Hoppa till innehåll

Samhället är blindare än jag

Artikelserie, del 4

Bildtext: Studenten Catarina Ahlquist är trött på de hinder som hon möter ute i samhället på grund av sin synnedsättning. Hon tycker politikernas vision om ett tillgängligt samhälle för ekar ihåligt.

Text: Catarina Ahlquist

Hur är det möjligt att samhället inte är fullt tillgängligt för alla människor när det verkar finns tusentals visioner om att alla ska ha samma rättigheter? Enligt FN:s grundregler är alla människor lika mycket värda och ska ha rätt att leva ett delaktigt liv. Trots detta återstår ett omfattande tillgänglighetsarbete i Sverige. Man kan fråga sig om  handlingsplanen ”Från patient till medborgare” mest antogs av riksdagen som ett slags alibi för att visa att man visst bryr sig om alla medborgares möjlighet till delaktighet. Jag tycker att det är tragiskt att Sverige år 2010 är ett samhälle som bara är utformat för den ”normala människan”.

I Norge, USA och flera andra stater finns en lag som skyddar personer med funktionsnedsättning från otillgänglighet, där klassas det som diskriminering, men icke i Sverige.

Ofta när det talas om tillgänglighet syftas det på det rent fysiska i en miljö. Jag som har en synnedsättning möter dagligen hinder i samhället. Det kan handla om allt från att inte kunna rösta i allmänna val själständigt. När jag skulle rösta till EU-parlamentet fick en valarbetare hjälpa mig att kryssa i rätt namn, eftersom det var omöjligt att se vad som stod på valsedlarna. Jag undrar hur det ska gå i riksdagsvalet i september. Jag vill ju ha anonym rösträtt som alla andra, det är en demokratisk rättighet som jag nekas.

Ett annat vanligt hinder är kollektivtrafiken. Då det sällan finns linjeutrop får jag springa mellan alla bussar och fråga efter rätt linje, har jag tur så är busschauffören inte grinig. Sedan ska man ju av bussen, det är lika spännande varje gång, saknas det hållplatsutrop kan jag hamna var som helst. Det kan förstås vara ett äventyr, men ska jag passa en tid är det ganska opraktiskt att hamna i fel ände av staden.

Att hitta utgångsdatum samt priser på varor i butiker är ett annat hinder. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Trots alla brister i den fysiska miljön, kan jag uppleva brister i gott bemötande som större. Det är en utmaning att möta nya människor, eftersom jag aldrig vet hur deras inställning till min synedsättning är. Antingen tycker de synd om mig och vill ta hand om mig eller så tycker de att jag överdriver mina problem. Jag försöker alltid att poängtera att min synnedsättning inte är en egenskap, dock är den en del av mig, precis som mitt brunröda hår. Jag är som alla andra.

När jag skulle börja plugga till arbetsterapeut på Linköpings universitet var jag positivt inställd, då jag visste att universitet brukar erbjuda extra stöd till studenter med funktionsnedsättning. Dock blev inte allt en dans på röda rosor. Det kändes inte som att universitetet hade full erfarenhet av studenter som kräver extra stöd och anpassningar. Enkla anpassningar och lösningar blev stor byråkrati. Ibland tror jag att en del tyckte att det var lite jobbigt att jag var så på och aldrig gav upp. Vid ett tillfälle ifrågasattes till och med mitt val av utbildning på grund av min synnedsättning.

Jag ser det snarare som en styrka att någon som själv har en funktionsnedsättning vill bli arbetsterapeut, då jag på så sätt kan förstå hur många av våra klienter känner sig. Allt kommer jag inte att kunna göra, men så är det väl för alla.

Jag tycker att mångfald är något positivt, det borde vara en styrka för samhällsutvecklingen att människor är olika. Detta vet jag att många håller med om, men varför ser då verkligenheten annorlunda ut? Jag som har en funktionsnedsättning ses som besvärlig och krävande istället för en resurs, det tycks vara jobbigt att få kritik. När jag påtalade brister i Östgötatrafikens nya biljettautomater var det inte populärt. Men jag ser inte att bruka dem, då måste jag ju anmärka på problemet. Som svar får jag att jag kan få åka gratis eftersom jag är handikappad. Då blir jag bara arg. Jag har inte bara samma rättigheter som alla andra, utan även samma skyldigheter, detta glöms bort.

Ska jag slippa plugga och arbeta också, eller? Jag vill faktiskt vara med och bidra till samhällsutvecklingen. Varför kan inte min kompetens ses som en möjlighet? Det är inte mig det är fel på, utan på samhället. Ibland känns samhället mer blint än den gravt synskadade.

Många gånger är det enkelt att åtgärda otillgängligheten, viljan tycks finnas men ändå tar det stopp. Här kan arbetsterapeuter spela en viktig roll för att förbättra tillgängligheten, professionen måste bli en mer eftertraktad resurs i tillgänglighetsarbetet.

Nu är det ju så inne att tänka miljövänligt, att bygga ett tillgängligt samhälle från början skulle spara en hel del resurser. Man kanske kan fråga sig varför saker behöver vara tillgängliga. Jag kan väl bara be om hjälp.

Mitt svar är enkelt, otillgänglighet bidrar till särbehandling och utanförskap.

Att ständigt vara beroende av människors välvilja är fruktansvärt. Jag känner mig inte självständig, däremot känner jag mig exkluderad och utanför. Det är en hemsk känsla. Om man aldrig har upplevt utanförskap kan det kanske vara svårt att förstå hur det känns. Efter utbildningen är min dröm att starta ett företag som syftar till att utsätta de mest ”normala” för utanförskap och förhoppningsvis bidra till ändrade attityder.

Jag vill leva ett självständigt liv, utan att vara beroende av andra människors hjälpsamhet. Idag förlitar jag mig på min vilja och tänker positivt, jag testar och utmanar mig själv i min vardag genom att bara kämpa på, trots hinder. Dock orkar inte alla kämpa så här, därför måste Sverige vara byggt för alla. Man ska inte behöva vara extra stark bara för att man har en funktionsnedsättning.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-10-30

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.