Hoppa till innehåll

Forskaren som vågar ta ton

Förmågan att uttrycka sina åsikter har lett Susanne Iwarsson från arbetet som arbetsterapeut på Långvårdskliniken i Kristianstad – till befattningen som professor och prodekanus vid Lunds universitet. Som nydisputerad forskare fick hon ta ansvaret för utbildning och forskning i arbetsterapi. Det blev en halsbrytande resa.

Bildtext: Susanna Iwarsson har aldrig varit rädd för att uttrycka sina åsikter. Hon tror att det har bidragit till att ta henne dit hon är idag, som prodekanus vid Lunds universitet.

Text: Karin Larsson
Foto: Kennet Rouna

Med nästan tusen anställda och en budget på en och en halv miljard kronor har prodekanus Susanne Iwarsson på Lunds universitet kommit långt i sin karriär. Hon kombinerar ledningsuppdraget med forskning i egenskap av professor i gerontologi (läran om åldrandet).

För 30 år sedan gick hon ut arbetsterapeututbildningen som på den tiden var en högre specialkurs inom gymnasieskolan. Via olika arbeten och studier har hon klättrat i karriären, men ser inte sig själv som en karriärist.

– Folk förutsätter när man har den positionen som jag har, att det är en medveten planering, men jag har aldrig planerat det, säger hon.

Samtidigt är Susanne klar över att uppdragen inte bara har kommit passivt till henne. Redan tidigt i karriären blev hon förste arbetsterapeut på långvårdskliniken i Kristianstad.

– Jag tycker det är intressant att vara med och påverka, och jag är inte rädd för att ta ansvar, fatta beslut eller för att arbeta mycket. Jag tycker att det är spännande.

Efter att ha arbetat som arbetsterapeut i flera år studerade Susanne gerontologi och engelska på universitetet, parallellt med sitt arbete. När möjligheten kom uppgraderade hon sin arbetsterapeututbildning till högskolenivå. Som ämne för sin kandidatuppsats valde hon att studera den fysiska miljöns tillgänglighet och dess betydelse för äldre.

Ämnet har sedan följt med och är idag hennes forskningsområde. Åke Isacsson, som var handledare, uppmuntrade henne att fortsätta till doktorandnivå.

Under doktorandstudierna på 90-talet blev Susanne erbjuden ett arbete tack vare att hon uttryckte sina åsikter. Stimulansbidrag delades ut från staten till landstingen och som distriktsarbetsterapeut på en vårdcentral i Hässleholms sjukvårdsdistrikt reagerade hon på hur pengarna hanterades.

– Jag tyckte inte att det var tillräckligt bra skött. Informationen var dålig och det var otydliga direktiv. Vad skulle man göra med de här pengarna, tänkte man utvärdera och vad skulle man göra när pengarna tog slut?

Susanne listade alla sina frågor och ringde till utvecklingsavdelningen vid Kristianstads läns landsting. Hon hade två sidor med synpunkter så chefen bjöd istället in henne till ett möte.

– Jag åkte in dit och träffade honom och innan jag gick därifrån så hade jag tackat ja till en projektanställning, säger Susanne.

Som tjänstledig från sitt arbete på vårdcentralen arbetade hon sedan som projektledare på landstingets kansli i fem år. Hon ansvarade för 40 till 50 miljoner kronor från staten för att starta utvecklingsprojekt i rehabiliteringsverksamhet. Susanne uppskattar erfarenheten som gav en överblick över hälso- och sjukvården som hade varit svår att få om hon hade arbetat kvar på vårdcentralen.

När Susanne disputerade 1997 fanns inte möjligheten att göra det i arbetsterapi. Istället disputerade hon i klinisk samhällsmedicin. Avhandlingen handlade om den fysiska miljöns tillgänglighet och vilken betydelse den har för den äldre människans aktivitet, delaktighet och hälsa.

Bristen på disputerade arbetsterapeuter gjorde att hon snabbt fick ta sig an nästa uppdrag. Från och med april 1998 upphörde vårdhögskolorna och arbetsterapeututbildningen gick in i de medicinska fakulteterna. Susanne fick ansvaret för att leda verksamheten inom avdelningen för arbetsterapi vid Lunds universitet. Den skulle rymma grundutbildning, magisterutbildning, forskarutbildning och forskning i arbetsterapi.

– Eftersom jag precis disputerat som den första arbetsterapeuten vid medicinska fakulteten, så blev jag, man kan väl inte ens säga att jag blev tillfrågad och jag blev väl inte beordrad heller, men någonstans däremellan.

Susannes handledare Åke Isacsson var samhällsvetare men hade arbetat med att stötta utvecklingen av arbetsterapi under tio år. Många väntade sig nog att han skulle ha ansvaret för den nya avdelningen för arbetsterapi. När han dog efter en kort tids sjukdom, fick Susanne ta över ansvaret istället.

– Det var en halsbrytande resa på många sätt. Jag fick väldigt mycket stöd och hjälp av seniora forskare inom fakulteten och läkare, som tog stort ansvar och hjälpte till när det gällde handledning av doktorander.

Som kvinnlig forskare och ledare tillhör Susanne en minoritet inom medicinska fakulteten.

– På professorsnivå är obalansen stor. Vi är idag 18 procent kvinnor som är professorer vid min egen fakultet. Det är ett stort problem, säger Susanne.

Enligt statistiken dominerar kvinnorna i antal på grundutbildningsnivå och på lägre forskarbefattningar börjar det också bli rätt så jämnt fördelat. Däremot finns mycket kvar att göra på professorsnivå.

– Det är en fråga som diskuteras väldigt mycket inom akademin. Det finns alldeles för få kvinnor på högre akademiska positioner.

För att kunna arbeta inom forskarvärlden krävs det att man visar vad man kan. Som forskare och professor måste man producera många vetenskapliga artiklar, vara internationellt ledande, och handleda många doktorander till disputation. Dessutom måste man söka pengar för allt som ska göras  i konkurrens med forskare i hela Sverige och övriga Europa.

– Den medicinska fakulteten är oerhört prestigefylld och tävlingsinriktad. Man måste acceptera att det är så. Det är en krävande tillvaro för både män och kvinnor.

Susanne har lätt för att uttrycka sig och ganska klar över vad som gör henne till en efterfrågad ledare. Hon har lätt för att skaffa sig en snabb överblick över en situation och ser till att saker händer.

– Jag är inte rädd för egen del att göra fel, eller att någon skulle tycka att det blir fel. Då får de väl tycka det, men jag arbetar framför allt så gott jag förmår för sakens skull, säger Susanne.

Från arbetsterapeututbildningen har hon med sig kunskap som fortfarande är användbar. En fördel är att utbildningen kombinerar medicin, samhälls- och beteendevetenskap, samt att det finns en teknisk del. Under tiden som distriktsarbetsterapeut gav patientarbetet ytterligare erfarenheter.

– Jag har lärt sig att arbeta med människors självinsikt, förändring och kompromissvilja. Det handlar mycket om motivation och omgivningens krav i förhållande till det man kan. Denna erfarenhet är oerhört användbar i ledningssituationer.

En av de viktigaste kunskaperna från arbetsterapeututbildningen är problemlösningsförmågan. Att kunna identifiera problem, lägga upp en plan och sedan genomföra åtgärder för att uppnå målet. Samtidigt efterlyser hon ibland arbetsterapeuters förmåga att kunna generalisera denna kompetens till andra sammanhang.

– Jag känner ibland när jag pratar med arbetsterapeuter att man är så låst till att bara tillämpa sådana kunskaper på patienter eller i kända situationer. Jag vet att man kan tillämpa dem i andra och mycket större sammanhang, men man måste träna sig på det.

När Susanne gick ut arbetsterapeututbildningen 1979 hade hon bland annat lärt sig att arbeta med aktivitet genom hantverk och den vetenskapliga grunden för utbildningen var svag.

Hon undervisade i arbetsterapi och gerontologi och blev lektor 1998. Under de följande åren arbetade hon som avdelningschef på avdelningen för arbetsterapi och hann med att bli både docent och professor.

Först blev hon befordrad till professor i arbetsterapi, men sökte sedan den tjänst som professor i gerontologi som hon har idag. Sedan 2006 är Susanne prodekanus och vice ordförande i styrelsen för medicinska fakulteten vid Lunds universitet och är nu inne på sin andra mandatperiod.

– Jag har bestämt mig för att jag framför allt är forskare och forskningsledare, säger Susanne.

Namn: Susanne Iwarsson
Ålder: 51 år
Befattning: Professor och prodekanus vid Lunds universitet
Bor: I Nävlinge, en liten by i närheten av Hässleholm
Familj: Maken Bertil och sonen Daniel med sambon Maria.
Bok på nattduksbordet: Läser inte för avkoppling, läsningen i jobbet räcker mer än väl
Gillar: Att motionera, friluftsliv och klädsömnad.
Förebild: "Vill inte uppge någon särskild"

Fotnot: Titeln prodekanus innebär att man är ställföreträdande dekanus, dvs. vice ordförande i fakulteten.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-10-30

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.