Hoppa till innehåll

Hur kan arbetsterapeuter främja ”empowerment”, aktivitet och delaktighet på vägen mot ett arbetsliv?

Psykisk funktionsnedsättning, ”Occupational deprivation” och avsaknad av kontroll: Hur kan arbetsterapeuter främja ”empowerment”, aktivitet och delaktighet på vägen mot ett arbetsliv?

Författare: Helene Hillborg, med dr i handikappvetenskap, leg. arbetsterapeut,
forskningshandledare, FoU Västernorrland

Sammanfattning

Occupational deprivation är ett begrepp inom arbetsterapi som grundar sig på att alla människor på grund av yttre faktorer inte har samma möjligheter till meningsfulla aktivitet och full delaktighet i samhällslivet. Fortfarande är många personer med psykiska funktionsnedsättningar exkluderade från ”vanliga” kulturellt värderade aktiviteter som arbete eller studier och flera utredningar har visat på brister vad gäller kunskap, kompetens och resurser att ge ett adekvat stöd och rehabilitering till dessa personer. Artikeln redogör för forskning om hur personer med psykiska funktionsnedsättningar själva upplever att professionella kan främja möjligheten till ökad egenmakt, aktivitet och delaktighet i en rehabiliteringsprocess mot arbetslivet genom ett klientcentrerat arbetssätt och metoden Supported employement (SE). Detta arbetssätt passar mycket väl in på arbetsterapeutens filosofi, kunskap och kompetens och kan vägleda dem i deras kliniska arbete och på så sätt också motverka Occupational deprivation.

Inledning

Aktivitet och delaktighet skapar struktur, identitet och mening i människors liv och är centrala begrepp inom arbetsterapi (1). En psykisk sjukdom kan exempelvis begränsa en individs kognitiva, psykologiska och sociala förmågor, men det är inte självklart att det är själva funktionsnedsättningen som utestänger människor från möjligheten till aktivitet och delaktighet. Även vår omgivning (den fysiska, sociala och attitydmässiga miljö som vi lever och verkar i) påverkar våra möjligheter att förverkliga det vi tycker är viktigt och behöver göra för att finna mening i våra liv.

Occupational deprivation är ett begrepp inom aktivitetsvetenskap och arbetsterapi som grundar sig på att alla människor inte har samma möjligheter till meningsfulla aktivitet och full delaktighet i samhällsliv. Grundantagandet är att det är yttre omständigheter som strukturella, sociala, kulturella, historiska eller ekonomiska faktorer där exempelvis attityder, tillgång till resurser och stöd eller olika välfärdssystem skapar Occupational deprivation. Alltså yttre faktorer som den enskilde individen inte har makt och kontroll att styra över som, om det får fortgå under lång tid, skapar en slags utestängning från samhällets värderade aktivitet (2). Varför är då Occupational deprivation ett viktigt begrepp att ta till sig för en arbetsterapeut och vad händer när vi inte kan berika våra liv med meningsfulla aktiviteter?

Historiskt har många människor med psykiska funktionsnedsättningar fått tillbringa sina liv på låsta institutioner. Utifrån ett medborgarperspektiv var det därför nödvändigt att stänga dessa till fördel för mer öppna och integrerade vårdformer. Det innebar också en ambition att människor med funktionsnedsättning skall ha möjligheter och rättigheter att leva som alla andra, att exempelvis kunna arbeta och studera samt ha rätt till rehabilitering för att kunna delta i aktivitetsarenor som de vill och behöver (3–5).

Fortfarande är dock många människor med psykiska funktionsnedsättningar exkluderade från ”vanliga” kulturellt värderade aktiviteter som arbete eller studier. Flera utredningar har visat på brister vad gäller kunskap, kompetens och resurser att ge adekvat rehabilitering till dessa personer (6–8), alltså yttre faktorer som den enskilde individen inte har makt och kontroll att styra över. Studier har också visat att personer med psykiska funktionshinder är arbetslösa i större utsträckning än såväl andra grupper med funktionshinder som befolkningen i övrigt (7), trots att arbetsrollen är högt värderad även för dem. Föreställningar om vad dessa människor behöver och klarar av tycks påverka vilka möjligheter till rehabilitering som erbjuds. Det finns också en tendens att vi skapar nya institutioner i vårt närsamhälle, exempelvis daglig verksamhet, där sysselsättning likställs med ett vanligt arbete och människor med en önskan och ambition att arbeta blir erbjudna denna form med mer eller mindre begränsade valmöjligheter till stöd och rehabilitering, som riktar sig direkt till lönearbete på en vanlig arbetsplats. En nyligen gjord avhandling visade att daglig sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning täcker en del aktivitetsbehov, dock ej alla, och framhöll att rehabiliteringsformer kan förbättras och bli mer individuellt anpassade. Bland annat bör då arbetsinriktade verksamheter utvecklas för att tydligare rikta insatser mot att stärka en arbetsroll och stödja återgång till lönearbete (9).

Att som arbetsterapeut främja möjligheter till delaktighet i arbetslivet är viktigt eftersom det skapar förutsättningar till ekonomisk trygghet, identitet, känsla av tillhörighet, struktur och balans över dagens aktiviteter samt möjlighet att samspela socialt med andra. Dessa faktorer har också en stor inverkan på vår hälsa och vårt välbefinnande. Att inte ha ett arbete har visat sig orsaka både sociala problem och psykisk såväl som fysisk ohälsa (1). För personer med psykiska funktionsnedsättningar kan arbete bidra till en ökad självkänsla och vara en hjälp i att hantera sin psykiska sjukdom om anpassningar utifrån nedsättningen görs (10). Arbete har också visat sig vara normaliserande, bidragit till minskade symtom, förbättrat självbilden, ökat tron på den egna förmågan, stärkt känslan av empowerment och varit ett stöd i personers återhämtnings-process från svår psykisk ohälsa (11–15).

Ett klientbaserat arbete stödjer individen att aktivt delta och ta kontroll över rehabiliteringsinsatser som rör deras liv och framtid. Möjligheten att göra val och delta i meningsfulla aktiviteter är också grundläggande för egenmakt, det vill säga empowerment, och påverkar vår motivation och vår tro om vad som är möjligt i våra liv (16,17). Denna artikel syftar därför till att belysa hur arbetsterapeuter kan främja kontroll, valmöjligheter och empowerment för personer med psykiska funktionsnedsättningar genom ett klientcentrerat arbetssätt. Resultaten som redovisas nedan härrör från en avhandling (18) innehållande fyra kvalitativa studier där bland annat åtta deltagare i en rehabverksamhet intervjuats under två tillfällen i sin rehabiliteringsprocess (0–6 mån). Deltagarna i rehabiliteringsinsatser hade under många år upplevt aktivitetsbegränsningar och delaktighetsinskränkningar, flera ända sedan skoltiden, och deras livssituation kan kopplas till Occupational deprivation. Vid tiden för undersökningen fick de insatser utifrån modellen Supported employment med socialtjänsten som huvudman.

Stödets betydelse för empowerment, ökad aktivitet och delaktighet

För att förstå vikten av ett klientcentrat arbetssätt behöver arbetsterapeuter också kunskap om hur sociala samspel påverkar individens möjligheter till aktivt deltagande i rehabiliteringsinsatser. Det är väl känt att goda sociala relationer har betydelse för vår hälsa och vårt beteende (19–22) men det är inte lika känt hur brist på stöd eller service under en pågående rehabilitering påverkar våra möjligheter att nå framgång. Stödet från rehabiliteringsaktörer innebär dels den bekräftelse individen upplever att hon får och därmed den självvärdering som uppstår i mötet med handläggare, vårdpersonal och rehabiliteringspersonal. Det innebär även mer påtagligt vilken praktisk hjälp och vilka möjligheter man får för att nå sina uppsatta mål. Sociala emotionerna skam och stolthet väcks till liv i sociala relationer (20,22). En upplevelse av skam följer av en tro att andra uppfattar dig som exempelvis otillräcklig, olämplig eller misslyckad, medan stolthet i stället uppkommer när du känner att andra ser dig som framgångsrik, tillräcklig eller lämplig. Dessa emotioner åtföljs av olika tendenser till beteenden. Skam får oss att tystna och att vilja dra oss tillbaka från sociala relationer medan stolthet i stället får oss att vilja synas och höras, tala för vår sak och engagera oss i sociala relationer. Enligt Scheff (20, 22) påverkar balansen mellan skam och stolthet vår självkänsla.

I den beskrivna studien visade det sig att flera deltagare av rehabiliteringsinsatser upplevt möten med yrkesverksamma inom olika myndigheter och verksamheter som resulterat i att de känt sig nedvärderade, upplevt hopplöshet och i stället för att bli aktiva av de åtgärder som erbjudits dem dragit sig tillbaka och blivit inaktiva i sina försök att få ett arbete.

Erfarenheter av misslyckanden och en upplevelse av ställda krav från myndigheter som inte stämt överens med deras behov skapade en situation där de i relation till ett arbetsliv nedvärderade sig själva som personer och förlorade hoppet om en möjlig framtid som arbetare. Dessa aspekter påverkar i sin tur individens upplevelse av kontroll och möjlighet att påverka, det vill säga deras upplevelse av empowerment.

Zimmerman (23) definierar empowerment på individnivå som en relation mellan individens styrkor, kompetens och beteende i samspel med den omgivande miljön – alla ämnade för att skapa förändring i ett sammanhang. Det handlar om tron på den egna förmågan att kunna utföra och påverka inom olika livsområden, exempelvis arbetsliv. Det innebär också drivkraft till att ta kontroll, samt upplevd kompetens. Dessa komponenter motiverar oss att ta initiativ och agera mot uppsatta mål. Empowerment påverkas även av den förståelse och kunskap individen har om sin närliggande miljö och samhället i stort, exempelvis hur vårt välfärdssystem fungerar och vart man kan vända sig för att få stöd för olika saker. Enligt Zimmerman (23) måste man för att uppnå empowerment veta vilka alternativ man har i ett givet sammanhang. Detta för att kunna använda sig av resurser, lösa problem och få kontroll över sin situation. För att uppnå empowerment krävs slutligen att få möjlighet att handla och agera för att i realiteten nå de resultat eller mål man önskar.

Trots tidigare mycket långa perioder av psykisk ohälsa och samtidig upplevelse av maktlöshet vid insatser riktade mot arbetsliv visade studien att det fanns en möjlighet att åter anta en hoppfull inställning till ett framtida arbetsliv om det stöd och den service som erbjöds upplevdes betydelsefull och relevant för de aktiviteter de ville uppnå, dett vill säga lönearbete. Det innebar här att någon vård-, rehabiliteringspersonal eller handläggare ärligt trodde på individen och deras förmåga att kunna arbeta, agerade utifrån deras sak med andra myndighetspersoner och skapade möjligheter för dem att arbeta mot uppsatta mål (24). Vid start för rehabilitering fick deltagarna en stödperson som de började arbeta tillsammans med, en så kallad arbetscoach (exempelvis en arbetsterapeut). 

Samtliga deltagare av rehabiliteringsinsatser upplevde att stödet från arbetscoachen var av stor betydelse i deras rehabilitering. Gemensamt för dem när de beskrev detta stöd var den likvärdiga relation de byggt upp tillsammans. Ett bra stöd uppfattades vara när den professionelle kunde ta bort lite av sin professionalitet. Arbetet de gjorde tillsammans var så mycket mer än att formellt planera rehabiliteringen och anpassa arbetsplatser. Det handlade om att mötas som likvärdiga, lära känna varandra och ha informella samtal om exempelvis gemensamma intressen de funnit sig ha när de arbetat tillsammans. Dessa möten skedde ofta utanför den professionelles arbetsplats, exempelvis på stan, på individens arbetsplats, på ett fik eller under en gemensam promenad. Relationen de byggde upp tillsammans tycktes jämna ut maktbalansen, professionell – klient, och på så sätt skapade den kontroll och tillit för att gemensamt diskutera och lösa problematiska situationer som uppkom under rehabiliteringen och gemensamt komma fram till vilka insatser som skulle
genomföras över tid (25).

Tid, kontinuitet och flexibilitet i stödinsatser var alla framgångsfaktorer oavsett vilken väg rehabiliteringen sedan tog. Vidare visade resultatet att möten om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen med myndighetspersoner som individen inte hade skapat någon relation med ofta mynnade ut i miss-förstånd och minskad kontroll över situationen, med oro och upplevd hopplöshet som följd. De uppfattade ofta att dessa myndighetspersoner inte förstod deras situation och arbetade för sin organisations skull. Avbrott i rehabiliteringen på grund av långa väntetider eller beslut från olika myndigheter upplevdes mycket jobbigt, eftersom de beslut och val deltagarna tagit varit väl grundade utifrån deras behov. De upplevde nu en risk att förlora kontrollen över beslut som påverkade deras framtid. Stödet från arbetscoachen användes därför av deltagaren som ett verktyg för att förmedla nya kontakter, samordna insatser, förhindra långa väntetider, delta på möten och även för att föra deras talan med olika myndighetspersoner. Stödet användes även handgripligt som hjälp i att skaffa en arbetsplats på den öppna arbetsmarknaden att arbetsträna på utifrån deras önskemål och intressen och där förhandla om förutsättningar och anpassningar för framgång i arbetsuppgifter och arbetsmiljö utifrån behov (25).

En sådan arbetsallians innebär en dialog, ett givande och ett tagande, mellan den professionelle och brukaren snarare än att arbetsterapeuten berättar för sin klient vad denne bör göra och förväntar sig att denne har intresse, färdigheter eller möjlighet att följa dessa råd. Detta klientcentrerade arbetssätt är viktigt eftersom det ökar individens självbestämmande och valmöjligheter, förtydligar partnerskap och ansvarsfördelning samt skapar respekt och en mångfald av olika aktiviteter som medverkar till en empowermentprocess för individen under rehabiliteringen.

Arbetsplatsens betydelse för empowerment, ökad aktivitet och delaktighet

Under rehabiliteringen utförde deltagarna i studien till en början en praktik på vanliga arbetsplatser som de själva valt att vara på, oavsett om de tidigare haft arbetslivserfarenhet.

Arbetsplatsen och dess utformning var en viktig arena för personlig utveckling vilket även andra studier har bekräftat (10–15). Det var också viktigt att arbetsplatsens psykosociala miljö passade förmåga och behov. Flera informanter var överraskade över hur bra det hade gått för dem, att de kunde arbeta och att de blivit tilldelade mer och mer ansvar på sin arbetsplats. Denna positiva respons ökade motivationen att fortsätta, trots att de många gånger haft bakslag, känt oro, stark trötthet och hopplöshet. Känslan av att vara involverad och respekterad av sina arbetskamrater var ett stöd i att se sig själv med nya positivare ögon. Många såg också arbetsplatsen som en paus från psykiskt lidande och som en hjälp i deras personliga återhämtning (25).

Om det inte fungerade tillfredställande på arbetsplatsen var det ofta den psykosociala arbetsmiljön som varit hindrande. Arbetsplatsen krav med små möjligheter att anpassa skapade situationer som försämrade den psykiska hälsan och några valde för att kunna återhämta sig att avbryta sin rehabilitering. I dessa fall var stödet från arbetscoachen mycket viktigt för att kunna avsluta på arbetsplatsen med värdigheten i behåll, hålla kvar kontrollen över situationen och genom erfarenheter de fått göra en ny planering som passade deras behov. I de fall man inte valde att avbryta, trots upplevelse av sämre hälsa, var en förändring av den psykosociala arbetsmiljön en viktig faktor för framgång. De kunde genom flera valmöjligheter som att byta arbetsplats eller förändra arbetsmiljön vända situationen i en mer positiv riktning, återhämta sig och därmed fortsätta sin rehabilitering (26). Andra studier har visat liknande resultat där arbetsplatsens kultur och psykosociala klimat, det sociala stödet och personens möjligheter att passa in i denna miljö var viktiga faktorer att fokusera på för att nå framgång i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (10, 26–27).

Ett komplicerat fält med många aktörer

Jag har nu beskrivit stödets betydelse i rehabiliteringsprocessen. Detta stöd är tyvärr inte självklart i det rehabiliteringskontext som finns i Sverige i dag. Som jag
beskrivit tidigare kan yttre faktorer, som exempelvis bristande tillgång till resurser och stöd, skapa Occupational deprivation. En arbetslivsinriktad rehabilitering innebär en personlig utvecklingsprocess, men det innebär också ett komplicerat samspel mellan en lång rad olika samhällsaktörer. Vanliga är arbetsförmedlingen, psykiatrin, försäkringskassan och socialtjänsten, som alla är specialiserade med olika uppdrag, tidsramar och kompetens. Denna specialisering underlättar organisationernas fördelning av resurser, kompetens och ansvar men det finns också en risk att ansvarsfördelningen över vem som skall göra vad blir diffus, splittrad och komplex. Uppdelningen av ansvar försvårar också en helhetssyn på individen och med det följer svårigheter för den enskilde individen att få sina behov tillgodosedda (28–30). De professionella som deltog i denna studie hade i sitt samverkansarbete fått ny kunskap och såg insatser som vanligtvis inte tilldelades människor långt från arbetsmarknaden som möjliga att använda. Men deras nya arbetssätt och syn på den rehabiliteringspotential de personer som de samverkade kring hade, var svår att implementera i den ordinarie verksamheten (30). För att skapa ett gemensamt ansvar, öka kunskapen om varandras insatser och kompetens samt för att få till en effektiv rehabiliteringsprocess är det därför viktigt att arbeta för en organiserad och väl förankrad samverkan mellan olika aktörer vid rehabiliteringsinsatser mot arbetsliv (31).

Enskilda yrkesverksamma kunde tydligt beskriva vad personer med psykiska funktionsnedsättningar ofta behövde för stöd i sin rehabilitering för att nå framgång. De menade att det många gånger var både energi- och tidskrävande för den enskilde individen och därför viktigt att även uppmärksamma livet utanför arbetet; hur arbetet och rehabiliteringen påverkade övriga livet (aktivitetsinriktat, socialt och psykologiskt). Det visade sig också vara mycket svårt att som yrkesverksam tidigt kunna göra sig en uppfattning om vilka individer som senare skulle nå framgång i sin rehabilitering. Den arbetsförmåga som visade sig kunde många gånger heller inte jämföras med en generell arbetsförmåga eftersom stödet och de anpassningar som gjorts var unika för just den arbetsplats individen var på. Som arbetsterapeut är det utifrån detta viktigt att uttalanden om rehabiliteringspotential eller arbetsförmåga bör ske med stor försiktighet tidigt i en rehabiliteringsprocess. Det är i stället viktigt att följa utvecklingen i ett nära samarbete med individen och kontinuerligt anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö och samtidigt se hur andra livsområden påverkas och påverkar rehabiliteringen i en ständigt pågående process. Detta för att stödja en balans för individen i dennes dagliga aktiviteter. Det bör också finnas möjlighet att ge detta stöd när personen får/har en anställning i syfte att öka möjligheten att behålla arbetet trots perioder av exempelvis oro, ökad ohälsa eller andra besvärliga situationer som kan uppstå.

Slutsatser

Utifrån det som beskrivits ovan finns flera faktorer på olika nivåer (individuella, sociala, strukturella) som påverkar framgång i en rehabilitering. Rehabilitering kan också kopplas till en empowermentprocess där praktik/arbetsplatsens betydelse för personlig utveckling och psykiskt mående, stöd och förståelse från yrkesverksamma inom olika myndigheter, samt att de aktiviteter som utförs faktiskt leder närmare målet (att få ett lönearbete) är viktiga faktorer att ta hänsyn till.

Sammanfattningsvis påverkas rehabiliteringens resultat inte enbart av individens funktionsnedsättning, motivation eller engagemang utan är resultatet av ett antal omgivningsfaktorer där de yrkesverksamma, deras organisationer och insatser i hög grad är inblandade.

En av de stora utmaningarna organisationer och yrkesverksamma inom rehabiliteringsområdet därför har är att finna lösningar och använda metoder som främjar empowerment, aktivitet och delaktighet på arbetsmarknaden för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Där är arbetsterapeuten en mycket viktig medaktör med sitt perspektiv på aktivitet, delaktighet och hälsa. Supported empolyment, som deltagarna i denna studie fick ta del av, har under de senaste åren fått stor uppmärksamhet och varianten Individual Placement and Support (IPS) rekommenderas av socialstyrelsens nationella riktlinjer som en av de mest prioriterade psykosociala insats-erna för personer med svår psykisk ohälsa (32). Internationella studier har visat på mycket goda resultat (exempelvis 33–34) och det pågår i dag flera IPS-projekt i Sverige som följs upp och utvärderas av forskare. Studier har bland annat pågått i Skåne där IPS varit en integrerad del i ett psykiatriskt team (se exempelvis 35–37) och i Västerbotten där metoden skett i en socialpsykiatriskt kontext (38). Utifrån erfarenheter i Skåne har man också föreslagit rekommendationer för implementering av IPS (35). Det arbetssätt som IPS innehåller passar mycket väl in på arbetsterapeutens filosofi, kunskap och kompetens och kan vägleda dem i deras kliniska arbete och på så sätt också motverka Occupational deprivation. Material om förutsättningar för att arbeta metodnära finns att tillgå för dem som vill fördjupa sig (39–41).

Avslutningsvis vill jag dock lyfta att det trots de positiva effekter som arbete kan ge finns personer som inte upplever lönearbete som gynnsamt för hälsa och välbefinnande. Det är därför viktigt att det finns en mångfald av olika insatser, där IPS är ett av flera alternativ att välja mellan, så att alla, trots funktionsnedsättning, kan finna meningsfulla och berikande aktiviteter i sina dagliga liv. 

Referenser

  1. Wilcock A. An occupational perspective of health (2nd ed.). Thorofare, NJ: SLACK Incorporation; 2006.
  2. Whiteford G. Occupational deprivation: Understanding limited participation.  I Christiansen C, Townsend E. (red.) Introduction to occupation. The art and science of living (2nd ed). Upper Saddle River: Person education Inc; 2010.
  3. European Commission. Disability mainstreaming in the European Employment Strategy. EMCO/11/290605. 2005.
  4. FN. Convention on the rights of people with disabilites. 2006. Hämtad från: http://www.un.org./disabilities/convention.
  5. Socialdepartementet. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Ds 2008:23.
  6. SOU 1992:73. Välfärd och valfrihet – Service, stöd och vård för psykiskt störda. Slutbetänkande av psykiatriutredningen.
  7. SOU 2006: 100. Ambition och ansvar. Nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer medpsykiska sjukdomar och funktionshinder. Slutbetänkande av nationell psykiatrisamordning.
  8. Socialstyrelsen. Alltjämt ojämlikt! Levnadsförhållanden för vissa personer med funktionsnedsättning. 2010.
  9. Argentzell E. Experiences of Everyday Occupation among People with Psychiatric Disabilities – Relationships to social interaction, the worker role and day centre attendance. Avhandling:  Department of Health Sciences, Division of Occupational Therapy and Gerontology:  Lund University; 2012.
  10. Krupa T. Employment, recovery, and schizophrenia: integrating health and disorder at work. Psychiatr Rehabil J. 2004;28(1):8-15.
  11. Auerbach E.S, Richardson P. The long-term work experiences of persons with severe and persistent mental illness. Psychiatr Rehabil J. 2005;28(3):267-273.
  12. Borg M, Kristiansen K. Working on the edge: the meaning of work for people recovering from severe mental distress in Norway. Disabil Soc. 2008;23(5): 511-523.
  13. Burns T, Catty J, White S, Becker D, Koletsi M, Fioretti,A. et al. The impact of supported employment and working on clinical and social functioning: results of an international study of individual placement and support. Schizophr Bull. 2009;35:949-958.
  14. Gewutz R, Kirsh B. How consumers of mental health service come to understand their potential for work: doing, being and becoming revisited. Can J Occup Ther. 2007;7(3) :195-207.
  15. Provencher H.L, Gregg R, Mead S, Mueser, K.T. The role of work in the recovery process with psychiatric disabilities. Psychiatr Rehabil J. 2002;26(2):132-144.
  16. Fearing V, Clark J. Individuals in context. A practical guide to client-centred practice. Thorofare NJ: SLACK; 2000.
  17. Townsend E, Wilcock A. Occupational justice and client-centred practice: A dialogue in progress. Can J Occup Ther. 2004;71(2) :75-87.
  18. Hillborg H. Erfarenheter av rehabiliteringsprocessen mot ett arbetsliv – brukarens och de professionellas perspektiv. Avhandling: Studies from the Swedish Institute of Disability Research, No. 34. School of medical health: Örebro Universitet; 2010.
  19. Holt-Lunstad J, Smith T-B, Layton J-B. Social relationships and mortality risk: a meta-analytic review. PLoS med. 2010;27:7(7):e1000316.
  20. Scheff  T. Microsociology:Discourse, emotion and social structure. Chicago: University of Chicago Press; 1990.
  21. Scheff T, Starrin B. Skam och sociala band - om social underordning och utdragna konflikter. i A. Meeuwisse, & H. Swärd (Red.), Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur & Kultur; 2006.
  22. Scheff  T. Emotions the human bond, and social reality. Cambridge: University Press; 1997.
  23. Zimmerman M. Psychological empowerment: issues and illustrations. Am J Community Psychol. 1995;23(5):581-599.
  24. Hillborg H, Svensson T, Danermark B. Expectations, visions and sense of empowerment: In the face of a vocational rehabilitation process for people with psychiatric disabilities. Scand J Disabil Res. 2010;12(2):109-124.
  25. Hillborg H, Svensson T, Danermark B. Towards a working life? Experiences of a rehabilitation process for people with psychiatric disabilities. Scand J Occup Ther. 2010; 17(2):149-161.
  26. Kirsh B. Factors associated with employment for mental health consumers. Psychiatr Rehabil J. 2000;25(1):13-19.
  27. Woodside H, Schell L, Allison-Hedge J. Listening for recovery: the vocational success of people living with mental health. Can J Occup Ther. 2006;73(1):36-43.
  28. Lindqvist R, Grape O. Vocational rehabilitation of the socially disadvantaged long-term sick: interorganizational co-operation between welfare state agencies. Scand J Public Health. 1999;1:5-10.
  29. SOU 2000:78. Rehabilitering till arbete. En reform med individen I centrum. Slutbetänkande om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Stockholm. Byt ut
  30. Germundsson P, Hillborg H, Danermark B. Interagency collaboration in vocational rehabilitation for persons with mental health problems: the perspective of the service users and the professionals. Disabil Soc. 2011;26(6):699–713.
  31.  Danermark, B., & Kullberg. Samverkan - Välfärdstatens nya arbetsform. Lund: Studentlitteratur; 1999.
  32. Socialstyrelsen. Nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd 2011. Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen; 2011.
  33. Bond G, Drake  R, Becker D. An update on randomized controlled trials of evidence-based supported employment. Psychiatr Rehabil J. 2008;31:280-290.
  34. Crowther R,  Marshall M, Bond G, Huxley P. Vocational rehabilitation for people with severe mental illness. Cochrane Database of Systematic Reviews. 2001; 2. Doi: 10.1002/14651858.CD003080.
  35. Bejerholm U,  Larsson L, Hofgren C. Individual placement and support illustrated in the Swedish welfare system: A case study. J Vocat Rehabil. 2011;35:59-72.
  36. Bejerholm U, Bjökman T. Empowerment in supported employment research and practice: Is it relevant? International J Soc Psychiatr, 2012;57(6):588-595.
  37. Hansson H, Andersson M, Bejerholm U. Barriers in implementation of evidence-based practice. Supported employment in Swedish context. J Health Organ Manag. 2011;25(3):332-345.
  38. Nygren U. Individual placement and support (IPS) I en socialpsykiatrisk context. En väg till arbete för personer med psykiskt funktionshinder. Avhandling, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, arbetsterapi. Klinisk vetenskap, psykiatri. Socialt arbete, Umeå Universitet; 2012.
  39. Socialstyrelsen. Individanpassat stöd till arbete enligt IPS-modellen – vägledning för arbetscoacher; 2012.  Hämtat från: http://www.cepi.nu/dokument/psyk_soc_insatser/IPS_vagledning.pdf
  40. Socialstyrelsen. Manual för att bedöma programtroheten för individanpassat stöd till arbete – enligt modellen Individual placement and support; 2012.  Hämtad från: http://www.cepi.nu/dokument/psyk_soc_insatser/IPS_Manual_programtrohet.pdf
  41. Socialstyrelsen. Programtrohetsskala för IPS, 2012. Hämtad från: http://www.cepi.nu/dokument/psyk_soc_insatser/IPS_Programtrohetsskala.pdf

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Chefsredaktör

E-post:
Uppdaterad: 2013-03-22

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.