Hoppa till innehåll

Förflyttningshjälpmedel och äldre

Denna artikel publicerades under vinjetten "Forskning i praxis" i tidskriften Arbetsterapeuten nr 2 2009.

Författare

  • Charlotte Löfqvist, Dr Med vet, leg arbetsterapeut
  • Elizabeth Hedberg-Kristensson, Lic Med vet, leg arbetsterapeut

Sammanfattning

Användning av förflyttningshjälpmedel ökar i takt med stigande ålder och tillgången på dessa hjälpmedel är viktig för att kunna fortsätta leva ett aktivt och självständigt liv för den ökande andelen äldre i befolkningen. Många faktorer samspelar i det dagliga livet under åldrandeprocessen, vilket påverkar aktivitet och delaktighet. Den överblick av hjälpmedelsforskningen som här presenteras, visar på att det finns på stor individuell variation i användandet och att det är komplext att använda förflyttningshjälpmedel som äldre. Detta speglas även i de skiftande forskningsperspektiv som presenteras. Samspelet mellan person, miljön och uppgift/aktivitet medför att äldres behov förändras snabbt. Dessa föränderliga behov ställer krav på täta kontakter med uppföljningar och utvärderingar efter förskrivning av förflyttningshjälpmedel samt flexibla system för hjälpmedelsförsörjningen. Kunskapen om vilka behov av tekniska hjälpmedel som uppkommer när människor åldras och hur de allra äldsta upplever användningen av förflyttningshjälpmedel är emellertid fortfarande begränsad och fortsatt forskning utifrån en gemensam teoretisk kunskapsbas efterlyses.

Inledning

Andelen äldre personer, särskilt de över 80 år, ökar i alla europiska länder och det har blivit en viktig samhällelig angelägenhet att stödja ett aktivt åldrande och äldres hälsa (1). Även om äldre människor är en heterogen grupp, där sjukdom och funktionsbegränsningar under åldrandet påverkar livssituationen på olika sätt, är användningen av tekniska hjälpmedel, och då särskilt förflyttningshjälpmedel såsom käpp, gåstativ, kryckor, rollator eller rullstol vanliga, för att förebygga, kompensera eller träna funktionsnedsättningar eller överbrygga miljöhinder (2-5). Användning av förflyttningshjälpmedel ökar i takt med stigande ålder och tillgången på dessa hjälpmedel är viktig för att kunna fortsätta leva ett aktivt och självständigt liv (6, 7).

I Norden är organisationer för hjälpmedelsförsörjning väl utvecklade även om lokala regelverk kan skilja sig åt. I övriga Europa finns en stor variation i hur hjälpmedelsförsörjningen är organiserade. I flera länder är man beroende av frivilliga hjälporganisationer och/eller försäkringssystem för att erhålla tekniska hjälpmedel (8), vilket kan antas påverka hjälpmedelsanvändandet. I denna kunskapsöversikt ges en översiktlig presentation av forskning kring tekniska hjälpmedel, med fördjupade exempel från författarnas erfarenhet av forskning av förflyttningshjälpmedel för äldre personer. Denna översikt pekar också på de luckor som finns när det gäller forskningsområdet. Avslutningsvis redovisas hur resultat från pågående forskning om förflyttningshjälpmedel kan tillämpas i praktisk verksamhet.

Inriktning på hjälpmedelsforskning

Sammantaget finns mycket forskning inom hjälpmedelsområdet. Hjälpmedelsforskning bedrivs emellertid oftast utifrån nationella perspektiv. Ibland studeras relativt små undersökningsgrupper, med fokus på specifika brukargruppers behov. De kan handla vilka hjälpmedel som är vanligast förekommande, hur mycket hjälpmedlen använts och/eller anledningar till att hjälpmedlen inte används (9, 10). En del studier som rör äldre och hjälpmedelsanvändning handlar om förekomst av hjälpmedel och några också om kombinationen av att använda hjälpmedel och personlig hjälp (4, 11-13).

Andra studier fokuserar användandet av enskilda sorter av hjälpmedel eller beskriver betydelsen av att en professionell förskrivningsprocess används för att uppnå en god överensstämmelse mellan person, aktivitet och miljö då ett hjälpmedel provas ut (14). Studier visar vidare att hjälpmedel i hemmet för att klara personlig ADL och för att underlätta förflyttning, är viktiga och ofta en förutsättning för självständighet i vardagen (15, 16). De studier som genomförts har alltså olika fokus. Olikheter i urval och sätt att mäta och definiera tekniska hjälpmedel försvårar också jämförelser av resultaten. Trots dessa begränsningar kan dock sägas att forskning pekar på att hjälpmedelsanvändning, och då särskilt förflyttningshjälpmedel, har stor betydelse för att självständigt klara det dagliga livet. Forskningen visar vidare att användandet varierar med ålder och funktionella begränsningar.

Aktuell forskning intresserar sig också för effekten eller nyttan av ett hjälpmedel, det vill säga hur nöjda äldre personer är som brukare av specifika hjälpmedel. Även ett fåtal studier med ett longitudinellt perspektiv, som beskriver förändrat behov av hjälpmedel över tid är gjorda (17). De är vanligen belysta utifrån personer med specifika diagnosgrupper eller funktionsnedsättningar (18).

Vidare finns studier kring erfarenheten av att vara hjälpmedelsanvändare. Dessa visar att användandet av hjälpmedel vanligen innebär en positiv erfarenhet för individen men att de också kan upplevas som stigmatiserande 16, 19-22. Hjälpmedelsanvändning bland äldre personer beskrivs som ambivalent och komplext men av stor betydelse för dagliga livets aktiviteter. Det beskrivs som svårt att vara utan hjälpmedel men det komplicerar ibland vardagen. Kunskapen om vilka behov av tekniska hjälpmedel som uppkommer under åldrandeprocessen och hur de allra äldsta hemmaboende personerna upplever användningen av förflyttningshjälpmedel är emellertid
fortfarande begränsad.

Hjälpmedelsforskning ur ett europeiskt perspektiv

När det gäller hjälpmedelssituation för äldre i ett internationellt perspektiv är kunskapen än mer sällsynt. Två studier har undersökt användning och behov av tekniska hjälpmedel samt hur användningen av förflyttningshjälpmedel förändrades under ett års tid bland de allra äldsta i fem europeiska länder (23, 24). Studierna var baserade på det omfattande interdisciplinära, europeiska forskningsprojektet ENABLE-AGE, med data insamlade hos sammanlagt 1918 ensamboende mycket gamla personer i Sverige, Tyskland, England, Ungern och Lettland. Data samlades med hjälp av strukturerade intervjuer i personernas hem. Resultaten visade att 65 % av deltagarna var hjälpmedelsanvändare. Nästan en fjärdedel (24 %) av deltagarna uttryckte behov av något hjälpmedel. I det svenska urvalet var 77 % användare av ett eller flera hjälpmedel och 14 % uttryckte något ytterligare behov. De vanligaste hjälpmedlen bland äldre i alla fem länderna var hjälpmedel som förstoringsglas, hörapparater och ljudförstärkare samt olika typer av förflyttningshjälpmedel. Deltagarna i de västeuropeiska länderna (Sverige, England, Tyskland) använde hjälpmedel i större utsträckning och använde också fler hjälpmedel per person, jämfört med deltagarna i de östeuropeiska länderna (Ungern och Lettland). Resultaten visade också att användningen av förflyttningshjälpmedel bland äldre personer ökade signifikant under den ettåriga studietiden i Sverige, England och Tyskland. Käpp var det vanligaste hjälpmedlet i alla länderna, undantaget Sverige, där rollatorn var lika vanlig. Kombinationer av olika förflyttningshjälpmedel användes också ofta, dock förändrades vilka förflyttningshjälpmedel som användes under ett års tid.

Hjälpmedelsforskning ur ett svenskt perspektiv

En nyligen genomförd fallstudie 25, som involverade tre äldre ensamboende svenska kvinnor med varierad erfarenhet av att använda förflyttningshjälpmedel, syftade till att undersöka upplevelsen av att använda dessa i vardagen samt hur hjälpmedelsanvändning förändrades under fem år tid. Avsikten var att ge en fördjupad bild av hur vardagen kan te sig för mycket gamla personer, som är beroende av förflyttningshjälpmedel samt att belysa faktorer som påverkar användandet. Resultaten visade hur olika faktorer, där förflyttningshjälpmedlet var en av dessa, samspelade i det dagliga livet under åldrandeprocessen, och på så sätt påverkade aktivitet och delaktighet i vardagen. Hjälpmedlen hade betydelse för förflyttningsförmågan, aktivitetsutövandet och upplevelsen av delaktighet i det dagliga livet. Detta resulterade i ett komplext samspel mellan hjälpmedlet, den fysiska miljön, personen och hennes uppgifter/aktiviteter, där förutsättningarna dessutom förändrades över tid. Användningen av en rollator eller en kombination av olika förflyttningshjälpmedel i olika situationer, möjliggjorde utförandet av hushållsarbete, inköp och umgänge med familj och vänner, trots tilltagande funktionsnedsättningar.

En annan studie med kvalitativ ansats undersökte, med hjälp av fokusgruppsmetod, hur fem män och 17 kvinnor mellan 65 och 90 år, upplevde användandet av förflyttningshjälpmedel (5). Resultatet visade att det ansågs vara den kommunala hälso- och sjukvårdens ansvar att tillhandahålla och förse äldre med tekniska hjälpmedel, förflyttningshjälpmedel i synnerhet. Tillgången till förflyttningshjälpmedel ökade möjligheterna att kunna fortsätta leva som tidigare, både inom- och utomhus. För några av deltagarna var det lätt att acceptera att använda förflyttningshjälpmedel då de underlättade vardagen. Känslan av oberoende var betydelsefull och möjligheten att kunna förflytta sig på egen hand med hjälpmedel innebar en ökad självkänsla. Känsla av säkerhet infann sig vid promenad med förflyttningshjälpmedel och bidrog till ökad utomhusvistelse. För andra deltagare var det däremot svårare att acceptera användning av förflyttningshjälpmedel och det behövdes tid för att komma över känslan av otillräcklighet. Steget var stort att behöva visa sig ute i samhället med hjälpmedlen. Syftet med att använda förflyttningshjälpmedel varierade. Det kunde handla om att promenera, vila, bära med saker eller så kunde vara att träna sig genom att kombinera förflyttningshjälpmedel med annan utrustning inom- och utomhus. Dock uppstod fysiska, psykologiska och miljörelaterade hinder för några deltagare när hjälpmedlen skulle användas. Detta ledde till minskad användning och därmed minskad delaktighet i samhället. Fysiska hinder uppstod då hjälpmedlen skulle lyftas in i och ur bil och över trottoarkanter, liksom vid hinder på trottoarer och vid bristande snöröjning. Rädsla för stöld av förflyttningshjälpmedel ledde också till minskat användande. För de personer som hade svårt att acceptera användning av förflyttningshjälpmedel, fanns det dock en ambition att komma över motståndet genom att ta till olika strategier. Exempel på dessa var att träna upp förmågan att använda förflyttningshjälpmedel inomhus innan det var dags för utomhus användning, att försöka tänka positivt och enbart lyssna på andra som var positiva till att använda förflyttningshjälpmedel, inköp av rejäla regnkläder för att motivera sig att vistas utomhus även om det var dåligt väder samt inköp av mobil telefon för att kunna uppleva trygghet och promenera en längre runda med hjälpmedlet. Samtliga dessa strategier ledde till ökad aktivitet och delaktighet i samhället.

Utvärderingsinstrument

Instrument eller frågeformulär som mäter effekt av hjälpmedel gör det i termer av oberoende, välbefinnande och livskvalitet och hur nöjd användaren är med själva hjälpmedlet och förskrivningen (26, 27). För att kunna utvärdera nyttan av hjälpmedel ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv behövs också valida instrument som fokuserar nyttan av hjälpmedlet ur aktivitets- och delaktighetsaspekter. Det finns ett antal väl beprövade utvärderingsinstrument med fokus på delaktighet. Flertalet tar emellertid inte hänsyn till huruvida hjälpmedlet används eller ej vid mätningen av aktivitet och/eller delaktighet.

En del instrument fokuserar delaktighet i stort (28-31) utan hänsyn till om hjälpmedel används, vilket gör det okänsligt att använda för hjälpmedelsutvärdering. Behovet av metodik för att utveckla kunskap kring hjälpmedelsområdet är alltså stort, men det finns väldigt få vetenskapligt utvecklade utvärderingsinstrument som har hjälpmedelsanvändandet i fokus. När det gäller att mäta effekten av förflyttningshjälpmedel på aktivitet och delaktighetsnivå finns ett nytt instrument som uppfyller grundläggande krav på tillförlitlighet. Detta instrument heter ”The Nordic Mobility-Related Participation Outcome Evaluation of Assistive Device Interventions” (NOMO 1.0) (32). Instrumentet är fritt att använda, kan användas före och efter utprovning av förflyttningshjälpmedel och är utvecklat för de nordiska länderna.

Teoretisk förankring för hjälpmedelsforskning

En samlad teoretisk bas för forskning kring hjälpmedel som innehåller både metoder för att samla och analysera information och instrument för att utvärdera effekterna av hjälpmedelsinterventioner saknas idag (33, 34). Äldre personers individuella åldrandeprocess och den känslighet som finns för miljömässiga förändringar, vilken påverkar aktivitet och delaktighet, gör att person, miljö faktorer är viktiga att beakta i en sådan teoretisk utveckling 35. Äldre personer är känsliga för tekniska och praktiska aspekter hos hjälpmedlet i sig, i kombination med andra fysiska, sociala och kulturella miljöaspekter som kan vara hindrande eller stödjande för aktivitet och delaktighet.

Så som också framgår av forskningsresultaten är äldre personer känsliga för samspelet mellan den egna förmågan och olika miljöfaktorer under aktivitetsutförandet. Arbetsterapeutisk teoribildning med sin känslighet för personliga aktivitetspreferenser är därför också angelägen i denna sortens teoriutveckling. Person, miljö, aktivitets- perspektiv återfinns i de olika modeller som finns för att guida interventioner som rör hjälpmedel (36, 37). För att kunna möta den komplexitet det innebär för mycket gamla att använda hjälpmedel, och då särskilt förflyttningshjälpmedel, behöver emellertid utvecklingen av teori som stödjer forskningen kring hjälpmedel beakta dessa äldres unika förutsättningar för aktivitet och delaktighet under åldrandeprocessen, vilka kan förändras över kort tid. Teoriutveckling inom hjälpmedelsområde behöver innehålla ett dynamiskt processperspektiv som också beaktar tidsaspekter.

Implikationer för arbetsterapipraxis

Övergripande slutsatser utifrån vår erfarenhet av hjälpmedelsforskning är att äldre personers behov av hjälpmedel ändras förhållandevis snabbt samt att användningen av förflyttningshjälpmedel även ökar med stigande ålder. Det är viktiga insikter för alla som är ansvariga för att kvalitetsutveckla och planera hälso- och sjukvård för den ökande gruppen äldre i samhället.Föränderligheten i äldre personers behov kräver därför täta kontakter med uppföljningar och utvärderingar efter förskrivning av förflyttningshjälpmedel samt flexibla system för hjälpmedelsförsörjningen. Dessa förhållanden ställer i sin tur stora krav på hälso- och sjukvårdssystem och beslutsfattare som har att stödja äldres hälsa.

Studierna visar vidare vikten av att förflyttningshjälpmedel utprovas i den äldre personens aktuella livsmiljö, och i relation till hans/hennes repertoar av vardagliga aktiviteter och med hjälp av anhöriga samt personal med specifik kompetens. Arbetsterapeutisk kompetens är därför angelägen för att analysera äldre personers behov av förflyttningshjälpmedel eftersom dessa är så viktiga för att kunna upprätthålla aktiviteter och delaktighet och därmed hälsa i det dagliga livet. Ökad uppmärksamhet på tänkbara möjligheter och hinder inför användning av förflyttningshjälpmedel underlättar äldres användning av förflyttningshjälpmedel. En annan implikation är att vara lyhörd för äldres individuella önskemål kring när, var och hur de vill använda förflyttningshjälpmedel och instruera och träna i aktuella miljöer.

De resultat som här presenterats visar på den heterogenitet och komplexitet det innebär att i mycket hög ålder vara användare av förflyttningshjälpmedel. Dessa resultat bidrar med fördjupad kunskap om behov och användande av dessa hjälpmedel, ur ett europeiskt och ett nordiskt perspektiv med specifikt fokus på samhällets allra äldsta invånare. Det finns behov av fortsatta studier inom ett forskningsfält som hittills är sparsamt studerat som grund för utveckling av mer effektiva arbetsterapeutiska interventioner i Sverige, övriga Norden och Europa.

Referenser

  1. Agahi N, Lagergren M, Thorslund M, Wånell SE. Hälsoutveckling och hälsofrämjande insatser på äldre dar - En kunskapssammanställning. [Health development and health promoting efforts in old age: A literature review]. Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut. [The National Institute of Public Health]; 2005. 2005:6.
  2. Larsson K, Thorslund M. Chapter 8: Old People's Health. Scandinavian Journal of Public Health. 2006;34:185-198.
  3. Brandt Å. Outcomes of rollator and powered wheelchair interventions: User satisfaction and participation [doctoral dissertation]. Sweden: Faculty of medicine, division of occupational theray, Lund University; 2005.
  4. Freedman VA, Agree EM, Martin LG, Cornman JC. Trends in the use of assistive technology and personal care for late-life disability, 1992-2001. Gerontologist. Feb 2005;46(1):124-127.
  5. Hedberg-Kristensson E, Dahlin Ivanoff S, Iwarsson S. Experiences among older persons using mobility devices. Disability and Rehabilitation: Assistive Technology. 2007;2(1):15-22.
  6. Jackson J, Carlson M, Mandel D, Zemke R, Clark F. Occupation in lifestyle redesign: The Well Elderly Study Occupational Therapy Program. American Journal of Occupational Therapy. May 1998;52(5):326-336.
  7. Wilcock AA. Occupational science: Bridging occupation and health. Canadian Journal of Occupational Therapy. February 2005;72(1):5-12.
  8. Nordic Cooperation on Disability. Provision of Assistive Technology in the Nordic Countries. 2 ed. Vällingby, Sweden: Nordic cooperation on disability; 2007.
  9. Mann WC, Goodall S, Justiss MD, Tomita M. Dissatisfaction and nonuse of assistive devices among frail elders. Assist Technol. Winter 2002;14(2):130-139.
  10. Brandt Å, Iwarsson S. Satisfaction with rollators among community living users: A follow up study. Disability and Rehabilitation. april 2003;25(7):343-353.
  11. Agree EM, Freedman VA, Sengupta M. Factors influencing the use of mobility technology in community-based longterm care. Journal of Aging and Health. 2004;16:267-307.
  12. Cornman JC, Freedman VA, Agree EM. Measurement of assistive device use: Implications for estimates of device use and disability in late life. Gerontologist. 2005;45(3):347-358.
  13. Sonn U, Davegarth H, Lindskog AC, Steen B. The use and effectiveness of assistive devices in an elderly urban population. Aging Clinical and Experimental Research. 1996;8:176-183.
  14. Hedberg-Kristensson E, Dahlin Ivanoff S, Iwarsson S. Participation in the prescription process of mobility devices: experiences among older patients. British Journal of Occupational Therapy. 2006;69(4):169-176.
  15. Mollenkopf H, Marchellini F, Ruoppila I, Szeman Z, Tacken M. Enhancing mobility in later life. Vol 17. Amsterdam: IOS; 2005.
  16. Vik K, Lilja M, Nygard L. The influence of the environment on participation subsequent to rehabilitation as experienced by elderly people in Norway. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. Jun 2007;14(2):86-95.
  17. Dahlin Ivanoff S, Sonn U. Changes in the use of assistive devices among 90-years-old persons. Aging Clinical Experimental Research. 2005;17(3):246-251.
  18. Dahlin Ivanoff S, Sonn U. Use of assistive devices in daily activities among 85-years-olds living at home focusing especially on the visually impaired. Disability and Rehabilitation. 2004;26:1423-1430.
  19. Pettersson I, Appelros P, Ahlström G. Lifeworld perspectives utilizing assistive devices: Individuals, lived experience following a stroke. Canadian Journal of Occupational Therapy. Feb 2006;74(1):15-26.
  20. Dahlin Ivanoff S, Sonn U. Assistive devices in activities of daily living used by persons with age-related macular degeneration: A population study of 85-year-olds living at home. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. 2005;12:10-17.
  21. Agree EM, Freedman VA. Incorporating assistive devices into community-based long-term care: An analysis of the potential for substitution and supplementation. Journal of Aging and Health. Aug 2000;12(3):426-450.
  22. Larsson-Lund M, Nygård L. Incorporating or resisting assistive devices: different approaches to achieving a desired occupational selfimage. Occupational Therapy Journal of Research. 2003; 23:67-75.
  23. Löfqvist C, Nygren C, Iwarsson S, Szeman Z. Assistive devices among very old persons in five European countries. Scandinavian Journal of Occupational Therapy. 2005;12:181-192.
  24. Löfqvist C, Nygren C, Brandt Å, Oswald F, Iwarsson S. Use of mobility devices and changes over 12 months among very old people in five European countries. Aging Clinical Experimental Research. 2007;19(6):497-505.
  25. Löfqvist C, Nygren C, Brandt A, Iwarsson S. Very old Swedish women's experiences of mobility devices in everyday occupation: A longitudinal case study. Scand J Occup Ther. Dec 19 2008:1-12.
  26. Day H, Jutai J, Campbell KA. Development of a scale to measure the psychosocial impact of assistive devices: Lessons learned and road ahead. Disability and Rehabilitation. 2002;24(2):31-37.
  27. Demers L, Weiss-Lamrou R, Ska B. Development of the Quebec user evaluation of satisfaction with asssistive technology (QUEST). Assistive Technology. 1996;8:3-13.
  28. Cardol M, De Haan RJ, Van den Bos GA, De Jong BA, De Groot IJ. The development of a handicap assessment questionnaire: The Impact on participation and autonomy (IPA). Clinical Rehabilitation. 1999;13:411-419.
  29. Desrosiers J, Noreau L, Robichaud L, Fougeyrollas P, Rochette A, Viscogliosi C. Validity of the Assessment of Life Habits in older adults. Journal of Rehabilitation Medicin. Jul 2004;36(4):177-182.
  30. Whiteneck GG, Charlifue SW, Gerhart KA, Overholser JD, Richardson GN. Quantifying handicap: A new measure of long-term rehabilitation outcomes. Archives of Physical and Medical Rehabilitation. Jun 1992;73(6):519-526.
  31. Jette AM, Keysor J, Coster W, Pengsheng N, Haley S. Beyond function: Predicting participation outcomes in rehabilitation cohort. Archives of Family Medicine. 2005;86:2087-2094.
  32. Brandt Å, Löfqvist C, Jónsdottir I, et al. Towards an instrument targeting mobility-related participation: Nordic cross-national reliability. Journal of Rehabilitation Medicin. 2008;40:766-772.
  33. Fuhrer MJ, Jutai JW, Scherer MJ, Deruyter F. A framework for the conceptual modelling of assistive technology device outcome. Disability and Rehabilitation. 2003;25(22):1243-1251.
  34. Haley SM, Coster WJ, Andres PL, et al. Activity outcome measurement for postacute care. Med Care. Jan 2004;42(1 Suppl):I49-61.
  35. Lawton MP. Competence, environmental press, and the adaptation of older people. In: Lawton MP, Windley PG, Byerts TO, eds. Aging and environment: Theoretical approaches. New York: Springer; 1982:33-59.
  36. Blomquist U-B, Nicolaou I. Förskrivningsprocessen för hjälpmedel till personer med funktionshinder. Vällingby: Hjälpmedelsinstitutet; 2007.
  37. Cook HM, Hussey SM. Assistive technologies: Principles and practice. St:Louis Missouri: Mosby; 2002.

Ansvarig för sida:

Catharina B Tunestad 
Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter

Redaktör

E-post:
Uppdaterad: 2010-10-26

En film om arbetsterapi

Arbetsterapeuterna använder viss data (cookies) för att försäkra sig om att du får en bra användarupplevelse.