla en penna till att få med sig rätt saker hemifrån.

– Det har varit suveränt att arbetsterapeuterna kunnat hjälpa även föräldrarna i hemmet med basala saker. Dessutom har de en kunskap om fysisk ergonomi som vi inom skolan inte har. Genom goda resultat kan arbetsterapin få bekräftelse och bevisa att den kan komplettera elevhälsan på ett bra sätt, menar Anders Nylander.

Malin har lärt sig mycket under projekttiden, att se var hon behövdes och berätta hur hon kunde hjälpa till. Men det var nödvändigt att ha kollegor. Visserligen fanns Ingela som resurs i kontakterna med skolledningen, men arbetsterapeuterna behövde dela sina erfarenheter med andra.

– Då blev jag stärkt i att jag höll på med arbetsterapi. Och jag är tacksam över min erfarenhet från tidigare anställningar för det har varit ett tufft jobb på en ny arena, berättar Malin.

Ingela instämmer i att skolans värld är komplex, men samtidigt fullt möjlig att utveckla på nya sätt.

– Man måste vara ödmjuk och ha förståelse för personalens kompetens. Det behövs en tydlig verksamhetsplan över vem som gör vad. Men lär gärna av våra erfarenheter. Gör först en dokumenteringsplan, ha en metod och jobba sen aktivt i skolan. Nästa steg är att integrera dokumentationen med den övriga elevhälsans databas, säger hon.

Michaela Munkholm, som var en av de första arbetsterapeuterna i ATiS, avslutar nu en doktorsavhandling från projektet. I publikationen, som kommer i höst, ses förändringarna tydligt, framför allt på individnivå.

– Det är så roligt att vi finns med i en vetenskaplig forskning, säger Ingela men beklagar samtidigt att bara en av de tre kommundelarna går vidare efter projektets slut. Malin Carlbom har fått halvtid i Hörnefors för att implementera verksamheten.

– Närvaron är betydelsefull, annars blir det svårt för oss att påverka. Vi var på god väg att kunna realisera i större skala, men i kampen om resurserna har kommundelarna prioriterat olika. Men för att vi ska lyckas fullt ut så måste även skolan ha modet att våga, säger Ingela Gotthardsson.

Anders Nylander håller med om att pionjärprojektet ATiS måste få leva vidare.

– Jag hoppas att vi kan etablera och sprida metoden och kanske dela tjänsterna med andra skolor i framtiden. Men det allra viktigaste är att skolan får se konkreta resultat.

Modell som användes i projektet
Modellen som användes inom projektet.

Anders Nylander
Anders Nylander, för- och grundskolechef i Hörnefors i Umeå, hoppas att metoden med Atis kan bli permanent och att tjänsten sprider sig till fler skolor i framtiden.

Sittställning före  Sittställning efter    Grupprum före åtgärder  Grupprum efter åtgärder
Konkreta åtgärder i elevernas skolmijö före respektive efter att arbetsterapeuterna inom projektet gått in och gjort åtgärder. Bilderna överst: sittställning före och efter. Bilderna nederst: elevernas arbetsrum före och efter.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-11-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.