Hoppa till innehåll

Arbetsterapeutisk forskning om långvarig smärta

Denna artikel publicerades under vinjetten "Forskning i praxis" i tidskriften Arbetsterapeuten nr 8 2010.

Författare: Gunilla Liedberg, Med. Dr, Leg. arbetsterapeut, universitetslektor vid institutionen för Samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet. Lena Mårtensson, Fil. Dr, Leg. arbetsterapeut, universitetslektor vid institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Göteborgs universitet.

Sammanfattning

Vår kunskapsöversikt sammanfattar och redovisar, med några få undantag, svensk forskning inom smärtområdet från 1999 till dags dato. Den kan ses som ett komplement till de SBU-rapporter (SBU, 2010) som finns, eftersom den belyser ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Översikten fokuserar inte på ett specifikt forskningsområde utan ger en generell överblick för att belysa de områden där det finns ett svenskt forskningsintresse idag.

Det är relativt få vetenskapliga artiklar per år som fokuserar på långvarig smärta och arbetsterapi. En sökning på SCOPUS i oktober 2010 resulterade i totalt 198 träffar vid sökning på ”chronic pain” kombinerat med ”occupational therapy” i titel och abstrakt. De flesta av dessa har publicerats de senaste sju åren. Fram till och med 1997 var det enstaka publikationer per år, men efter det är det en variation mellan åtta (1998) och 19 artiklar (2004)  per år med en median på elva.

I översikten har vi valt att presentera forskningsresultat och analyser beskrivna i både vetenskapliga artiklar och avhandlingar och vi gör detta under rubrikerna: Kartläggning, Behov av arbetsterapi, Utvärdering av interventioner och Bedömning och instrument.

Inledning

En vanlig anledning till att människor söker vård är smärta, och i Sverige och Europa beräknas ca 20 % av befolkningen ha svår långvarig smärta. Långvarig smärta innebär konsekvenser både på samhällsnivå i form av ökade sjukskrivningstal och stora ekonomiska kostnader, men också på individnivå i form av ett påtagligt lidande i form av fler symtom och påverkade sociala relationer, men också ett reducerat deltagande i samhällslivets olika aktiviteter (SBU, 2010).

Arbetsterapeutiska insatser för personer med långvarig smärta utförs framför allt på två nivåer, primärvård och specialistsjukvård. Inom primärvård genomför arbetsterapeuten insatser både som enskild profession men också i team, det senare framför allt som en del av ett bedömningsteam för ställningstagande inför sjukskrivning/förlängning av sjukskrivning eller för ställningstagande om aktivitets- eller sjukersättning.

På specialistnivån sker de arbetsterapeutiska insatserna under en begränsad period och här ingår arbetsterapeuten nästan uteslutande i teamsamverkan både när det gäller bedömning och åtgärd. De arbetsterapeutiska åtgärderna utförs både individuellt och i grupp.

Forskningsresultat

Kartläggning

Detta avsnitt presenterar forskningsresultat baserade på smärtans uttryck i konkreta situationer och konsekvenser av smärta i vardagslivet. Här presenteras också forskning om specifika begrepp med relevans för personer med smärta.

Keponen och Kielhofner (2006) exemplifierar hur kvinnor med smärta beskriver olika förhållningssätt till vardagsaktiviteter. Att röra sig framåt innefattar beskrivningar av hoppfullhet och tilltro till framtiden. Kvinnor som har detta förhållningssätt har många aktiviteter och når balans i vardagen genom att lyssna på kroppens signaler. 

De kvinnor som har förhållningssättet Att sakta ner beskriver att de trots ambivalens och frustration ser aktiviteter som en källa till glädje och tillfredsställelse, de fokuserar på här och nu och de har hittat nya aktiviteter som kompensation för de som inte längre går att utföra. De oroar sig dock för sitt allt långsammare utförande och de känner osäkerhet inför framtiden. Att kämpa innebär att ”bita ihop” och att utföra aktiviteter som man känner ansvar för. Ingen energi finns kvar till meningsfulla aktiviteter eller fritidsaktiviteter, och kvinnor med detta förhållningssätt har svårt att be om hjälp, döljer smärtan och känner ingen stolthet för det de gör. Att stå stilla innebär känslor av missnöje och hopplöshet. Kvinnor med detta förhållningssätt ser det som nödvändigt att låta bli att vara aktiva tills vissa betingelser är uppfyllda. De är beroende av andra, lägger skuld på annat och andra. Deras aktivitetsliv har stannat av eller gått in i ett tillbakahållet mönster.

Borell med flera (2006) undersöker begreppet delaktighet och upplevelsen av detta hos sex personer med långvarig smärta. Fyra teman presenteras: ta initiativ och göra val; att göra något fysiskt; att göra något socialt; och att göra något för andra. Den sociala aspekten att göra något för andra som en del i delaktighetsbegreppet bedöms som viktigt att beakta i praxis då det inte inkluderas i de referensramar vi använder oss av idag som arbetsterapeuter.

Att få utökade och fördjupade kunskaper om situationen för kvinnor med fibromyalgi, framför allt med avseende på arbetssituationen samt också hur unga nyinsjuknade kvinnor upplever sin situation var syftet med Liedbergs avhandling ( 2004).

Att sjukdomen mer eller mindre generellt påverkar alla livets vardagliga aktiviteter som personlig vård, hemsysslor, fritid, socialt liv, fritidssysselsättningar och yrkesarbete kartlades redan i Henrikssons avhandling (1995), men fördjupade kunskaper om vilka faktorer som hindrar respektive underlättar ett yrkesarbete var önskvärt. Resultaten i de olika delstudierna visar att ett flertal faktorer har betydelse, både på individ- som samhällsnivå (Henriksson C & Liedberg G, 2000; Liedberg GM & Henriksson CM, 2002). Resultatet från studierna (Buckhardt CS, Liedberg GM, Kendall S & Henriksson CM, 2005; Liedberg GM, Buckhardt CS, & Henriksson CM, 2006) om de nyinsjuknade kvinnorna, visar att 60% var yrkesverksamma när de insjuknade, men efter ett år arbetade endast 41%. Avgörande för arbetsförlusten var låg ålder, dålig fysisk funktion med högre påverkan av smärta vid aktiviteter och också större svårigheter att hantera smärtan. Det är därför viktigt att nyligen insjuknade kvinnor tidigt får hjälp att finna strategier att kontrollera smärta och trötthet samt öka den fysiska förmågan.

Kartläggning av tidsanvändning och aktivitetsmönster med en tidsgeografisk dagboksmetod som intervention visar att dagboksmetoden kan starta en process hos kvinnor med egna reflektioner över nödvändiga förändringar i vardagslivet och formulering av aktivitetsrelaterade mål.

Hälften av de kvinnor som deltog i Liedbergs med flera studie (2004) uppfyllde ett eller flera mål för att förändra sin tillvaro. Påverkan på aktivitetsutförande och dagliga aktiviteter vid neurogen smärta har undersökts av Liedberg och Vrethem (2009) och resultatet visar att symtom av sjukdomen påverkar aktivitetsförmågan hos patienter med polyneuropati. Finns det dessutom smärta i sjukdomsbilden försvåras dagliga aktiviteter signifikant när man jämfört med samma sjukdom fast utan smärta. Studien konkluderar att begränsningar i aktivitetsförmågan bör beaktas vid framtagandet av behandlingsprogram även för patienter med denna sjukdom.

Birkholzs forskargrupp klargör i en artikel (Birkholtz M, Aylwin L, & Harman RM, 2004) innebörden av begreppen över- och underaktivitet hos personer med smärta.

Övervägande underaktiva är personer som så mycket som möjligt minskar aktivitetsutförandet för att förhindra ökad smärta. Övervägande överaktiv innebär att personen utför aktiviteter som vanligt, oavsett smärta. De ger inte upp för smärtan, undviker pauser, har svårt att kompromissa och anpassa aktiviteterna. Aktiviteter slutar ofta med en längre smärtperiod som kräver avhållsamhet till aktivitet, vilket i sin tur leder till känslor av misslyckande och frustration. Kombinationen över- och underaktiv innebär överlappande mönster under dagar eller längre perioder. Det är inte ovanligt att man börjar med att vara överaktiv och gradvis går över till att vara underaktiv. Alla mönstren förstärks genom att använda smärta som vägledning för hur mycket som ska göras.

Ramberättelsen i Mårtenssons avhandling (2005) belyser hur smärta påverkar vanor och vilken betydelse detta kan ha för en individs syn på sig själv, synen på tillvaron och synen på framtiden. Vanor bidrar till att människor kan ta mycket i livet för givet, de sparar energi och förhindrar kaos i vardagslivet. Sätts vanorna ur spel på grund av funktions- och aktivitetsbegränsningar innebär det att många aspekter av vardagslivet inte kan tas för givet; att aktivitetsutförande blir mer energikrävande och att tillvaron kan många gånger upplevas som kaotisk. I en sådan situation finns en risk för att personen med smärta socialiseras in i ett beteendemönster som stämmer med den kulturella bild som finns i samhället av att vara sjuk.

Behov av arbetsterapi

Den forskning som presenteras i detta avsnitt har undersökt behov av arbetsterapi och fastställt kriterier för att delta i arbetsterapeutiska bedömningar och åtgärder.

Müllersdorf och Söderback har i flera studier (Müllersdorf M & Söderback I, 2000;. Müllersdorf M, 2000; Müllersdorf M & Söderback I, 2000, 2002) undersökt behov av arbetsterapi och fastställt kriterier för arbetsterapeutisk intervention för personer med långvarig eller återkommande smärta, baserat på ett stort svenskt befolkningsunderlag. Självuppfattade aktivitets- och/eller delaktighetsbegränsningar på grund av långvarig eller återkommande smärta angavs av 26%. Av dessa hade enbart en tiondel träffat arbetsterapeut.

Studierna visar att personer med långvarig/återkommande smärta uppfattar problem/behov relaterade till dagliga aktiviteter och olika depressiva symptom och att dessa är särskilt frekventa hos personer med hög sjukvårdskonsumtion. Forskarna fastställer också kriterier som indikerar behov av arbetsterapeutisk bedömning och intervention. Dessa är smärta i nacke och skuldra, begränsning i aktivitetsutförande, behov av att återuppta aktiviteter, anpassningssvårigheter, osjälvständighet, behov av patientundervisning samt att förändringar på arbetsplatsen varit nödvändiga.

Skjutar med flera har som del i sitt avhandlingsarbete (Skjutar Å, K, & Müllersdorf M, 2009; Skjutar Å, Schult ML, Christensson K, & Müllersdorf M, 2010) identifierat indikationer för arbetsterapi. Som exempel på sådana kan nämnas begränsningar av aktivitetsutförande i form smärtbeteende som innebär begränsat engagemang i aktivitet, brist på kunskap om smärtmekanismer, avsaknad av strategier för att handskas med smärtan, obalans mellan aktiviteter inom arbete, fritid och hemsysslor; känslomässig stress och nedstämdhet beroende på smärtan samt fysisk eller omgivningsmässig belastning som resulterade i begränsningar i aktivitetsutförandet. Skjutars forskning visar också att katastrofrelaterat beteende, minskad fysisk förmåga samt problem att hantera vardagssituationen är indikationer för rehabilitering.

Utvärdering av interventioner

Detta avsnitt belyser framför allt studier som studerat utfall av rehabiliteringsprogram där arbetsterapeut varit en av flera professioner, men en nypublicerad artikel fokuserar också på en specifik arbetsterapeutisk åtgärd.

Ehrenborg och Archenholtz utvärderade i en randomiserad kontrollerad studie träning med EMG-biofeedback som komplement till interdisciplinär behandling för personer med långvarig smärta (Ehrenborg C & Archenholtz B, 2010). Förändringar i utförande av vardagsaktiviteter vid rehabiliteringens start, slut och vid en uppföljning efter sex månader skattades med Canadian Occupational Performance Measure (COPM) (Law M et al., 2006). Resultatet visar att aktivitetsutförandet skattat med COPM förbättrades för båda grupperna och att denna effekt kvarstod efter sex månader. Resultatet visar också att upplevda hinder minskade vid uppföljningen, men för vardagsaktiviteter, tillfredsställelse eller smärtnivå fanns inga skillnader mellan de två grupperna. Slutsatsen är att det inte finns något stöd för att EMG-biofeedbackträning har någon effekt som komplement till ett interdisciplinärt rehabiliteringsprogram för personer med långvarig smärta efter whiplash.

Flera studier finns som utvärderar multidisciplinära rehabiliteringsprogram. I Rystads med flera studie från 2010 deltog nio kvinnor med whiplashskador som i en intervjustudie fick dela med sig av sina erfarenheter ett år efter genomgånget rehabiliteringsprogram. Av resultatet framgår att kvinnorna upplevde rehabiliteringsprogrammet som en process där de lärt sig att hantera sin livssituation och därigenom återfick aktiviteter och livsroller.

Persson med flera (2004) genomförde en utvärdering av förändringar i aktivitetsutförande bland patienter med långvarig smärta efter att de deltagit i ett 5-veckors smärthanteringsprogram på en rehabiliteringsklinik. Skattningar av förändringarna gjordes bland annat med COPM (Law M, et al., 2006).

Omkring hälften av de 188 deltagarna visade en förbättring av aktivitetsutförande med ett skalsteg enligt COPM och beträffande tillfredsställelsen med utförandet skattade lika många en förändring med ett skalsteg eller mer beroende på vilket aktivitetsproblem som fokuserades. För ungefär en femtedel av patienterna minskade tillfredsställelsen med utförandet.

Ett rehabiliteringsprogram i primärvård lett av arbetsterapeut och sjukgymnast utvärderades av Mårtensson med flera i flera studier (Mårtensson L & Dahlin Ivanoff S, 2005; Mårtensson L, Marklund B, Baigi A, Gunnarsson M, & Fridlund B, 2004; Mårtensson L, Marklund B, & Fridlund B, 1999; Mårtensson L, Petersson L, & Fridlund B, 1995). Två av studierna visar att deltagarna efter genomfört program var medvetna om sitt eget ansvar för hälsan och om sin egen kapacitet att påverka såväl smärta som innehållet i rehabiliteringsprogrammet.

Deras erfarenhet av rehabiliteringsprogrammet var att omgivningen bestående av både personal och medpatienter hade betydelse för deras förbättring och man kände tillhörighet och delaktighet i/genom programmet och fick förståelse för smärtan, blev tagen på allvar och respekterad.

De två andra studierna var långtidsuppföljningar av vinster med rehabiliteringsprogrammet på individ- och samhällsnivå. Resultatet visar förbättringar avseende smärthanteringsförmåga, allmänt välbefinnande och upplevda besvär. En statistisk signifikant minskning framkom av antalet läkarbesök och sjukskrivningsdagar och detta kvarstod två år efter genomgånget rehabiliteringsprogram.

Bedömning och instrument

Detta avsnitt presenterar arbetsterapeutisk utveckling, test och användning av olika former av bedömningsinstrument.

Schults avhandling (2002) är en monografi där syftet var att beskriva hur man kan organisera en bedömning av personer med långvarig smärta genom att använda en arbetsterapeutisk modell, Person, Environment och Occupation Model (PEO-modellen). En viktig del i avhandlingsarbetet var utvecklandet av det databaserade instrumentet The Capability to Perform Daily Occupations (CPDO). Instrumentet består av 27 aktiviteter som visas som korta videoavsnitt och skattas med sex indikatorer/frågor. CPDO uppvisade vid testning tillfredsställande psykometriska egenskaper.

Perneros och Tropp beskriver i en studie (2009) utveckling och testning av ett instrument avsett att fånga två dimensioner vid bedömning; nämligen smärta och aktivitetsutförande vid ländryggs-/ryggsmärtor. The assessment of Pain and Occupational Performance (POP) mäter aktivitetsnivå samt smärtintensitet för 36 vardagliga aktiviteter med olika typer av belastning. När båda dimensionerna mäts, menar författaren, att instrumentet kan beskriva individers förmåga att kvarhålla en specifik aktivitetsnivå och också individens förmåga att acceptera smärtan. Aktiviteter som ingår i instrumentet omfattar P- och I-ADL, förflyttningar och sociala aktiviteter.

Wæhrens med flera undersökte tillämpligheten av Assessment of Motor and Process Skills (AMPS) (Fisher AG, 2005) vid skattning av förmåga att utföra vardagsaktiviteter hos kvinnor med långvarig utbredd smärta (Waehrens EE, Amris K, & Fisher AG, 2010). I studien gjordes bedömningar med hjälp av AMPS på en grupp kvinnor med smärta och en utan smärta. Bedömningarna genomfördes flera gånger för gruppen med smärta såväl före som efter rehabilitering.

Resultaten visar att de uppmätta värdena för motorisk färdighet inom ADL var statistiskt signifikant lägre för kvinnorna med smärta. Det framgår också att de motoriska färdigheterna förändrades för kvinnorna med smärta efter ett två-veckors interdisciplinärt rehabiliteringsprogram, men att både motoriska och processfärdigheter låg stabilt när kvinnorna inte genomgick någon rehabilitering. Sammanfattningsvis visar studiens resultat att AMPS när det gäller bedömning av personer med smärta är såväl stabilt över tid som känsligt för förändring i samband med rehabiliteringsåtgärder.

Mårtensson med flera (2006) utvecklade självskattningsinstrumentet Inställning till Smärta och Rehabilitering (ISR) för personer med långvarig smärta. Instrumentet är baserat på erfarenheter av personer med långvarig smärta som genomgått rehabilitering och syftar till att skilja ut patienter som har de förutsättningar som behövs för att delta i en aktiv rehabilitering och de personer som har behov av mer stöttande åtgärder. Instrumentet har visat sig ha innehållsvaliditet och stabilitet över tid.

Tankar inför framtiden

Multi Modal Rehabilitering (MMR) är den arbetsform som enligt SBU-utredningen (2010) visat sig mest effektiv vid rehabilitering av långvarig smärta. Detta har inneburit en storsatsning på MMR i primärvård, vilket i sin tur medför ett stort utbildningsbehov hos primärvårdsarbetsterapeuter som sedan tidigare enbart haft sporadisk kontakt med patienter med långvarig smärta. Detta gäller även i en del av de områden där arbetsterapi överfördes till kommunal verksamhet för ett antal år sedan, där nu arbetsterapeuter åter involveras i primärvårdens verksamhet.  En annan följd av SBU-utredningen är en formulering av nationella indikationer för MMR där fokus för långvarig smärta också har kommit att ligga på modaliteter som bör ingå i MMR. Här blir bristen på effektiva arbetsterapeutiska modaliteter påtaglig eftersom hög evidens eftersträvas. Den forskning som hittills finns när det gäller arbetsterapeutiska interventioner har till största del utvärderat värdet av arbetsterapi som funktion i team. Forskning som utvärderar specifika arbetsterapeutiska modaliteter saknas så gott som helt, vilket blir en brist i de sammanhang då effekter av olika interventioner jämförs, värderas och rekommenderas. För att i framtiden säkerställa arbetsterapeutens roll i olika sammanhang är det därför av största betydelse att i framtida forskningsprojekt lyfta ut specifika åtgärder, namnge dem och utvärdera dem specifikt. En strategi för att påvisa värdet av och incitamenten för arbetsterapi och arbetsterapeutiska modaliteter i multidisciplinära sammanhang är att i interventionsstudier fokusera generella utfallsvariabler utöver de aktivitetsbaserade och att sikta på publicering i tidskrifter som fokuserar på smärta och rehabilitering. 

Ett nationellt nätverk håller på att byggas upp med arbetsterapeuter inom långvarig smärta. Detta för att möjliggöra studier på nationell nivå, men också för att sammanföra den kunskap som finns inom långvarig smärta och arbetsterapi. Det övergripande målet för nätverksarbetet är att bygga upp och fastställa en nationell projektgrupp för arbetsterapeuter med såväl klinisk som vetenskaplig kompetens inom området. Till att börja med har nätverket fokuserat på långvarig smärta och dess konsekvenser belyst ur ett etnicitets- och kulturellt perspektiv.

Nätverksarbetet förväntas på sikt bidra till ökad kunskap genom utveckling och genomförande av olika studier och i förlängningen leda till utveckling av åtgärder baserade på kunskap om kulturella aspekter av smärta och livet med smärta. Ändamålsenlig och välgrundad arbetsterapi för personer med utländsk bakgrund kan leda till att personer trots smärtan, kan utföra och vara delaktiga i nödvändiga och för dem betydelsefulla vardagsaktiviteter, såväl i hemmet som på arbete och fritid. Att klara önskade och nödvändiga aktiviteter på ett tillfredsställande sätt kan i sin tur minska behovet av hälso- och sjukvård.

Det nationella nätverksprojektet med forskning på nationell nivå som fokus kan vara ett sätt att stärka vår profession i det multimodala teamet. Att detta behövs är tydliggjort i de SBU-rapporter som publicerats där arbetsterapeutiska åtgärder inte finns med pga att vi inte kan uppvisa evidens för de åtgärder som används inom långvarig smärta.

Referenser

  1. Birkholtz M, Aylwin L, & Harman RM. (2004). Activity pacing in chronic pain management: one aim, but which method? Part one: introduction and literature review. British Journal of
    Occupational Therapy, 67(10), 447-452.
  2. Borell L, Asaba E, Rosenberg L, Schult ML, & Townsend EA. (2006). Exploring experiences of ‘participation’ among individuals living with chronic pain. Scandinavian Journal of
    Occupational Therapy, 13, 76-85.
  3. Buckhardt CS, Liedberg GM, Kendall S, & Henriksson CM. (2005). The impact of fibromyalgia on employment status of newly-diagnosed young women. Journal of Musculoskeletal Pain, 13, 31-41.
  4. Ehrenborg C, & Archenholtz B. (2010). Is surface EMG biofeedback an effective training method for persons with neck and shoulder complaints after whiplash-associated disorders concerning activities of daily living and pain – a randomized controlled trial. Clinica Rehabilitation  24, 715–726.
  5.  Fisher AG. (2005). Assessment of Motor and Process skills, svensk översättning (3 ed.). Fort Collins: Three Star Press.6. Henriksson C. (1995). Living with fibromyalgia. A study of the consequences for daily living.
  6. Akademisk avhandling. Linköping universitet, Linköping.Henriksson C, & Liedberg G. (2000). Factors of importance for work disability in women. with fibromyalgia. Journal of Rheumatology, 27, 1271-1276.
  7.  Keponen R, & Kielhofner G. (2006). Occupation and meaning in the lives of women with chronic pain. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 13, 211- 220.
  8. Law M, Baptiste S, Carswell A, McColl MA, H, P., & Pollock N. (2006). COPM - Canadian.
  9. Occupational Performance Measure - svensk översättning. Nacka: Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.
  10.  Liedberg G. (2004). Women with fibromyalgia. Akademisk avhandling. Linköpings universitet, Linköping    
  11. Liedberg GM, Buckhardt CS, & Henriksson CM. (2006). Young women with fibromyalgia - perceived difficulties the first year after diagnosis. Disability and Rehabilitation, 28, 1177-1184.
  12. Liedberg GM, & Henriksson CM. (2002). Factors of importance for work disability in women with fibromyalgia - an interview study. Arthritis Care Research, 47, 266-274.
  13.  Liedberg GM, Hesselstrand ME, & Henriksson CM. (2004). Time use and activity pattern in women with long term pain. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 11, 1-10.
  14. Liedberg GM, & Vrethem M. (2009). Polyneuropathy, with and without neurogenic pain, and it’s impact on daily life activities – a descriptive study. Disability and Rehabilitation,
    17(1402-1408).
  15.  Mûllersdorf M, & Söderback I. (2000). The actual state of the effects, treatment and incidence of disabling pain in a gender perspective - a Swedish study. Disability and Rehabilitation,
    22(18), 840-854.
  16.  Müllersdorf M. (2000). Factors indicating need of rehabilitation - occupational therapy among persons with long-term and/or recurrent pain. International Journal of Rehabilitation Research, 23(4), 281-294.
  17.  Müllersdorf M, & Söderback I. (2000). Assessing health care needs: the actual state of self perceived activity limitation and participation restrictions due to pain in a nationwide Swedish
    population. International Journal of Rehabilitation Research, 23(3), 201-208.
  18. Müllersdorf M, & Söderback I. (2002). Occupational terapists assessments of adults with long-term pain: The Swedish experience. Occupational Therapy International, 9(1), 1-23.
  19.  Mårtensson L. (2005). Rehabilitation of persons with chronic pain. Akademisk avhandling, Sahlgrenska academy at Göteborg University, Göteborg.
  20.  Mårtensson L, Archenholtz B, & Dahlin Ivanoff S. (2006). The Conceptions of Pain and Rehabilitation Questionnaire (CPRQ): development and test of face validity and stability over time. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 14, 1-10.
  21.  Mårtensson L, & Dahlin Ivanoff S. (2005). Experiences of a Primary Health Care rehabilitation programme. A focus group study of persons with chronic pain. Disability and rehabilitation, 28(16):985-95.
  22. Mårtensson L, Marklund B, Baigi A, Gunnarsson M, & Fridlund B. (2004). Long-term influences of a biopsychosocial rehabilitation programme for chronic pain patients. Musculoskeletal Care, 2(3), 152-164.
  23. Mårtensson L, Marklund B, & Fridlund B. (1999). Evaluation of a biopsychosocial rehabilitation programme in primary healthcare for chronic pain patients. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 6, 157-165.
  24. Mårtensson L, Petersson L, & Fridlund B. (1995). Patients with fibromyalgia and their conception of health after an intervention programme. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 2, 113-120.
  25.  Perneros G, & Tropp H. (2009). Development, validity, and reliability of the assessment of Pain and Occupational Performance (POP): a new instrument using two dimensions in the investigation of disability in back pain. The Spine Journal, 9, 486-498.
  26.  Persson E, Rivano-Fischer M, & Eklund M. (2004). Evaluation of changes in occupational performance among patients in a pain management program. Journal of Rehabilitation Medicine, 36(2), 85-91.
  27. Rydstad M, Schult ML, & Löfgren M. (2010). Whiplash patients' experience of a multimodal rehabilitation programme and its usefulness one year later Disability and Rehabilitation, 32, 1810-1818. SBU. (2010). Rehabilitering vid långvarig smärta. En systematisk litteraturöversikt. SBU rapport nr 198. Stockholm. http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Gul/Rehabilitering-vid-langvarig-smarta/.
  28. Schult M-L. (2002). Multidimensional assessment of people with chronic pain – a critical appraisal  of the Person, Environment, Occupation model.  Akademisk avhandling. Uppsala universitet, Uppsala .
  29. Skjutar Å, K, C., & Müllersdorf M. (2009). Exploring indikators for pain rehabilitation: A Delphi study using a multidisciplinary expert panel. Musculoskeletal Care, 7(227-242).
  30. Skjutar Å, Schult ML, Christensson K, & Müllersdorf M. (2010). Indicators of need for occupational therapy in patients with chronic pain: Occupational therapists' focus groups. Occupational Therapy International, 17(93-103).
  31. Waehrens EE, Amris K, & Fisher AG. (2010). Performance-based assessment of activities of daily living (ADL) ability among women with chronic widespread pain. PAIN, 150, 535-541.

Ansvarig för sida:

Catharina B. Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2011-01-04

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.