Hoppa till innehåll

"Dramatisering ger en djupare förståelse"

Sissel Horghagen har hittat ett inspirerande sätt att presentera sina forskningsresultat. Med dramatikens hjälp ger hon röst åt en av Norges första arbetsterapeuter. – Att blanda kultur och vetenskap bidrar till en djupare förståelse och ger ett större sammanhang, säger hon.

Text: Emma Lundenmark 
Foto: Inger Brit Werge-Olsen

Sissel Horghagen är lektor i arbetsterapi vid Högskolan i Sör-Tröndelag i Trondheim. Hon har arbetat med teater sedan 1980 och fem år senare blev hon färdig arbetsterapeut.

Att föra samman konst och vetenskap är något hon hållit på med i hela sitt yrkesverksamma liv. Hon förklarar att hon hittar många andra problemställningar på det sättet.

– Jag får gå in i materialet och känna i kroppen hur det till exempel är att vara arbetsterapeuten som inte får sina argument godkända av sina överordnade.

Exemplet kommer från hennes senaste presentation ”Skapande aktiviteter i arbetsterapi – en sorglustig historia” som hon bland annat gav vid Umeå universitet i slutet av januari. Den bygger på djupintervjuer av pionjärer inom arbetsterapin i Norge; The use of craft activitieas an occupational therapy treatment modality in Norway during 1952-1960 (Horghagen, Josephsson, Alsaker, 2007). Artikeln finns att läsa i Occupational Therapy International 14(1).

– När jag publicerar en vetenskaplig artikel och samtidigt använder en annan slags presentation så når jag ut bredare med mitt material. Det blir också fler som läser mina artiklar så det är en vinna-vinna-situation, berättar hon.

Det är ingen vanlig akademisk presentation det handlar om. Istället inleder Sissel Horghagen med att följa tråden från ett garnnystan och ställa frågan “Where do we come from and how did we get here”, medan ett bildspel från historien rullar igång. Vi får höra berättelsen om en ung arbetsterapeut som får jobb på ett sanatorium för tuberkulossjuka och om de människor hon möter i sitt arbete. Vi får bland annat följa den bleka flickan i en av sängarna som inte dog utan som istället började väva. Med sång och text får vi inblick i vad det kunde ge att få skapa med händerna och bli delaktig i något bortom sjukdomen. Som Sissel Horhagen själv uttrycker det i presentationen så kunde aktiviteterna hjälpa en att leva; “To do, to be and to become”.

Reaktionerna på presentationen har varit överväldigande, berättar Sissel Horghagen. I oktober uppträdde hon också för ENOTHEs räkning i Corona i Spanien, (European Network of Occupational Therapy in Higher Education.) Efteråt fick hon höra att det var ”fantastiskt, trollbindade och väldigt inspirerande”. Någon sade att det var ett gott exempel och att varje lärare måste hitta sitt sätt att använda sig av sin egen kreativitet i undervisningen.

Sissel Horghagen hoppas att fler ska bli inspirerade att satsa på det pedagogiska arbetet, eftersom hon upplever att det bortprioriteras på högskolorna. Med hennes projekt blir hon lite som en ”lonely cowboy” i forskarsammanhang. Hon tycker att det är trist att det många gånger bara är de publicerade arbetena som anses meriterande. Istället för att lägga allt fokus på resultaten borde man i högre grad få möjlighet att fundera kring hur man ska förmedla dem, anser hon.

– Vi är ju terapeuter och vi måste också vara bra på det relationella, hur vi ska kommunicera vår forskning till studenter och kollegor, liksom till brukare och deras anhöriga.

De positiva reaktioner som Sissel Horghagen får på sina projekt har ständigt gett henne ny inspiration till att fortsätta. Hon säger också att hon haft tur som haft två mentorer som trott på henne; lektor Nils Erik Ness på universitetet i Trondheim och docent Staffan Josephsson på Karolinska Institutet, som också varit med och skrivit artikeln från 2007.

Att använda en konstnärlig verksamhet jämte en akademisk tror Sissel Horghagen skapar ett större sammanhang. Hon berättar att hon också använder skönlitteratur i sin undervisning och att hon arbetat med texter från olika brukargrupper som sedan dramatiserats.

– Då kan en annan förståelse växa fram. Hur upplever människor diskriminering? Hur är det att leva med ett funktionshinder? Vad är empati? Hur hittar jag balansen mellan att vara människa och professionell yrkesutövare?

Hon säger att man på så vis inte bara får ta del av den objektiva, kollektiva kunskapen utan även den upplevda och den relationella. På så vis kan studenterna också lära sig att utveckla en professionell empati, något som är minst lika viktigt när man arbetar med människor.

Framöver ska Sissel Horghagen publicera en ny artikel tillsammans med Staffan Josephsson på Karolinska Institutet. Denna gång med berättelser från en grupp människor på en flyktingmottagning i fokus.

Hon har ännu inte bestämt hur presentationen av det materialet ska se ut, det ska hon tänka på under sin semester i de svenska fjällen. Men säkert är att även nästa presentation kommer att bli ännu ett inspirerande bidrag till den vetenskapliga produktion som sker på högskolorna.

Fakta/Sissel Horghagen

  • Sissel Horghagen har ansvar för kandidatprogrammet inom Arbetsterapi på Högskolan i Sör-Tröndelag i Trondheim.
  • Hon deltar också i ett utbytesprogram för lärare som hålls tillsammans med Umeå universitet.
  • Inom teatern är hon verksam med Pantertanter Produksjoner som bland annat fick ”Equalityprisen” av jämställdhet- och diskrimineringsombudet i Norge för sitt arbete med marginaliserade grupper.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-10-30

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.