Hoppa till innehåll

"Jag har alltid tackat ja"

Slumpen, mer än att hon varit någon karriärstrategi, har lett Birgitha Archenholtz till arbetet i direktörsstaben för Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon brukar tacka ja när hon blir tillfrågad. Ledarskap började hon träna tidigt, som storasyster med tre yngre syskon.

Bildtext: Birgitha Archenholtz räds inte att förändra och utveckla verksamheter. Det är det bästa hon vet. Efter många år som verksamhetschef för den samlade arbetsterapin på Sahlgrenska, är hon numera utredningsledare i sjukhusdirektörens stab.

Text: Jane Bergstedt
Foto: Björn Larsson Rosvall

Att utveckla och förändra en verksamhet är det bästa Birgitha Archenholtz vet. Det fick hon möjlighet till när hon blev chef för den samlade arbetsterapin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset 1997. Fyra sjukhus; Sahlgrenska, Mölndal, Högsbo och Östra, slogs då samman till Nordeuropas största sjukhus.

– Det var fantastiskt roligt att få vara med och bygga upp något nytt och skapa en bra modell för samarbete. Vi kunde satsa på den akademiska kompetensen, doktorander och metodutveckling. Fyra enhetschefer basade över var sin enhet med totalt ett par hundra anställda vid de fyra sjukhusen. Tillsammans blev vi starkare, säger Birgitha Archenholtz.

Nyfikenhet, lusten att lära nytt och ha roliga och varierande uppdrag har varit drivkrafterna. Det har tagit Birgitha till högsta ledningen för Sahlgrenska universitetssjukhuset, där hon började semestervikariera efter sin arbetsterapeututbildning för 30 år sedan.

Att ha resurser, makt och därmed möjlighet att påverka är viktigt för en chef och ledare. Makt är nödvändigt för att få saker och ting uträttade, att kunna peka med hela handen ibland.

– Ledarskap handlar både om förtroende och att få mandat. Mandat ger makt. Men det fungerar dåligt utan förtroende, som man måste få både uppifrån och från dem man är satt att leda.

Hon understryker hur viktigt det är att få med sig folk, att bjuda in och skapa delaktighet. Att inte tänka färdigt själv.

– Gör man det låser man sig lätt för sina egna idéer och ser inte det som är bra med andras förslag.

Tre gånger förnyade hon sina treårsförordnanden som verksamhetschef. Sedan var det dags för något nytt och hennes tjänst utlystes. Men sjukhuset hittade inte rätt kandidat och då tackade hon ja till ytterligare tre år för att, när möjligheten yppade sig 2008, söka en tjänst som utredningsledare i sjukhusdirektörens stab.

Utredningar och utvärderingar av olika slag har kantat chefsbanan, liksom forskning. Där har hon fått bruk för sin analysförmåga. Ett talande exempel är när hon skuggade en kollega och läkare på thoraxkirurgen under en verksamhetschefsutbildning.

– Jag var bland annat med på ett ledningsgruppsmöte med en inbjuden representant från regionens utvärderingsenhet, CVU, Centrum för verksamhetsutveckling. Min kollega ville få en sammanslagning av två vårdavdelningar utvärderad. Men CVU hade inte resurser just då och då sa jag att jag kunde göra det.

Så har det varit hela tiden, ofta har hon blivit tillfrågad och ibland har hon erbjudit sina tjänster för att det varit roliga och spännande uppdrag.

Redan efter ett halvår som utredningsledare fick hon frågan om att bli tillförordnad kommunikations- och kanslidirektör för sjukhusdirektörens stab när en vakans uppstod. Sin vana trogen tackade hon ja. Vid den här tidningens pressläggning är Birgitha dock åter tillbaka på sin tjänst som utredningsledare.
 
Några karriärambitioner har hon aldrig haft. Men projekt och uppdrag har som sagt avlöst varandra.

– Jag är nyfiken och har hoppat på olika saker, jag gillar variation. Världen vidgas och jag har alltid lärt mig något. Det har dessutom det positiva med sig att man blir sedd i organisationen och alla tycker det är roligare med människor som säger ja.

Att Birgitha Archenholtz har en kapacitet som få visar en snabb genomläsning av hennes digra CV. År 2000 doktorerade hon samtidigt som hon var verksamhetschef för den största samlade arbetsterapiverksamheten i landet. Doktorsavhandlingen handlade om sjukdomsinverkan och livskvalitet vid reumatisk sjukdom.

– Ja, men så tog det åtta år också, kvällar, helger och semestrar. Jag har blivit van att jobba dubbelt. När jag blir engagerad så orkar jag. Jag tycker inte att jag har slitit. Tvärtom har jag haft förmånen att hela tiden ha stimulerande och roliga uppdrag.

Till saken hör att hon förutom två egna barn, en son och dotter, också haft tre fosterbarn, en pojke och två flickor. Och nu finns dessutom två barnbarn.

– Jag tycker att jag haft det så bra att jag vill dela med mig.

Det var i det specialiserade reumateamet vid Sahlgrenska hon främst arbetade efter sin examen 1980.

Fast det var som frisör hon började sitt yrkesliv. Hon är uppväxt i Nässjö med tre yngre syskon. När hon bestämde sig för att vidareutbilda sig sökte hon både till socionom- och arbetsterapiutbildningarna i Göteborg och kom in på båda.

– Jag hade sett några arbetsterapeuter i arbete och tyckte det verkade både aktivt och kreativt, så fick det bli. Det har jag aldrig ångrat.

Under åren på reumatologen jobbade hon fackligt för FSA i Göteborg i åtta år och löneförhandlade.

– Jag insåg att jag gillar att förhandla. Jag tycker om spelet, att analysera och lägga upp en taktik, och sedan se hur långt man kan komma i mötet med motparten. Det gäller att lyssna, att vara fokuserad och aldrig tappa målet ur sikte.

Birgitha Archenholtz hann bli biträdande chefsarbetsterapeut innan hon 1991 fick en förfrågan från Vårdhögskolan i Göteborg om att undervisa. Och tackade ja, förstås.

Under några år hade hon en kombinationstjänst som adjunkt och arbetsterapeut. År 1994 blev det heltid som programsamordnare för arbetsterapeutprogrammet och hon fick möjlighet att vara med och forma den nya utbildningen. Försöksutbildningen på tre år förlades i Göteborg.

– Ämnet akademiserades och fick struktur. I dag bygger innehållet mer på teori och vetenskap och det var nödvändigt, både för oss själva och för att vi ska stå oss gentemot andra specialiteter inom vården. Detta för att få acceptans och likvärdig status.

Kontakten med universitetet och utbildningen har hon behållit som adjungerad lektor. Nu är hon ordförande i programkommittén för arbetsterapi och fysioterapi. Möjligen saknar hon ledarskap bland ämnena. Det fanns tidigare. Det är ett problem att så få vill axla chefsrollen. Hon har svårt att förstå vad det kan bero på.

– Kanske det handlar om rädsla för att träda fram och våga sticka ut. Att man vill bli utvald.

Birgitha har sällan själv tvekat, men hon gjorde det när hon 2007 blev utsedd att medverka i ett stort projekt om sjukhusets framtid: Vägen till SU 2015. Alla områden inom sjukhuset nominerade projektdeltagare och de allra flesta var läkare.

När hon såg listan med namn fick hon lust att dra sig ur, tänkte att det skulle bli svårt att få gehör i en sådan grupp.

– Sedan nominerades jag dessutom till projektledare och ställde mig förstås frågan om jag skulle klara att leda gruppen. Skulle jag få legitimitet? Läkare är inte kända för att vara lättstyrda och de skulle i sin tur leda 17 arbetsgrupper ute i verksamheten.

Men när hon yppade sina farhågor för sjukhusdirektören fick hon noll respons och beslutade att ta tjuren vid hornen.

– Det gick bra. Vi stångades en del i början innan alla hittat sina roller, men sedan har samarbetet fungerat riktigt bra. Att jag hade sjukhusdirektörens mandat att leda gruppen hade självklart betydelse.

Projektet löpte parallellt med verksamhetschefsjobbet. Hon påpekar att förutsättningarna för ledarskap ser annorlunda ut när det gäller projekt.

– Det är både enklare och svårare. Målet är tydligt, men det går inte att peka med hela handen. Deltagandet är ju frivilligt. Att vara chef är mer komplext även om medarbetarna inte kan hoppa av lika lätt. En chef har fler hänsyn att ta och ett vidare ansvar, säger Birgitha Archenholtz.

Ledarskapsfrågor har alltid intresserat. Hon medverkar i Assessment Center, både i Västra Götalandsregionen där hon ingår som bedömare och kontinuerligt deltar i arbetet att identifiera chefer för kandidatprogram på verksamhets- och enhetschefsnivå, och till interna chefsprogram vid SU.

– Det betydde förstås att jag själv genomgick ett Assessment Center med intervjuer och praktiska övningar där man blir observerad och bedömd. Analys och strategi är mina starka sidor, jag är inte intresserad av detaljer utan mer av att se strukturer och större sammanhang.

I en tidigare intervju har hon påpekat att arbetsterapeuter har förutsättningar att bli bra chefer.

– Vi är kreativa, bra på att se lösningar och vana att arbeta i processer.

Är ledarskap en medfödd talang?

– Nja, handlar det inte mycket om träning, frågar hon och säger att hon började tidigt.

– Jag är och har alltid varit storasyster med två bröder, tvillingar, som är fem år yngre än jag och en lillasyster som är nio år yngre. Sedan har det gått av bara farten.

Namn: Birgitha Archenholtz
Ålder: 61 år
Befattning: Utredningsledare i sjukhusdirektörens stab, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Familj: Två barn och tre fosterbarn, två barnbarn
Bok på nattduksbordet: Boktjuven, av Markus Zusak
Gillar: Att ligga i solstolen vid fritidshuset på Brännö, vara ute i
naturen och tillsammans med familj och vänner.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-10-30

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.